Guava guava

Igår promenerade vi omkring i Portsmouth på nordvästra Dominica och var med om flera lustiga saker.


Först besökte vi en matbutik. Det är något vi gillar och brukar göra vart vi än kommer: att gå omkring och titta på vad folk handlar, hur urvalet ser ut. Det var helt som att komma till USA. På Martinique är man i Europa.

På vägen från butiken stannade vi och tittade på en ko som betade på en liten sluttning. Och så prasslade det till i buskarna och en liten man med korta fingrar stack ut huvudet och frågade om vi vill ha frukt. "Jag älskar frukt, här, ta en guava", sa han och gav oss några små gröna bollar som han plockade från träden. Vi smakade artigt. De var lite bittra, ganska konstiga men också lite goda.

Sedan frågade han varifrån vi kommer och sa att han förr har jobbat på havet med någon som pratade svenska, men att han glömt allt han kunnat... eftersom han nyligen har blivit släppt från fängelset, där han suttit i fem år för att han försökte smuggla en massa knark men blev fast. Han förlorade 250.000 dollar på kuppen. Hoppsan.

Han frågade om vi har nånstans att bo och drog med oss till en lägenhet med en trevlig hyresvärdinna som erbjöd oss ett rum och kök för hälften av det vi betalar nu. Så nu kan det hända att vi flyttar så småningom.


Han gav oss också en del andra, faktiskt riktigt värdefulla tips. Mycket trevlig typ.

Och en stund senare träffade vi på en annan snubbe (som visade sig vara tjugo år äldre än vi först trott) som också hade en massa bra tips, bland annat på var det lönar sig att äta lunch. Vi gick dit och åt och det var den bästa maten vi har ätit hittills under vår resa. Mums.

Så hittills kan vi konstatera att fast det är knepigare att ta sig runt här än på Martinique, och trots att standarden överlag är  sämre och priserna ändå är rätt höga klår dominicanerna fransmännen med hästlängder gällande attityd, vänlighet och människobemötande.

Idag hade vi tänkt fara till en nationalpark, men det regnar. Jag tror vi far på café istället och äter en chokladkaka som Orlando Bloom rekommenderar. En del av (någon av) Pirates of the Caribbean har nämligen spelats in här i Portsmouth, vi har också planer på att åka båt uppför Indian River, en tropisk och fin flod som också har synts i filmen. Jag hoppas i hemlighet på att Johnny Depp skall sticka fram huvudet bakom ett bananträd och hälsa. Jag kan återkomma ifall han gör det.

Och snart skall jag ladda upp lite bilder! Lovar!

Vi hade flyt

Igår var den underligaste och längsta dagen hittills under resan.


Vi städade och packade. Det tog länge och det blev jättefint. Vi åt en sista måltid och städade och packade lite till. Sedan smorde vi in oss i solkräm och blev klara fem minuter innan hyresvärdarna skulle komma och inspektera lägenheten. Allt löpte perfekt. Planen var att vi sedan skulle hänga på beachen ett par timmar innan pendelbåten till Fort-de-France skulle ta oss till hamnen och färjan norrut till Dominica.

Men när vi berättade om våra planer för hyresvärdarna sa de att båten inte går på söndagar. Vilket var konstigt eftersom jag  kollat med snubben på båten när vi åkte tidigare i veckan om den går och han uttryckligen sade att den gör det. De allmänna transportmedlen på Martinique är synnerligen bristfälliga, så några bussar var inte att räkna med. "Jag kör er" sa Sylvain, den ena av våra hyresvärdar, och så var det bestämt.
Vi hade flyt.

När vi närmade oss huvudstaden berättade Sylvain att karnevalen pågår för fullt. Mycket riktigt: gator var avstängda, ljudet högt och stämningen på topp. Vi fastnade i en trafikstockning, fick hoppa av för att Sylvain skulle få köra vidare, Idun behövde kissa men vi fick omedelbart låna en toalett på polisstationen, och så hamnade vi rakt in i en karneval. Jippii. Det var häftigt, trots att vi hade allt vårt bagage med oss.
Vi hade flyt.

På söndagar är det mesta stängt i Martinique, och när det är karneval är allt stängt. Vi var på plats fyra timmar innan båten skulle gå, men det kändes ganska bra att få titta på en karnevalparad istället för att bara sitta och stirra. Vi hade ätit ordentligt innan och fick dessutom köpa popcorn av en tant, och hade en massa vatten med oss, så vi led ingen nöd.
Vi hade nämligen flyt.

Här är min man och våra oändligt många väskor.

Att åka båt brukar vara en piece of cake för mig. Jag har ju till och med jobbat på båt. Flera somrar. I smyg har jag till och med nedlåtit mig till att tycka att folk med sjösjuka vid några sekundmeters vindstyrka är lite mjäkiga.

Båten var rätt liten och full med Guadeloupe-bor som varit på karneval. Det var svettigt och uppsluppet, jag fruktade en vild färd med överförfriskade festprissar och drog en lättnadens suck när alla somnade som stockar efter en stund. På den allmänna teveapparaten visades en verklighetsbaserad film om slavhandel. Den verkade bra.

Sedan.
Sedan började det skumpa. Och när jag säger skumpa menar jag att båten hoppade, skakade, smällde, skrällde och kastades hejvilt mellan vågtopparna. Farten var hög och lika snabbt som båten kastade sig fram i natten började vi känna oss lätt grönskiftande.

Det var varmt, svettigt och vi satt längst framme. Och började må allt sämre.
Utan att vända ut och in på mig desto mer ingående (obs. notera ordvitsen) spydde vi alla fyra upprepade gånger i påsarna som delades ut. (Och för alla som vill veta mera: gissa hur fräscht det är att sitta med en påse varma spyor i famnen men inte våga lämna den ifrån sig av rädsla för flera uppkastningar. Idun sade att hennes spyor smakade som en "mjuk stol", fråga mig inte vad hon menade med det.) Jag har aldrig ens varit i närheten av att vara åk- eller spysjuk tidigare och får nu ödmjukt be om ursäkt för att jag tidigare bröstat mig med min oförmåga till dylika svagheter. förlåt.

