Mellan fastlagstisdag och påsk brukar jag fasta. Jag brukar se fram emot att göra avkall på något. Jag ser fastan som en utmaning i att leva lite mera medvetet och mindre tanklöst (ja okej, jag vet att det där var två sätt att säga exakt samma sak). Många saker jag har fastat från har blivit kvar i mitt liv, som till exempel godisfasta (i år började jag godisstrejka redan vid nyår) och köttätande (jag är väl inne på mitt tredje vegeår nu, och det känns mer och mer otänkbart att jag nånsin kommer äta kött igen. Vi får se.) I år funderade jag i flera veckor på vad jag skulle fasta med. Jag planerade in något slags nyttofasta, där jag skulle sockerstrejka, bara äta grönsaker, inte äta bröd, köra nån form av periodisk fasta ... ja ni hör ju, en massa grejer som egentligen gick ut på att jag försökte lura mig själv att gå ner i vikt på ett snabbt och kanske ganska ohälsosamt och kortsiktigt sätt. Det handlade alltså inte alls, som fastan ska handla om, att leva mer medvetet för att bli en bättre människa, utan bara om att lura mina goda avsikter för att bli en snyggare (?) människa. När jag kommit på mig själv tillräckligt många gånger slopade jag hela projektet. Jag vill varken vara en som lurar mig själv eller som använder fastan till att leva upp till myten om vad som är snyggast. Det klarar jag ju ändå inte.
Fastan i år består därför för min del, lite i likhet med Liisas fasta, av att vara nådig mot mig själv. Att försöka tycka om mig fast jag inte lever upp till alla (mina egna, usch) ideal.
(Och så har jag tagit bort facebook-appen från min telefon.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar