Jag hade glömt hur skönt det var!

Om jag inte rör på mig kommer min rygg- och nackhälsa snart att vara ett minne blott. Det här datorsittandet är otroligt slitande, och de senaste åren har jag fått stora problem så fort jag har slarvat med yogan. Jag har ansträngt mig och försökt yoga varje dag (jag har inte lyckats, men varannan, ungefär) på sista tiden. Så fort jag slutar med det, men fortsätter sitta vid datorn och jobba, går allt i lås, jag får fruktansvärt ont, får synrubbningar, svindel och huvudvärk, samt hör min egen puls i öronen för att jag är så spänd. Det är inte skönt. Konditions- och muskelträningen har det däremot varit riktigt uselt med, jag har inte orkat, haft lust eller velat prioritera det framom att vara med familjen, läsa böcker eller se på film.

För ett par veckor sedan hade vi läromedelsmöte här i Jakobstad, Titti och jag. Dessutom var Schildts & Söderströms läromedelsmarknadsföringschef (puh, vilket ord!) Carina här, och eftersom jag vet att hon gillar att träna tipsade jag henne om Studio Z, världens bästa träningsställe, som finns här i Jakobstad. "Kommer du med mig?" frågade Carina, och jag, som inte har tränat på jättelänge utan mest yogat för mig själv, tog chansen, fast jag var helt beredd på att inte orka alls. Jag frågade Titti om hon också ville hänga med, och det ville hon! Vi lånade ihop skor och kläder åt dem båda och gick på Zumba.

Jag orkade! Det var så roligt! Känslan i kroppen var fantastisk efteråt, och plötsligt har jag kommit igång med träningen igen. Första veckan var jag på tre olika pass, andra veckan på två. Den här veckan har jag bara varit på ett (Soma move), i går, och jag vet inte om jag lyckas få in flera eftersom jag både ska till Helsingfors i morgon och till Mariehamn på söndag. Men så länge jag kommer ihåg att inte sluta yoga för mig själv de (flesta) dagar då jag inte går till studion gör det kanske inte så mycket att takten blir ojämn.

Det känns hursomhelst så otroligt kul att återupptäcka att jag njuter av att röra på mig. Jag är nämligen en riktigt bekväm latmask utan tävlingsinstinkter, så det här med att träna för att bli bättre och starkare ligger verkligen inte för mig. Om jag är med i någon form av sporttävling (haha, det händer inte ofta) har jag noll tävlingsinstinkt, jag ger upp så fort det är läge. De få gånger Caj och jag har sprungit ikapp på gräsmattan har konsekvent slutat med att jag håller på att skratta ihjäl mig, för han springer så himla hårt. Här har han skrivit om dagen när han fick rekord på 100 m löpning (han tävlade inte mot mig!).