Vi satt två bänkrader från teveskärmen och medan våra inälvor målmedvetet försökte ta sig ut kunde man skymta de tillfångatagna slavarna, även de på ett vansinnigt gungande skepp, som också låg och spydde och dog. Ibland åt de gröt. Den gröten såg också ut som spyor.
Vi hade flyt, kan man kanske också säga i det här sammanhanget, men med lite sorgsnare stämma.

Sen kom vi fram till Dominica, åkte bil med en snubbe som heter Cobra i över  en timme och kom fram till ett hotell som är tomt och som saknar fungerande vatten i toaletthandfatet (som tur har vi kök och dusch och toalettstol som fungerar, så det går verkligen ingen nöd på oss.)

Nästa gång jag bloggar skall jag berätta om hur en ex-con stack fram huvudet ut en guavabuske och bjöd oss på frukt.

Som naglar mot griffel

Det är en underlig dag idag. Idun håller på att repa sig från gårdagens feber (39,2 som högst, och det är högt för hon har så gott som aldrig feber), hon vägrade gå till stranden, ville vara hemma med mig istället. Caj och Lovis tog en simtur medan vi satt hemma i solstolarna och läste.

Läget är smågnälligt och lite frustrerat, vi går alla varann på nerverna idag, Caj och jag grälar med barnen så det blixtrar om det, småsaker blir oproportionerliga och vi vet inte riktigt vad vi skall göra av oss.

Jag har skrivit en mening på nya manuset idag (det är inte så lätt att koncentrera sig då man blir avbruten hela tiden). Igår gick jag igenom de tidigare skrivna fyrtiotre sidorna och korrigerade anföringen, för jag fick Svenska skrivregler av min kära syster i julklapp och nu skrivs dialogen enligt konstens alla regler. Tror jag.


Vi borde börja packa, imorgon klockan tre kommer hyresvärdarna och inspekterar städningen och hämtar nycklarna. Trots att jag tyckte vi var rätt modesta beträffande mängden bagage när vi började packa i december tycker jag nu att vi har alldeles för mycket grejer med oss som vi inte använder. Med längtan i hjärtat minns jag gångna tider: den bästa packningen jag någonsin åstadkommit var när vi åkte till Indien i två månader 2002 och hela mitt bagage, inklusive väska, vägde under fem kilo.

Frågan

Lovis: Mamma... om man inte ser någonting, och inte har några öron... var ska man då ha glasögonen?

Vidare

På söndag är första etappen av vår resa slut. Vi lämnar Trois-Ilets och åker vidare, inte bara till en annan stad utan till en helt annan ö. Vi har bokat biljetter till Dominica trots allt, vi bestämde oss för att se oss runt nu när vi en gång är i Karibien.

Boendet för den sista tiden av resan har också ordnat sig. Igår kom vår framtida hyresvärd Pierre och hämtade oss på en heldagstur till Vauclin (på Atlantkusten) så att vi skulle få titta på den sista lägenheten vi kommer att bo i. Staden heter Vauclin (vi har varit där förr) och lägenheten, ja hela huset var underbart. Fullt med sirliga, indiska möbler, helt märklig och rolig planlösning och fina, färgglada tavlor på väggarna. Vi kommer att bo där de sista tre veckorna av vår resa, lägenheten vi hyr är en del av Pierre och Michelles hus, så det känns bra att de var så trevliga som de var.

Men sen gick vi till stranden. Förra gången hade vi verkligen gillat att det är så extremt långgrunt som det är, men det blir nog lite tråkigt att vandra i över en kilometer med vattnet bara till vaderna för att komma djupare och kunna doppa sig. Stället är ypperligt om man vind- eller kitesurfar, men det gör vi inte. Blåsigt som sjutton var det, och när vi frågade fick vi veta att det är det normala på Atlantsidan av Martinique. Dessutom fick vi veta att Vauclin är Martiniques hetaste stad, vi har nästan en kilometer till stranden och jag brände mig för första gången sedan vi kom hit (trots spf 20).

Jag har inte världens bästa känsla för Vauclin just i detta nu, men det löser sig kanske när vi är där. Det återstår att se om hyresvärdarnas trevlighet och husets snygghet väger upp läget. Precis mittemot vår balkong höll man på med ett bullrigt husbygge, så det lär inte bli så mycket arbetsro dagtid heller. Och inget internet fanns det. Det löser sig nog, antingen genom att vi trivs jättebra eller genom att vi ordnar om boendet så vi bor sista veckan nån annanstans.

Idag blåser det mycket här också. Idun har lite feber (hon är helt som vanligt i övrigt) så jag tror vi stannar hemma. Gör lasagne, lyssnar på radio, läser saga, ritar, läser och spelar spel. Skönt.


PS: alltid när jag skall skriva SPF skriver jag SFP istället. Det står säkert fel på flera ställen i bloggen. Det är bara att konstatera, som finlandssvensk är man betydligt oftare i kontakt med SFP än med SPF, och det oavsett om man är intresserad av politik eller inte.

Hotet

Idun kom just gående med en förgrymmad blick och morrade åt mig: Mamma! Mamma, kom genast och titta vad vi har ritat. Annars.... annars vill jag ha GODIS!

Hon har tydligen inte förstått detaljen att mottagaren av hotet borde känna sig... hotad. Haha.

Exotiska fenomen

En sak som jag nästan aldrig ser i Flitiga Finland, men desto oftare här i Martinique, är att folk sitter stilla och gör absolut ingenting.
Det är en så ovanlig syn att jag reagerar genast.
Människorna i fråga sitter bara alldeles stilla på en stol, eller en bänk, och bara är. Tittar. Sysslar inte med något som måste göras. De bara sitter och tittar. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har sett det förr, i alla fall inte i den här omfattningen.

