30 januari 2012

Vi hade flyt

Igår var den underligaste och längsta dagen hittills under resan.


Vi städade och packade. Det tog länge och det blev jättefint. Vi åt en sista måltid och städade och packade lite till. Sedan smorde vi in oss i solkräm och blev klara fem minuter innan hyresvärdarna skulle komma och inspektera lägenheten. Allt löpte perfekt. Planen var att vi sedan skulle hänga på beachen ett par timmar innan pendelbåten till Fort-de-France skulle ta oss till hamnen och färjan norrut till Dominica.

Men när vi berättade om våra planer för hyresvärdarna sa de att båten inte går på söndagar. Vilket var konstigt eftersom jag  kollat med snubben på båten när vi åkte tidigare i veckan om den går och han uttryckligen sade att den gör det. De allmänna transportmedlen på Martinique är synnerligen bristfälliga, så några bussar var inte att räkna med. "Jag kör er" sa Sylvain, den ena av våra hyresvärdar, och så var det bestämt.
Vi hade flyt.

När vi närmade oss huvudstaden berättade Sylvain att karnevalen pågår för fullt. Mycket riktigt: gator var avstängda, ljudet högt och stämningen på topp. Vi fastnade i en trafikstockning, fick hoppa av för att Sylvain skulle få köra vidare, Idun behövde kissa men vi fick omedelbart låna en toalett på polisstationen, och så hamnade vi rakt in i en karneval. Jippii. Det var häftigt, trots att vi hade allt vårt bagage med oss.
Vi hade flyt.

På söndagar är det mesta stängt i Martinique, och när det är karneval är allt stängt. Vi var på plats fyra timmar innan båten skulle gå, men det kändes ganska bra att få titta på en karnevalparad istället för att bara sitta och stirra. Vi hade ätit ordentligt innan och fick dessutom köpa popcorn av en tant, och hade en massa vatten med oss, så vi led ingen nöd.
Vi hade nämligen flyt.

Här är min man och våra oändligt många väskor.

Att åka båt brukar vara en piece of cake för mig. Jag har ju till och med jobbat på båt. Flera somrar. I smyg har jag till och med nedlåtit mig till att tycka att folk med sjösjuka vid några sekundmeters vindstyrka är lite mjäkiga.

Båten var rätt liten och full med Guadeloupe-bor som varit på karneval. Det var svettigt och uppsluppet, jag fruktade en vild färd med överförfriskade festprissar och drog en lättnadens suck när alla somnade som stockar efter en stund. På den allmänna teveapparaten visades en verklighetsbaserad film om slavhandel. Den verkade bra.

Sedan.
Sedan började det skumpa. Och när jag säger skumpa menar jag att båten hoppade, skakade, smällde, skrällde och kastades hejvilt mellan vågtopparna. Farten var hög och lika snabbt som båten kastade sig fram i natten började vi känna oss lätt grönskiftande.

Det var varmt, svettigt och vi satt längst framme. Och började må allt sämre.
Utan att vända ut och in på mig desto mer ingående (obs. notera ordvitsen) spydde vi alla fyra upprepade gånger i påsarna som delades ut. (Och för alla som vill veta mera: gissa hur fräscht det är att sitta med en påse varma spyor i famnen men inte våga lämna den ifrån sig av rädsla för flera uppkastningar. Idun sade att hennes spyor smakade som en "mjuk stol", fråga mig inte vad hon menade med det.) Jag har aldrig ens varit i närheten av att vara åk- eller spysjuk tidigare och får nu ödmjukt be om ursäkt för att jag tidigare bröstat mig med min oförmåga till dylika svagheter. förlåt.

Vi satt två bänkrader från teveskärmen och medan våra inälvor målmedvetet försökte ta sig ut kunde man skymta de tillfångatagna slavarna, även de på ett vansinnigt gungande skepp, som också låg och spydde och dog. Ibland åt de gröt. Den gröten såg också ut som spyor.
Vi hade flyt, kan man kanske också säga i det här sammanhanget, men med lite sorgsnare stämma.

