Inför det nya året

Ni kan i alla fall inte anklaga mig för att vara pessimist. Inför varje nytt år, inför varje, är jag nämligen helt övertygad om att det här är året då jag kommer bli den där människan jag önskar jag var. I slutet av varje år konstaterar jag däremot inte att jag är en misslyckad typ som inte klarade av mina mål, utan jag tänker bara framåt. Yes, ett nytt år, nu har jag äntligen chansen att bli den där jag är ämnad att vara. Haha.

Och om ni undrar vem jag tror jag vill vara, så är det den här människan:

• en som inte äger saker hon inte behöver
• en som äter hälsosamt, hela tiden och inte faller för frestelser som godis och bullar nästan varje dag
• en som tycker om sig själv, också utseendet (sorgligt nog (?) krisar jag mycket mer sällan över mitt inre än över mitt yttre, något som både kan tyda på extrem självgodhet och/eller avsaknad av personlighetsambitioner)
• en som motionerar varje dag, helst en skön mix av vardagsmotion, lugna yogapass i gryningen och svettiga danspass på gymmet där samhörigheten med de andra som dansar nästan, men inte riktigt, överskuggas av min egen iver och entusiasm.
• en som sover ordentligt varje natt och går och lägger sig före klockan tio inne i veckorna
• en som inte sitter så mycket på nätet utan ägnar sig åt mer utvecklande aktiviteter som att läsa klassiker, syra kål och leva både ekologiskt och minimalistiskt
• en som ser till att det alltid är fint och undanplockat hemma, också på diskbänken och på sovrumsgolvet

När jag läser den här listan inser jag givetvis hur små mina problem verkligen är. Om det bara är de här sakerna jag känner ett behov av att ändra på i mitt liv har jag sannerligen ingen anledning att klaga. Och det är väl i sin tur precis den insikten som får mig att strunta i att skärpa mig, år efter år. Jag är ju ändå så nära att vara nöjd, liksom. Varför anstränga sig när jag kan ha det nästan precis som jag vill, utan att ta i så jag storknar?

Min julklapp till er: Livet under en buske

God jul allesammans! Det börjar verkligen närma sig! Jag är inte ett dugg stressad, däremot har jag julstämning. Allt är på topp, med andra ord. Och eftersom jag är på gott humör, solen skiner, jag fick veta i förrgår att jag har finansiering för hela 2017 (!!!)  och det enda vi har glömt att handla inför julafton är risgryn, tänkte jag ge er en julklapp.

Ni minns kanske att jag gick kursen Litterärt skapande för några år sedan? En av uppgifterna nämndes i en tråd på Facebook i dag, och nu tänkte jag göra något jag inte vet om jag har gjort förr, nämligen lägga ut en tidigare opublicerad, fiktiv text här på min blogg. Vår uppgift var att skriva om vårt liv (som författare?) om fem år.

Livet under en buske

Malin Klingenberg, barnboksförfattare, politisk agitator och ökänd kulturlivssabotör, har fyra omtumlande år bakom sig. Hufvudstadsbladet träffar henne i Brunnsparken i Helsingfors, där hon numera bor under en buske tillsammans med sin man och sina tre barn.

Vårsolen värmer, men Malin huttrar i den tunna, slitna jackan. En nedgången polityrgubbe passerar henne och de hälsar. Gamla bekanta, berättar hon, efter att hon stärkt sig med en klunk ur en dammig glasflaska. Malins yngsta dotter Edda, snart sju, sveper in sig i en maläten filt som familjen hittade i en container bakom teatern förra veckan. Hon viskar till sin mamma att hon är hungrig. Maken Caj och de två äldre döttrarna Lovis, 13 och Idun 12 befinner sig på ”shopping”, som Malin kallar det. Med andra ord går de igenom soptunnor utanför mataffärer, i hopp om att finna något ätbart.

Hur blev det så här, Malin?

– Det är lättare än man tror att förlora allt. Innan man vet ordet av har man retat upp helt fel personer, och resultatet ser du här. Det här var inte vad jag hade önskat för varken mig eller min familj, men jag är inte bitter, säger Malin.