Att besitta förmågan att glida in i ett sånt där tillstånd där man bara blir, utan att vara på väg nånstans, är en gåva. Eller en förmåga man kanske kan träna upp? Nyttigt tror jag det är hursomhelst.

glasspromenad

Vi tar väldigt god tid på oss om morgnarna. Vi vaknar vid halv sju, ungefär, sedan kan det ta till tolv eller ett innan vi är på stranden. Skönt. Idag har vi solat och simmat, skypat med mina föräldrar och tagit det lugnt.

Nu på kvällen skulle vi ta en promenad till vår lokala butik, 8-huit (huit-à-huit) heter den. Eftersom barnen råkade vara utklädda till prinsessor var de ovanligt eleganta. Och när jag ser på bilderna, på barnens kläder samt på Lovis pose, verkar jag säkert agera precis tvärtemot vad mitt senaste inlägg antydde. Jag tror hon lärde sig hur man skall posera i söndags på modevisningen.

När vi kom hem fick vi stoppa barnen i duschen och starta tvättmaskinen. Varför får ni se på följande bilder.

De hoppade och skuttade, ystra som kalvar

Sen tog de en liten paus för att posera

Så här ser det ut där vi handlar baguetter och yoghurt

... och glass

Dessvärre öppnade vi av misstag Lovis glass i båda ändorna

Och efter en stund såg hon ut så här

Och jag har ingen aning om varför Idun är lika klottig

Och far är stark och modig och mor är god och mild

I söndags råkade vi vara på stranden samtidigt som ett glatt jippo pågick. En massa fina Martiniqueska barn i färgglada bikinis höll på med något slags skönhetstävling, alla skulle paradera, dansa inför en jury och sjunga solo.

De vuxna var uppsluppna och glada, publikstödet var enormt. Barnen, som till största delen bestod av flickor, var duktiga, men såg inte alls glada ut utan var mer nervösa. Flickorna dansade så sexigt de förmådde och de två pojkarna som var med uppmanades visa musklerna.

Jag reagerade mest på hur flickorna, som jag gissar att var i åldern fyra till elva, förde sig. Det är en väldigt fin linje mellan roligt och underhållande och obehagligt när barn (tvingas?) uppträda på det här viset. Något som klingar falskt när små flickor dansar lika utmanande som vuxna människor på MTV. När de rullar på höfterna och skakar på brösten (som inte ens hunnit börja växa ännu), när man ser precis att de apar efter något de själva tycker att är fint och häftigt utan att förstå vilken typ av känslor den sortens dansande egentligen är ute efter att väcka.

Ikväll när vi läste tomtebobarnen och jag kom till strofen "Och far är stark och modig och mor är god och mild" kom jag att tänka på söndagens tävling. Det slog mig hur långt vi i Finland har kommit från de här klyschorna om hur man skall vara. Stereotyperna känner vi alla till tror jag (starka och tuffa pojkar, söta och duktiga flickor, modiga, starka fäder och milda och goda mödrar), men jag vill och hoppas och tror att vi inte sitter fast i dem hemma på samma sätt som tidigare. Jag hoppas att mina barn får växa upp och vara som de är, och inte känna att de behöver passa in i en könsbunden modell. Och jag hoppas att de hittar andra sätt att bli bekräftade än att ställa upp i skönhetstävlingar där de måste stå och skaka på rumpan inför en gapskrattande och visslande jury.

Svar till Maria

Maria frågade på facebook: Om frågelådan ännu är öppen skulle jag vilja veta mer vad Lovis och Idun tycker. Saknar de kompisar, mommosar, dagis, vanlig mat, vanlig vardag osv...?

Första kvällen vi var här blev Lovis uppskrämd av en vildkatt (hon försökte klappa den och den rev henne lite lätt på armen). Hon blev värre sårad psykiskt än fysiskt men kombinationen av tröttheten efter den långa resan och hennes förkrossade ego gav henne akut hemlängtan. Hon grät och längtade jättemycket till vårt gula hus.
Och jag tänkte "hjälp, hur skall det här gå?"

Men sedan dess har det gått utan problem. Vi har skypat med mommo och moffa och kusinerna i Sverige ett par gånger. Lovis och Idun tycker det är oerhört skönt att inte behöva skynda iväg till dagis, de har varann att leka med och när jag frågar om de saknar något kommer de bara på ett par av sina gosedjur som de gärna hade haft här (just i den stunden, de byter från dag till dag).

Ibland blir de gnälliga och frustrerade, speciellt efter frukost när både Caj och jag gör annat (surfar på nätet eller läser eller skriver eller gör musik) och speciellt Idun klagar på att hon inte har något att göra. Men till sist kommer de alltid på något. Alltid. Utan att vi hittar på åt dem.

De leker lite med de grejer de hade med sig men mest med annat. Lovis har hittat en snäcka på stranden idag, den har fått namnet Godis och hon har inrett en plastpåse åt den där den bor, möblerna består av bitar från ett sönderrivet myslipaket. De har också byggt sig en städskrubb bakom dörren i vårt sovrum där de förvarar handdukar de har vikt ihop och där de har konstruerat en byklina av en dragrem till kappsäcken. Också där har Lovis byggt, den här gången en korg av ett gammalt flingpaket.
Och så ritar de. Vi har redan förbrukat ett 50-sidors ritblock, det gick i ett huj.

Varje dag går vi till stranden, minst en gång, och simmar och solar. Idun och Lovis har köpt simpuffar, Lovis övar sig på att dyka och Idun säger alltid "försök att ta mig" och sen simmar hon undan med ögonen vitt uppspärrade, näsborrarna likaså och hakan högt lyft över vattnet, och det är så sött, för hon har ingen chans eftersom det går så långsamt, men det tror jag inte hon vet.


De är förvånansvärt förnöjda. Och det är skönt. Skönt att upptäcka att det faktiskt inte innebar större emotionella omskakningar än så här att släpa med dem över halva jordklotet.

Konkurrenten

Även om man kunde tro det är det inte jag som figurerar på bilden

När Caj promenerade till grannbyn fick han syn på min värsta konkurrent. Som tur tog han med sig bildbevis hem, så att jag inte skulle bli överrumplad.