Sen kom vi fram till Dominica, åkte bil med en snubbe som heter Cobra i över  en timme och kom fram till ett hotell som är tomt och som saknar fungerande vatten i toaletthandfatet (som tur har vi kök och dusch och toalettstol som fungerar, så det går verkligen ingen nöd på oss.)

Nästa gång jag bloggar skall jag berätta om hur en ex-con stack fram huvudet ut en guavabuske och bjöd oss på frukt.

8 kommentarer:

  1. Hej! Trots att jag förstås tycker det är lessamt att ni mådde dåligt, var det väldigt underhållande att läsa. Verkligen flyt i texten ;). Önskar er god hälsa och fortsatt underbar vistelse (vi har - 19 grader just nu..). kram, Ulla

    SvaraRadera
  2. Sjösjuka: Först är man rädd för att dö, sen hoppas man att man ska dö, slutligen är man rädd för att inte ska dö. :)

    SvaraRadera
  3. Vilket äventyr!!! Och vilka minnen. Det var så spännande trots det otäcka spyendet.

    SvaraRadera
  4. Roande text med flyt! :-)
    Man såg verkligen bilderna framför sig.
    Som vanligt vill vi förstås gärna se ännu mera riktiga bilder men tur och kul att du är så bra på att förmedla era strapatser genom text, annos sko ju he va vitslöst ti läsa.
    Hoppas ni har fått vila ut nu efter er längsta dag och att ni börjar trivas på er nya plats. Kram.

    SvaraRadera
  5. Jag som alltid blir sjösjuk kan precis, precis, precis förstå hur ni kände er. Det är vidrigt! Så sjuk som jag var på båten till Lofoten då jag var kanske 10 har jag aldrig någonsin varit och det illamåendet önskar jag fortfarande ingen. Det finns bilder på mig när jag sitter alldeles likblek och hängig på en stol på däck med min ansträngt leende mamma som utan resultat försöker muntra upp mig... Hua, hemska tanke.

    Tur att ni kom lyckligt fram iaf, inte dog och inte blev slavar! Kram på dig Maa-i och på er andra.

    SvaraRadera
  6. Tittade nu först på bilden: Vilka supersöta väskor Lovis och Idun har!

    SvaraRadera
  7. Som den sjösjuke- och åksjukeexpert jag är tror jag det var teven som orsakade ert spyande. Man ska aldrig titta på teve eller läsa när vågorna går höga. Aldrig. Stirra på horisonten är bäst, och då menar jag hela tiden. Inget huvudsvängande i onödan inte.
    Usch ja, sjösjuka önskar jag inte ens min värsta fiende (ifall jag hade någon). Håller fullständigt med Sara som kommenterat här tidigare!

    SvaraRadera
  8. Ulla: Tack! Och när jag hör om temperaturen klappar jag mig på axeln och tänker att jag befinner mig på rätt plats just nu!

    Sara: jå, så var det nästan. Fy Farao.

    Anna: Idun hävdar att spyendet är hennes BÄSTA minne från resan. Haha!

    Aja: Jag tänker alltid på dig och laddar upp lite bilder också, jo.

    Maria: resväskorna är världens bästa. Jag beklagar din Lofotenupplevelse men dör lite av skratt inombords eftersom jag först trodde att din mor försökte muntra upp dig genom att fotografera dig, mitt i sjösjukan. Haha. Det är ju jättekul.

    Anonym: jag vet, jag vet :) Därför tittade jag inte på teven utan såg bara några glimtar i misstag här och var. Eftersom det var beckmörkt ute fanns inte heller någon horisont att stirra på, och eftersom det vågade så förskräckligt fick vi inte flytta på oss. Nästa gång reser vi dagtid och vi skall sitta uppe på däcksstolarna.

    SvaraRadera