Tre olika jobb

Det här med att vara författare är egentligen tre olika jobb.

Ett jobb är att skriva böcker. Jag hittar på en massa, det är superroligt. Jag kan få en idé, och mitt jobb går ut på att spinna vidare på den här idén, ibland i några veckor eller månader, ibland i flera år, som just nu. Jag jobbar för femte året i rad på samma bok, det tar en evighet och har förändrats helt otroligt mycket, det är väldigt spännande och jag har ingen aning om vad det kommer sluta i. Jag har full tillåtelse att som vuxen vandra omkring i mina egna fantasilandskap, hitta på människor som inte finns, bygga världar, gå på äventyr i mitt eget huvud. Det är makalöst och helt otroligt att det faktiskt är mitt jobb. Nästan varje dag tänker jag på vilken tur jag har!

Ett annat jobb är att i tanken gå bredvid mig själv hela tiden och iaktta hur jag jobbar, eftersom den tredje delen av mitt jobb går ut på att prata om mitt jobb, och för att kunna göra det måste jag analysera mitt skrivande. Det här är något jag gör mer och mer, och det känns lite ... fånigt. Samtidigt som det förstås är nödvändigt. Kanske de flesta jobb är så här i någon mån. Men nog är det ju lite lustigt. Det blir så meta, alltihop. Det känns symtomatiskt för den här tiden också, att det inte räcker med att man gör det jobb man tror man har, man har dessutom ett extrajobb som går ut på att iaktta och analysera hur man utför sitt grundjobb, eftersom en del av ens jobb går ut på att diskutera sitt arbetande med andra. Det är som om jag frivilligt är min egen vakt, min egen övervakare. Det är både bra och dåligt, bra för att jag kan lära mig av mig själv, dåligt för att jag blir så självmedveten.

Det är så introspektivt och navelskådande, alltihop. Samtidigt är det förstås också väldigt utvecklande, och den här introspektionen gör att jag lugnar ner mig i vissa skeden av skrivprocessen. Som just nu, när jag som sagt håller på med samma text som jag har jobbat med jättelänge och skriver om slutet för jag vet inte hur vilken gång i ordningen. Då är det till stor hjälp för mig att prata med andra författare, eller läsa om andra författare som befunnit sig just exakt här, och kommit ut på andra sidan med förståndet i behåll, och som kan berätta om sin process just för att de också har analyserat sig själva.

Det tredje jobbet ja, det är förstås då att prata om mitt jobb. Att berätta för andra hur jag jobbar, vad jag egentligen gör när jag är författare. Att resa runt i skolor och på bokmässor och prata och prata. Vissa saker jag säger har jag upprepat hundratals gånger, det är inte så farligt om det bara är jag som hör mig själv på repeat, men jag kan tycka det är lite genant ifall någon annan måste höra mig dra samma prat flera gånger. Den här delen av jobbet är verkligen någonting helt annat att skriva, men jag gillar det också!

Orwell, jag och internet

Jag minns när jag läste Georg Orwells 1984 för länge sedan. Jag borde läsa den igen, det känns som om den inte längre skulle verka särskilt absurd.

Ibland kan jag känna att vi är där nu. 

Jag skrev dagbok under många år. För hand, givetvis. Jag har en hel bananlåda med dagböcker: sida upp och ner med meningslöst, pinsamt pladder, inte ens jag orkar läsa det mesta. Det är banalt, inte alls så där roligt som de där utdragen ur Mortified Nation, utan mest bara en ointressant tankesvada med upprepningar, tråkigheter, inget särskilt. Så där som tankarna går i ens (eller åtminstone mitt) huvud, ofiltrerat, oredigerat, fult och fånigt.

Efter många års paus har jag återupptagit dagboksskrivandet igen. Till en början för hand, men min handstil är hopplös, och jag har blivit vanare att skriva på tangentbord, det går snabbare och är betydligt mer lätthanterligt, så nu har jag övergått till att föra dagbok i ett helt vanligt skrivdokument på datorn istället.

Att erkänna det här på INTERNET känns dumt, förstås. Nästan som att bjuda på en hackningsmöjlighet. Stig på, stig på, bryt dig in och avslöja allt! Inte för att det är några snaskiga avslöjanden från Svenskfinlands kulturliv som finns här, nej, det är samma eländiga dravel som jag alltid har skrivit när det handlar om dagboksskrivande, den enda skillnaden är att det inte längre är skyddat av min horribla handstil, och att det finns en reell länk till världen eftersom internet finns på samma dator som min dagbok.

I alla fall inser jag att dagens ständiga uppkoppling gör att jag känner att jag potentiellt är iakttagen hela tiden. De mest hemliga tankarna raderar jag därmed direkt efter att jag har skrivit ner dem. För att ingen någonsin ska veta att jag har tänkt dem. För att jag har en känsla av att storebror kan se mig om han råkar titta hitåt.

Trots att jag raderar de hemligaste tankarna känner jag att det finns en poäng i att formulera dem först, att skriva ner dem. Det gör att jag under några minuter får syn på dem och förstår mig själv lite bättre. Allt jag tänker är ju inte sant. Men vissa saker jag skriver förstår jag inte förrän jag ser orden framför mig. Aha, det är sån jag är. Det är så här jag tänker.

För det är ju den funktionen skrivandet har för mig. Jag inser vad som är sant och viktigt, och vad som verkligen är löjligt, banalt, bara en flyktig känsla.

Det lilla livet (och döden)

I dag då jag skulle gå efter tidningen kunde jag nästan inte ens öppna dörren, det var så mycket snö utanför. Blåsten hade gjort drivor och jag sprang hela vägen till postlådan med högt lyfta knän och var så andfådd efteråt att familjen inte fattade vad jag hållit på med. Mina pyjamasbyxor var helt blöta, dessutom. Det var lika så bra att klä på sig efteråt. Edda hade kokat gröt åt hela familjen och det var en bra  fredag.

Coronan har gjort att livet har blivit litet. Jag gör inte så mycket, rör mig inte så långa sträckor, och trivs bra med det. Årets största händelse var när jag gjorde en arbetsresa till Tammerfors förra veckan. Jag åkte över dagen bara, men det var så spännande att jag sov dåligt och var orolig på förhand. Ja, förresten, då jag säger att det var årets händelse menade jag alltså inte årets som i årets händelse 2021, utan som i att det var första tågresan på ett år. Sen coronan började, alltså. Så underligt, i vanliga fall åker jag jättemycket tåg. Då det inte är en pandemi. Ändå har jag gjort rekordmånga skolbesök under 2020. Det går förvånansvärt bra att göra dem virtuellt, och det är otroligt skönt att vara hemma när besöken är slut.

I alla fall har all den här hemmavaron gjort att jag hinner tänka på döden jättemycket igen. Jag ältar och grubblar och oroar mig över mitt åldrande och min oundvikliga död. Jag funderar på dödsögonblicket, på sorgen, på ensamheten över den egna döden. Jag funderar på saknad, på att överrumplas, på hur förskonad jag har varit från förluster, på att jag inte alltid kommer vara det. Det är inte alls särskilt kul, och det känns nästan som om jag slösar bort tiden då jag faktiskt lever på att vara ledsen över att jag och mina närstående en dag inte kommer att göra det längre. Det är ju dumt. 

Som motvikt finns det mycket bra på Netflix, många trevliga promenader att gå på, barnen är stora och roliga och Caj kramar och pussar mig varje dag. 

Och i dag är det fredag.

Nu ska jag gå in från min lilla arbetsstuga och marinera grönsaker som jag ska sätta på fredagspizzan och försöka att tänka lite mindre på döden.