Svar till Marica

Marica frågade: Vad hade du för fördomar om Karibienholmen ni är på innan ni reste dit och hur mycket av de fördomarna besannades/förintades?

1. Jag trodde att det skulle vara jättevarmt, på gränsen till olidligt. Här är jättevarmt, men alldeles lagom, jag svettas inte alls till döds utan trivs och njuter. Dygnet runt.



2. Jag trodde det skulle finnas oändligt med lokal, exotiskt och billig frukt att köpa. Dessvärre hade jag bara delvis rätt, här finns visserligen en hel del lokal frukt, men den är dyr och inte alltid jättegod. Det var lite tråkigt.


3. Jag trodde turistfaunan skulle vara mycket mer internationell än den är. Här finns bara fransmän. 
Fast igår träffade jag på två svenskar på genomresa. Jag hoppade genast på dem och frågade en massa om deras resa, de blev nästan lite besvärade. Men jag kunde inte låta bli, jag var så förvånad över att de inte var franska pensionärer.


4. Jag hade inte insett hur väldigt kuperat det är. Inte för att jag aktivt gick omkring och trodde att det var platt, men här är SÅ stora höjdskillnader, det var på många sätt en positiv och intressant överraskning.

5. Jag trodde att havet skulle vara turkost och klart överallt, och att stränderna skulle vara vita. De är det på vissa ställen på ön, men inte överallt. Förra veckan var vi på en vulkansandstrand, den var svart och sanden så het att jag faktiskt fick springa som en dåre för att inte bränna sönder fotsulorna.Här är sanden så där finskt gul. Och i Vauclin, där vi kommer att bo mellan 10 och 28.2 är havsbotten alldeles vit (av söndermalda snäckor) och det är långgrunt som i Vexala.

Svar till Sara

Sara skrev: Dessutom, om man får fråga ännu mer, undrar jag vilken sorts musik som är hipp på martinique. typ vad är soundtracket.

Man får gärna fråga hur mycket som helst! 

Vi har lyssnat en hel del på radio här jo. Det finns två sountrack som snurrar konstant. Det ena är samma hitlåtar, samma klubbmusik som spelas överallt i Europa (det här hör ju också till Europa trots den geografiska avlägsenheten). 

Det andra är Calypso-covers. Kanske inte det jag skulle välja om jag fick välja själv. Men hej, man ska ju ta seden dit man kommer!

och, om man får fråga precis vad man vill, undrar jag om du har nån åsikt om marseille. känner för att stoppa familjen under armen och dra till marseille. man har ju vårdbidrag.

Marseille har jag inte någon åsikt om, egentligen. Jag har aldrig varit där. Jag föreställer mig att det är trångt, nordafrikainspirerat (tror det är rätt stor inflyttning från tex marocco och algeriet), rätt varmt och helt annorlunda än Paris, vilket kan vara riktigt bra. 

Gör det! Ta familjen under armen och dra dit och berätta sedan för mig (obs, det är viktigt) hur det var!!!

Svar till Pia och Maria: Den nakna sanningen.

Pia och Maria ville ha bilder på var vi bor just nu. Så gärna, så gärna.

Eftersom jag inte vill tråka ut mig med att städa inför en fotografering får ni först titta in här för att få ett hum om hur det kan se ut här, när det är stylat och fixat.

Här på bloggen publicerar jag däremot den nakna sanningen om hur det faktiskt ser ut på riktigt. När vi bor här alltså. Jag är säker på att andra skulle ha det betydligt prydligare. Det har vi också, ibland. Men oftast ser det ut ungefär så här.

Här äter vi. Här jobbar jag också ...

... och här hänger vi när vi inte är på stranden

Här gör vi mat.

Här är badrummet med tvättmaskinen.

Om man vänder sig om från köket ser man var barnen sover

Här är utsikten från barnens säng

Här är den halvan av vårt sovrum där barnen bygger koja

Och här leker de också, i vår obäddade säng

Så här ser det ut utifrån. Vi har övre våningen.

Bakar

Hurra! Det har (delvis) ordnat sig med boendet: åtminstone till slutet av månaden, samt från 10-28.2. Jag är glad och tacksam. (Dock finns fortfarande ett glapp på elva dagar där vi är bostadslösa. Men vi fick fem dagar till på oss att lösa det, så det kommer att hinna ordna sig, jag tror hårt på det!)

Vi har varit hemma hela dagen idag. I morse regnade det och sedan har vi bara lallat omkring på terrassen och här inne (visserligen med alla fönster på vid gavel). Jag har gjort lasagne och har en kladdkaka i ugnen. När vi har ätit går barnen och jag till stranden så får Caj bli hemma och jobba en stund. Jag skall simma. Och flyta lite på krokodilen tror jag.

Billös och snart bostadslös

Nu är bilen returnerad och vi är snyggt parkerade där vi befinner oss. Rätt skönt, faktiskt, att inte behöva åka runt så mycket på ett tag. Vi har bunkrat upp med mat och det vi inte har får vi här i byn. Nu är det strandliv och hemmahäng som gäller.

Men vi har bara fem dagar kvar här i vår bostad. Och vi vet fortfarande inte vart vi skall bege oss efteråt. Jag har försökt ta kontakt med en hel drös uthyrare, men antingen svarar de inte eller så är det fullt. Vi får nog göra en ännu aktivare drive nu i helgen och kolla vad som finns här i byn. Håll tummarna för att det fixar sig på något bra sätt. Det brukar göra det. Men lite extratummar kan hjälpa, har jag en känsla av.

Svar till Maria

Maria frågade: Hur gör du när du skriver, har du en plan (och hur detaljerad i så fall) eller far det så att säga dit det far?

När jag skriver har jag nästan aldrig en plan för vart berättelsen är på väg. Jag har känt mig lite onormal eftersom jag ofta bara börjar skriva en text som sedan blir till vad som helst. Men jag har på senaste tid fått veta att det i många fall är precis så här författare gör, de börjar bara, sen blir det vad det blir. 
(En gång hade jag en plan. Inte i detalj, men jag hade en berättelse med ett slut i huvudet och skrev ner den. Då vann jag Arvid Mörne-priset, Med tanke på det känns som om det kan vara rätt bra att ha en plan, men för mig föds idéerna när jag skriver, inte innan.)