Allt började med barnboken Älgflickan som utkom på Schildts & Söderströms 2016. En av karaktärerna hade många gemensamma drag med den dåvarande statsministern Alexander Stubb, vilket fick hans arbetsliv att ta en ovälkommen riktning. Hans karriär lyckades som känt studsa tillbaka, men de som drogs med i fallet återhämtade sig aldrig.

– I vanliga fall är all uppmärksamhet bra för försäljningen, men beträffande den här boken och personen den kopplades ihop med var resultatet förödande. Människor i maktpositioner har uppenbarligen kontakter som kan ödelägga karriärer, ja hela bolag, om så krävs.

Boken Älgflickan blev sista spiken i kistan för förlaget Schildts & Söderströms, som redan flera år innan skandalen vacklat. Förläggare Mari Koli hade tänkt att Älgflickan skulle vända den negativa spiral företaget befann sig i, men dessvärre inträffade motsatsen, allt tack vare Stubbs kontakter i Ryssland.

– Att ge ut agiterande böcker är alltid ett vågspel, säger Malin. På den tiden var det inte många som såg barnlitteratur som ett hot, vilket med facit på hand var naivt. I dag är det nog få förlag som vågar publicera barnböcker, också i Sverige. Det finns en orsak att nästan ingen publicerar fiktion överhuvudtaget i dag. Och visst, vem hade trott att en älg med stora tänder skulle ha så förödande effekt?

Förödande är ordet. Inom loppet av ett par år hade inte bara Schildts & Söderströms gått omkull, utan även Svenska kulturfonden fick avsluta sin verksamhet. Alexander Stubb var egentligen den enda som vann på det hela. Förlorarna var desto fler.

– Det är kanske det jag har svårast att komma över, säger Malin och tittar ut i fjärran. Vi är många som gick miste om möjligheten att leva på vår konst.

Har du konkreta exempel?

– Tja, jag vill inte hänga ut någon. Men under det där värmeaggregatet brukar Peter Sandström och Heidi von Wright turas om att värma sig när det börjar bli kallare om höstarna. Jag har hört att Kjell Westö också skulle frekventera samma fläck, men det kan hända att det bara är rykten.

Skriver du fortfarande i hopp om att publiceras?

­– Jag vågar inte. Jag har tappat tron på det fria ordet och tycker inte längre att det är värt risken. Om min familj eller platsen under busken också tas ifrån mig är hoppet ute. Då finns det inget att leva för längre.

Hon torkar bort lite snor med vanten innan hon fortsätter.

– Men ibland kan jag inte låta bli att skriva för min egen skull. Idéerna slutar ju inte komma, trots att mycket mer tid än förr går åt till att tänka på konkreta saker, som att … överleva, helt enkelt.

Malin drar fram en bunt gamla kvitton ur fickan. Hennes fingrar är nariga och slitna, det är förvånande att hon alls kan använda dem för att hålla i en penna. Men kråkfötterna på pappren talar sitt tydliga språk.

– Det här är mitt pågående projekt. En österbottnisk dystopi. Det går långsamt, men jag ändå inte släppa idén.

Caj, Lovis och Idun dyker upp med plastpåsar i händerna. De är utmärglade, åren har inte varit nådiga mot dem. Ändå ler de.

– I dag blir det fest. Vi hittade en oöppnad påse ris, säger Lovis och Edda drar en lättnadens suck och börjar göra i ordning en eld.

Livet fortsätter, även om kulturen är död.

Mänskligheten

Jag kan inte sluta tänka på hur absurt det är med julgranar. Jag är en hyfsat sansad och förhållandevis bildad människa som ändå årligen väljer att ta in ett träd i huset, hänga upp en massa krafs i det, udda prylar som varken är snygga eller passar ihop, knipsar fast en lång slinga specialtillverkade plastljus, kopplar in hela härligheten i eluttaget ... därefter tillbringar jag flera veckor med att åla på golvet med en gammal jaffaflaska för att vattna åbäket, det barrar, alla sticker sig på granen och till sist ska den ut och därefter kryper det fram barr på konstiga ställen i flera månader.

Jag tycker jättemycket om vår julgran, men det är en så makalöst märklig tradition. Hur kom någon ens på det här? Och fick andra att tycka att det är en bra idé?