Och tacka vet jag efterarbete. Man kan styra upp en helt märklig och dålig text genom att bearbeta den till tusen. Jag kan gilla den delen också, att efterarbeta, plocka bort oväsentligheter och formulera om. Slipa. Det har sin charm.




Sällan känns det som om jag brinner av skaparlust, kanske mest när jag skall börja med någon ny text, när det bara finns ett frö i mitt huvud och möjligheterna är oändliga. När jag väl har kommit igång får jag sparka mig i baken gång på gång för att få något gjort. 

Men när jag väl sitter här vid datorn är det roligt att skriva, hitta på, och formulera mig. Annars skulle jag nog inte orka fortsätta.

Pia och Maria:

Jag lovar att ladda upp bilder från våra boplatser så småningom. Men här är jämt så råddigt (till och med fast vi städade idag) att det tar emot att fota.

Men de kommer!

Dagens ord

I vattnet, när vi simmade skulle Idun pussa mig, men missade.
– Mun-snopet, sa hon och skrattade. Sen förklarade hon att "munsnopet" betyder just det, att man missar när man ska pussa nån. Gullunge.

Svar till A

A skrev: Jag kommer här helt fräckt med tre frågor (undertecknad tycker dock det är väldigt trevligt och inte det minsta fräckt):

- tips på något roligt pyssel som man kan 

a) göra själv 

b) med barnen

- du som är sådär mångsidigt kreativ av dig (oh, tack!) vilken "gren" (författandet, tygfixandet, bakandet, journalistiken, ...) skulle du helst livnära dig på (utan att ta ekonomin bakom i beaktande) och varför?

Nu befinner jag ju mig väldigt långt från allt vad pyssel heter eftersom jag lämnade nästan precis alla mina grejer hemma (till och med saxen, that's a first!) så jag är lite trög just på pysselfronten. Men ett roligt pyssel är att göra egna skissböcker. Om man inte vill göra den enligt konstens alla regler kan man bra gå och köpa en billig bok från Tiimari, lösgöra pärmarna, klä om dem, göra nya försättsblad och limma ihop hela härligheten igen.


Men stoltast blir man och finaste resultatet får man (kanske) om man gör dem från scratch. Nu kom jag på att jag ju kunde hålla en virtuell kurs i bokbindning här på nätet, inte nu men kanske sen när jag är hemma igen och kan illustrera med bilder. Det skulle vara något!


Ett roligt pyssel med barnen är att klippa ut ögon, öron, näsor och munnar från tidningar och låta dem limma ihop sina egna gubbar och rita det som saknas runtomkring, hitta på namn på dem, vad de har för vänner och familj, husdjur, var de bor osv.


Om jag kunde livnära mig på något, utan att ta ekonomin i beaktande... ÅH vad svårt! Allt är ju så himla roligt. Men just nu känns det som om författande och bakande faktiskt konkurrerar om förstaplatsen.

Sista utflykten

I morse skrev jag tills jag nästan somnade (det gick rätt snabbt, jag sov lite dåligt i natt och var trött), sen kom familjen hem från stranden, vi skypade lite med min syster Maria och hennes familj och sedan begav vi oss iväg på något vi trodde var en liten tur tvärs över ön.

Ha!


Ha!


Vi tänkte ta en genväg. Över bergen. Redan där borde vi ha insett att det kanske inte skulle gå så fort. Vi körde och körde och kom hela tiden högre upp. Vägarna var smala, branta och krokiga. Utsikten var fantastisk, men vi hade inte ens ätit lunch och det som vi trodde skulle ta en dryg halvtimme tog åtminstone det dubbla. Med råge.

Väl framme var vi både hungriga och sura, men det gick om när vi nådde målet: Pointe Faula. En Atlantstrand med en helt annan atmosfär än vår "egen" strand. Det var långgrunt och turkost, folk kitesurfade och solade. Vi åt lite vid ett strandhak och tog sedan ett par turer med vår nyaste familjemedlem: krokodilen. Jag blir lite nostalgisk av den eftersom vi hade en likadan vid mommos och moffas sommarstuga när jag var barn.

Utflykten avslutade vi med att handla mat för en hel vecka, för från och med imorgon är vi billösa igen. Det har varit intressant och roligt att se sig omkring, det känns som om vi känner till ön oerhört mycket bättre nu än för en vecka sedan. Men det blir också skönt att hållas på plats ett tag igen, tycker vi alla.

Krokodilen och barnen. De har inte sovit med den.

Vyerna var hisnande

Vi passerade flera bananplantager

Bananerna är inplastade. Insektbekämpning?

Sen kom vi till en underbar strand

Där Atlanten bredde ut sig som en blå, österbottnisk åker

Blandade bilder

Här kommer en del blandade bilder från de senaste dagarna.

Stranden med den bästa snorklingen

En Atlantstrand med lite väl vilda vågor

Idun väntar på en drink vid baren.

En av världens fem farligaste vulkaner, som vi såg igår...

... nämligen Montagne Pelée (det syns tyvärr inte hur hög den är)

Pelikaner och fiskebåtar i le Prêcheur

När vi handlade överöstes vi med en helt galen mängd plastpåsar

Samma fina ressällskap som vanligt

Idun hittade en vandringsstav

Svar till Sara

Sara frågade: Hur kan man så lätt gå från nattsuddare i norden till en glad djungelskit som lägger sig kl 10 och skuttar upp kl 6? om det blir för mycket tidiga kvällar+tidiga morgnar härhemma känns det som att jag bli berövad min identitet. i Afrika däremot: inga problem. Aktuellt när jag nu håller på att uppfostra en ny generation nattsuddare...



Först tänkte jag skylla på tidsomställningen, men sedan såg jag att det var lika för dig när du åkte till Afrika, så det stämmer ju inte. Kanske det beror på att inomhus-livet i varmare länder är obefintligt? När det blir mörkt är det bäst att gå och sova, för det finns inte så mycket att göra utan dagsljus?


Fast det håller på att förskjutas lite här. Nu har vi varit här i två veckor och från att ha somnat mellan åtta och nio blir det mer och mer nio-tio som gäller. Jag skall försöka fortsätta lägga mig tidigt. Det är många år sedan jag sist sovit så många niotimmarsnätter som jag gjort här, och jag vill gärna fortsätta med den vanan.


Fråga två: hur känns det att konfronteras med pärmbildsförslag? Brukar du ha idéer och ge direktiv eller hur blir man nöjd? 




Jag har ju bara upplevt en illustrations- + pärmbildsomgång än så länge, och eftersom min illustratör och goda vän Joanna Vikström-Eklöv är både duktig och enkel att diskutera med har det aldrig varit några problem. Det var hon som bestämde, men vi diskuterade under planeringens gång, vill jag minnas. Hur blir din pärm? ÅH vad jag ser fram emot att läsa boken!

Svar till Evis

Evis frågade: Vad GÖR egentligen era höns nu? Husvaktar? Har ni dem med er? :)

Våra höns har fått flytta in tillfälligt hos en bekant i Sundby som också har hönor. 

När vi förde dit dem insåg vi hur pyttesmå de är. Nästan alla är dvärgraser och dessutom är individerna små i sig. Vår tupp, Pricken, försökte genast försvara sina damer och mopsade upp sig mot en tupp som var ungefär fyra gånger större än han själv. Dessutom gol han i falsett. Det var väldigt lustigt att bevittna.

De verkar ha det bra. Men vi ser fram emot att hämta dem igen när vi kommer hem. Vi har ju blivit en riktig hönsfamilj, trots allt. 

Svar till Eva

Eva frågade: Hur träffades du och Caj? Det tycker jag att du ska berätta. Och friade han till dig? Eller du till honom?

Jag och Caj träffades i Åbo 2001, när vi studerade. Han sjöng i Brahe Djäknar och jag i Florakören. På en sitz efter en konsert med Moskvas symfoniorkester (det var en jätterolig konsert att göra f.ö.) blev han min bordsherre. Vi hade inte så jättemycket att prata om, men jag kommer ihåg att jag tyckte han var fruktansvärt söt.

Sedan gick det några månader. Jag höll på att springa med huvudet in i väggen, mådde skit och bestämde mig för att ta lite paus i studierna. Caj hade nästan inga föreläsningar alls och våren började extremt tidigt det året. Vi sprang på varandra överallt. Jag menar det verkligen: överallt. Om jag gick någonstans var Caj redan där, eller så kom han efter en stund. Vi gick på kaffe, flirtade med varandra och hade det väldigt trevligt.

På vappen ordnade han och hans kämppis Mikko en maskerad hemma hos dem. Vi var oskiljaktliga hela kvällen och har varit det sedan dess. I början kunde vi få kriser ibland, men sedan, vid ett tillfälle när vi varit ihop i två år bestämde vi oss för att sluta fåna oss och satsa fullt. Vi var så kära så vi höll på att dö. Igen av oss friade till den andra utan vi beställde ringar och gick till Åbo domkyrka där vi förlovade oss framme vid altaret, omringade av en hop ryska turister. (Det var underligt och oplanerat att ryssarna råkade komma precis då vi skulle förlova oss, men så blev det.) I augusti samma år gifte vi oss och vi har det fantastiskt bra. Caj är den snällaste människan i världen, jag orkar vara med honom hur mycket som helst. Han blir aldrig arg och irriterad på mig utan är alltid bara behaglig och jätterolig, trygg, lojal och mysig. Och fortfarande fruktansvärt söt.

Svar till Aja

Fru Lundagård frågade: Jag undrar om ni har sett läskiga spindlar? Något som helt seriöst gör mig tveksam till att resa till ett varmt land där jag tror att spindlar frodas som bara den.

Spindlar är hemska, men jag har inte sett en enda här. Det verkar vara lugnt. Däremot såg Caj något som såg ut som en liten orm i havet i helgen när han snorklade. Då gick vi upp. Hu. Men jag tror inte det var nån fara, det var fullt med lokala personer som simmade där, om det var livsfara skulle nog inte de andra ha hållits där heller tror jag.

En del ödlor finns det. Men de äter bara upp flugor och brödsmulor så dem gillar vi!

Svar till Sus

Sus undrar: Hur har ni resonerat kring eventuella faror, risker med att resa och bo utomlands med barnen? 

Det är farligt att leva. Jag är ganska lättskrämd och orolig av mig och har tänkt ut ett oändligt antal skräckscenarier där barnen blir kidnappade, drunknar, överlever en bilolycka där vi dör och ingen pratar deras språk, blir uppätna av hajar, störtar med flygplan och så vidare. Speciellt om kvällarna, innan vi åkte iväg låg jag och funderade.

Men jag vill inte låta oron vinna. Hittills har det gått bra i 100% av fallen, (och de flesta olyckorna sker i hemmet), så jag försöker bara lita på att allt fortsätter att går bra.

Och så har vi valt att åka till ett EU-land där sjukvården lär vara fantastisk, om man behöver anlita den. Vi har en reseförsäkring. Vi känner oss dessutom väldigt trygga här, som vi anade. Indien, där vi reste ett par månader när vi var yngre, var aldrig ett alternativ, det hade inte känts tryggt. Men här är det bra.

Frågestunden

Bloggmotivationen tryter. Ni är många som läser men få som kommenterar och jag vill ha lite interaktion. Därför arrangerar jag en liten frågestund.
Vad vill du veta? (Det kan vara vad som helst, om vår resa, om mig, om livet i allmänhet! Jag svarar enligt bästa förmåga)

Oh joy

Caj och barnen gick till stranden för ett par timmar sedan och jag fick världens flyt, har skrivit massor! Yes!