(Om ändå det här vore det enda som förbryllade mig med mänskligheten. Om ändå.)

Min farmors mor

Fammo berättade en gång att hennes mamma Margit var oerhört ointresserad av att laga mat och städa. Hennes egen mamma (min farmors mormor alltså) hade dött i unga år, så en del av Margits aversioner hade förmodligen med okunskap att göra.

Då det gällde ommöblering var Margit däremot ett riktigt stjärnskott. Eller hon var åtminstone handlingskraftig och drog sig inte för att möblera om i hela huset med hjälp av mattor som hon drog runt möblerna på.

Redan då jag var barn och fick mitt första, egna rum älskade jag att möblera om. Många år senare berättade fammo om Margit och jag tänkte "aha!". I dag då jag med egna krafter och utan nåd för väggar, golv och trösklar baxade runt Lovis möbler – med hjälp av en matta – i hennes rum, gick tankarna igen till Margit och hennes möbleringsfantasier.

Jag har aldrig träffat Margit, men tycker det är spännande att ett sånt där litet personlighetsdrag, som handlingskraftighet beträffande möblering, har ärvts ner genom släktleden.

Julmys och världssmärta

Jag bloggar inte just nu, jag är upptagen med mera akuta ärenden. Jag alternerar nämligen mellan att julmysa och att tycka synd om mänskligheten som måste leva i den här kapitalistiska, krigiska, förtryckande och galna världen. Eftersom de flesta vid det här laget vet hur uselt ställt det är med Finlands regering som kör över grundlagen, inte bara gällande språkliga minoriteter, tydligen, utan också i andra frågor, tänker jag inte skriva om det.

Nej.

Istället tänker jag jobba några timmar och sen ska jag koka Pias dajm och Claras apelsinkola (som jag har modifierat till Malins mintchokladkola), måla om i hallen (hahahaha, det kommer jag antagligen inte alls att hinna, för det har jag försökt göra i nästan ett år utan att lyckas), yoga (jag har bara yogat tre eller fyra gånger sedan jag kom hem från Malta och nu är min nacke helt åt skogen igen ... att jag inte lär mig), paketera in en julklapp, klä på mig finkläder och gå med Caj och barnen på musikinstitutets julfest där Idun ska spela fiol och Lovis ska sjunga. Och äta några gånger däremellan.

Fast det är illa ställt med världen och vårt land har jag det bra på ett personligt plan. Den fantastiske Alfredo är nominerad (i fantastiskt sällskap, dessutom!) till Runeberg junior och första upplagan är slutsåld, så en ny har blivit beställd. Jag är inte stressad över något i jobbväg, julgranen är redan inne, vi har nästan läst ut Harry Potter (tre kapitel kvar) och har planer på att se på filmen på julafton när Edda har lagt sig, julgranen är inne och pepparkakorna är bakade, och jag älskar, älskar, älskar min familj. Fast vi bråkar med barnen ganska ofta tycker jag faktiskt att sammansättningen människor i vårt hus är fenomenal. Och det blir bara bättre för varje år.

Har du mens, eller?

Jag har inte lidit särskilt mycket av att ha mens. Den har kommit regelbundet ända sen jag var fjorton, jag har visserligen blött som en gris ibland, men oftast har det ändå gått bra. Jag har klarat mig undan med lite molande mensvärk och ingen PMS alls. Har jag trott. Ända tills Caj en gång upplyste mig om att han tydligt märker när jag just ska få mens eftersom jag blir så arg på allting. (Det är därmed konstaterat att jag inte har saknat PMS, utan bara självinsikt.)

I dag kom en sån där dag igen då jag nästan började gråta eftersom Edda vägrade städa sitt rum, då en påse skor på golvet fick mig att gå i taket och då jag slutligen insåg att min ilska igen sammanföll med min mens och att det var bäst om jag tog en promenad istället för att stanna hemma, arg, sur och vrång. Så jag tog på mig ytterkläderna och min fula reflexväst och gick ut.