Nu vet jag i och för sig inte alls vad som skall hända, hur det skall sluta, för hela berättelsen är en annan än den var för ett par veckor sedan.

Men jag kommer att komma på det. Och om det blir dåligt skriver jag om.

Annat vi skrattar åt

Igår i bilen lekte vi den där leken när man skall tänka på någon och de andra skall gissa vem det är genom att ställa ja- och nejfrågor. Det är så oerhört roligt att spela med Idun. För det första fristajlar hon rätt friskt och byter objekt mitt i, utan att erkänna det.
För det andra ger hon villigt tilläggsinformation. Här kommer ett exempel, Cajs person strax innan var en gubbe som säger "sprichen sprachen" och hoppar Bomben i vattnet i Gittan och fårskallarna, ursvårt, men ganska givet att Iduns person inte skulle vara så långt ifrån.

Caj: Är det en man?
Idun: Nej det är en fru. Och hon finns i en bok och är ett barn.
Jag: Finns hon i en film?
Idun: Jo vi har den
Lovis: Är det Gittan?
Idun: Jå
Vi börjar alla skratta.
Idun: men jag är inte fäärdig ännu, det är Gittan och nån till.
Lovis: Är det Gittan och älgbrorsorna?
Idun: Nä.
Jag: är det Gittan och gråvargarna?
Idun: Nä.
Caj: Är det Gittan och fårskallarna?
Idun: Jå.

Men det gick i alla fall bättre nu än förra gången när vi lekte medan vi väntade på ett försenat tåg. Då bytte Idun personen hon tänkte på efter varje fråga. Haha. Det var omöjligt att gissa rätt.

Skrattet

Det här fick oss att skratta så vi grät i förrgår. På riktigt. Jag kan inte sätta fingret på vad som är så himla kul, jag dör inte lika mycket nu längre när jag ser det men alltså... haha!

Det finns också en massa annat roligt på fulheten.com

Solkräm

Vet ni vad, det fungerar verkligen med solkräm. Jag har inte bränt mig förrän idag då jag dumdristigt nog lade mig på stranden utan att smörja in mig först. Inga stora brännskador, men onödiga. Tur att vi var noggrannare med barnen.

Men hur är det, måste man smörja i en evighet eller kan man lugna ner sig vartefter man blir brun? Hjälp en amatör. En röd amatör.

Vi har tagit en tur till nordväst idag. Atlanten är mycket argare, kallare och ogästvänligare än Karibiska havet. Bra att veta.

Och så tittade jag på kartan och insåg att de svindlande höjderna jag skrev om för några dagar sedan bara var lite under 400 meter höga. Ha ha! Så österbottniskt att tycka att den höjdskillnaden är hisnande. Imorgon eller på onsdag skall vi bege oss till Mt Pelée, en vulkan på 1400m som fortfarande är aktiv. Jag är redan lite rädd, men jag litar på att någon stoppar oss ifall den håller på att få ett utbrott.

(Oh! Jag ser just nu en albinoödla på väggen! Måste hämta Caj!)

Liv med bil

Jag gick och lade mig klockan nio igår, hurra, och vaknade utvilad och glad tio i sex. Men det tog sex timmar (ja, ni läste rätt) för oss att komma oss iväg. Sex timmar. (Vi försökte i och för sig inte alls skynda oss heller, det kan ha berott på det. )Vi tog bilen till en vik här i närheten och hängde där, snorklade, simmade, solade och tog det lugnt. Sedan åkte vi hem igen, åt kvällsmat och så fick barnen gå och lägga sig. Aldrig har en dag gått fortare. Knäppt.

De som ifrågasatte mina avsikter att skriva en massa under vår resa visste vad de gjorde. Jag svarade glatt och disciplinerat att det kommer att gå som en dans, men jag hade fel, fel, fel. Jag vet inte riktigt när jag skall hinna, det var inte bara den här dagen som gick fort, utan alla dagar gör det.

Men: åtminstone vid ett tillfälle varje dag har jag manuset framför mig, och de här stulna momenten ögonblicken gör att jag ändå avancerar. Mindre än planerat, men ändå.

Samtidigt raderar jag frikostigt en massa saker i manuset (också saker som jag verkligen älskar, men de passar inte in längre) så det handlar inte alls bara om tekniska ändringar utan... ja, bokens arbetsnamn får till och med bytas ut snart. Så samtidigt som arbetet går framåt vet jag mindre om berättelsen nu än på länge.

Hälsning till Maya och Sisse

"Alltså Maya och Sisse måste bara se den här bilden" säger Lovis varje gång hon tittar igenom bilderna i vår kamera. Sen håller hon och Idun på att skratta sig fördärvade åt Iduns min.

Så, här kommer en liten, offentlig (och samtidigt personligt riktad) tillbakablick på nyåret. Som känns som om det var en evighet sedan, och inte bara två veckor.

Det här är alltså bilden som vållar gapskratt

Själv stod jag bakom kameran

Österbotten i Karibien

Hamnen i Le Marin, samt den mörka himlen.

Igår fick vi vår lilla, vita Seat Ibiza som vi skall ha en vecka. Vi såg vår chans och åkte på en utflykt till sydöstra delarna av ön. Det regnade rätt mycket för ovanlighetens skull, Caj körde och jag satt bredvid och kastades mellan att lamslås av skräck för de krokiga vägarna och att känna vördnadsfull beundran för de otroligt vackra vyerna. Det är så grönt och frodigt här, bergen är höga och utsikten fantastisk, till och med fast det duggar. Eller regnar.

Vi såg en massa saker. Bland annat besökte vi hamnen i Le Marin, där Hetairos, a.k.a. Panamax som tillverkats i Larsmo låg inne för underhåll. På bryggan utanför satt sex Österbottningar som flugits in för att serva den. En ganska märklig upplevelse att hitta ett gäng Balic-anställda på en brygga i Martinique (tack för tipset Madeleine!).

Att bilderna inte innehåller ett enda motiv som får en att tappa andan beror delvis på regnet, men mest på att jag... tja, hade fullt upp med att titta och inte hann fotografera, antar jag.

När vi kom hem var klockan rätt mycket, barnen somnade först halv åtta och vi var vakna till elva, halv tolv, kanske. Stön. Precis som hemma. Ikväll skall jag gå och lägga mig nio, basta.

Glasspaus i St Anne

Kalla glassar kräver klänningsbarriärer

Après-simtur vid les Salines

Respekten

Att skriva bok just nu är som att mjölka en sinad ko. Föreställer jag mig. Jag har inte särskilt stor erfarenhet av att mjölka kor i som gått i sin. Men jag antar att det går trögt. Trögt trögt trögt.

Jag fortsätter jobba ändå. Och långsamt blir det bättre och färdigare. Det är helt sanslöst vilken tid det tar. Min respekt för författarna bakom stora tegelstensromaner bara växer. Hur lyckas de få allting att hänga ihop, hur får de dialogen att flyta, hur lyckas de med sina smidiga perspektivbyten, hur gör de för att inte missa alla de där småsakerna som kan göra att berättelsen inte stämmer om de får stå kvar? Jag har så mycket att lära mig. Så mycket.

Bråkdagen

Det har varit mulet och regnigt idag, det är lustigt för det märks nästan inte att det regnar här. Solen fortsätter ofta att lysa och regnet är så varmt och försiktigt att man helt kan strunta i det om man vill. Så vi har varit ute hela dagen ändå, utom när vi var inne och städade. Det är inte klokt hur mycket sand man drar in på en vecka, fast vi har sopat undan det värsta några gånger sedan vi kom behövdes en rejäl städning. Jag får en helt annan förståelse för kulturer där gränsen mellan ute och inne är luddigare än i Finland, varmare ställen där man går inomhus med skorna på. Det kommer ju in så mycket skräp att man inte ens vill ta bort dem.

Husen här har snygga färger, eller hur?

Lovis och jag har varit på varandra som hund och katt hela dagen. Jag bestämmer något, hon säger emot, eller struntar i mig, eller försöker komma med en motorder. Eller alltihop på samma gång. Helt normalt, antagligen, men tungt likväl. Hon är mycket argsint och bestämd, dessvärre har jag mig själv att skylla, för jag tror jag är lite likadan. Jag känner mig själsligen urvriden efter dagens alla gräl och hoppas innerligt på bättre humör imorgon.

Flipsflops

Just kom Idun springande uppför trappan, samtidigt som hon ropade "jeeelp ja fallär åppåt, ja fallär åppåt". Haha. Och om en stund skall vi gå och köpa "flipsflops" åt henne. Det låter så gulligt att jag inte har lust att rätta henne.

Livet

Jag kan inte låta bli att säga det om och om igen: jag älskar vår nya dygnsrytm! Jag vaknade fem i sex i morse efter en niotimmarsnatt, steg upp och satte mig på terrassen med datorn för att skriva lite. Efter en stund dök Lovis upp, också hon hade sovit en lång och skön natt, vi satt här och pysslade (hon löste korsord) tillsammans en stund tills de andra vaknade.

Sedan packade vi våra väskor och åkte båt till Fort-de-France, Martiniques huvudstad. Vår höjdpunkt (jag har inte diskuterat saken med Caj, men jag gissar att han håller med) var frukt- och kryddmarknaden vi besökte, samt att vi fick handla ordentligt med mat just innan vi åkte hem igen. För barnens del var det nog lekplatsen i snabbmatsrestaurangen där vi åt. Lite som Touhutalo i miniatyr. Riktigt bra.

På vägen hem höll vi på att svettas ihjäl. Så vi bytte hastigt om och kastade oss i havet i en timme eller så. Idun tycker plötsligt betydligt mer om att bada och Lovis håller på att lära sig att simma. Till kvällsmat gjorde vi getost och honungsgratinerade baguetter och en sallad.

Nu är klockan lite över åtta, jag skall försöka jobba en timme eller så, barnen sover och Caj sitter i sovrummet och gör musik. Själv befinner jag mig på terrassen med ett glas rött, lite choklad och ett manus som sakta men säkert blir något helt annat än jag tänkte mig. Det är varmt, mörkt och nattljuden ljuder i bakgrunden. Jag kunde ha det mycket, mycket sämre. Ah! Livet!

Mellanrapporten

Nu har vi varit här i sju dagar. Dags för en liten mellanrapport.

På plussidan:
- Vädret. Solen skiner varje dag, det är varmt, men långt ifrån olidligt.
- Att simma i det perfekt tempererade havet.
- Vår lägenhet som har allt vi behöver, men inget utöver det.
- Att det känns tryggt och säkert där vi bor.

På minussidan:
- Bristen av trevliga människor i vår egen livssituation att hänga med.
- Avsaknaden av allmänna transportmedel (det går en buss till grannbyn, men det finns ingen tidtabell, det enda man vet är hur många gånger per dag den förväntas köra).
- Att vi bor långt ifrån alla former av livsmedelsurval och är hänvisade till den pyttelilla lokala affären.
- Bristen på variation i aktiviteterna. Caj och barnen orkar inte hänga på stranden varje dag medan jag skriver, men det finns inte så många andra alternativ just här.


På det stora hela har vi det i alla fall väldigt bra och vi längtar inte hem.

Imorgon skall vi göra en utflykt till Fort-de France med båt och på fredag får vi bilen vi kommer att hyra i en vecka. Det finns en massa ställen vi gärna vill se.

Dessutom måste vi börja boka boende för resten av tiden snart, det gäller att välja noga så vi hittar det ultimata stället! Då kommer bilen väl till pass.

Vi har funderat lite på att utforska någon annan av öarna häromkring, Dominica minns jag att Heidi har pratat om, så kanske vi skulle tillbringa ett par veckor där? Vi får se.

Jag kan inte fatta att det bara är en vecka sedan vi åkte hemifrån. Det känns som om vi har varit här jättelänge redan. Konstigt hur den verklighet man befinner sig i blir den enda som räknas, medan allt man annars ser varje dag bleknar bort så fort det är geografiskt avlägset ...