Jag vet i skrivande stund inte ens om jag kommer att publicera det här inlägget. För mig är det nämligen svårt att berätta i det offentliga om att jag blir på dåligt humör just innan jag får mens, helt enkelt av den anledningen att kombinationen kvinnor + mens + oberäknelighet + känslor alltid har tolkats som något som gör kvinnor svaga och opålitliga. Helt på riktigt har kvinnors hormoner använts som argument för en hel massa omyndigförklarande genom tiderna.

Genom att medge att jag drabbas av något så naturligt som PMS känns det som om jag samtidigt öppnar upp för att folk ska kunna pika mig för eventuellt dåligt humör (har du pms, eller? Hö hö). Och det vill jag inte. Mitt erkännande skulle kunna tolkas som om det är fritt fram för andra att avgöra när jag bara är lite hormonell eller när jag på allvar har något att säga. Vilket är så sjukt, för det är ju inte som om jag trallande skulle ha diskuterat städning med Edda under sansade former om jag inte hade haft PMS. Eller som om skopåsen skulle ha lett till ett glatt skratt och ett ömsint "oj oj, de där barnen, vad de nu är kreativa då de ställer påsen med skor mitt på golvet, så lustigt". Min PMS skapar inte helt nya känslor och åsikter utan förstärker de som finns. Jag är fortfarande mig själv, men mina känslor beträffande vissa saker kan vara snäppet starkare än vanligt. Det är allt.

Och just därför är det kanske viktigt att vi pratar om hur det är att ha PMS. Genom att inte prata om det blir det något oförståeligt, något som kan tolkas lite hursomhelst av vem som helst. Min PMS är ofarlig. Det gör mig inte oförmögen att tänka och det gör mig inte dummare än vanligt. Den gör mig lite arg, ibland. För andra är det kanske annorlunda.

Jag tror inte ens att jag har varit med om att någon skulle skoja bort något jag tycker, säger eller känner med orden "har du mens, eller?". Ändå är jag rädd för att det ska hända. Jag vet hur världen ser ut och tyvärr har jag hört alltför många berättelser om hur kvinnor bemöts för att jag ska känna mig helt trygg med att publicera det här.

Men nu gör jag det i alla fall.

Tips på tips

Funderar du på vad du ska ge i julklapp åt barnen i ditt liv? Den utmärkta barnbokspodden Bladen brinner har sammanställt några klipp med tips på bra böcker, jag blev så inspirerad att jag fick hejda mig för att inte beställa alla böcker på en gång! Titta bara!

För barn som är 2-5 år:




För barn som är 6-8 år:




För 9-12-åringar:




Vilket bra koncept för boktips, säger jag bara! Fantastiskt, det är bra att man både får se upplägget och tjockleken, och får en sammanfattning på vilken typ av bok det är frågan om!

Resten av livet

I går var en bra dag. Jag fyllde 37 år, fick choklad, tog en promenad vid Fäboda och blev bjuden på middag. Jag tittade på homeland, fick många kramar och pussar och lyfte inte ett köksfinger på hela dagen.

Men i natt sov jag bara fem timmar. Jag gick till sängs för sent, vaknade klockan fem och kunde inte somna om. Jag hoppas verkligen inte den här natten är riktgivande för resten av livet. Och inte får jag något skrivet heller, det är som om jag aldrig skulle ha jobbat förr. Jag sitter här och känner mig förvirrad och undrar i vilken ända jag riktigt ska börja. Likadant var det i måndags. Det enda jag gjorde den dagen var att besvara mail och fylla i en lista med rubriken "VAD håller jag på med?"

Nu vågar jag. Nästan.

Vi är hemma! Tjoho! Jag har inte vågat blogga hittills eftersom jag hade packat min datorsladd i det incheckade bagaget. Bagaget som försvann. Bagaget som i skrivande stund har varit borta i fyra dygn. Tre väskor och en bilbarnstol. Ingen har vetat var de har hållit hus förrän i natt, då verkade väskorna vara i Finland. Och nu fick vi just veta att de kommer hit med dem om en halvtimme. Hurra!

Finland har gjort allt för att imponera sedan vi landade.

Genast på flygplatsen fick jag ett meddelande av Anna (Friman), som hade hört ryktas att vi var i Helsingfors ett halvt dygn tidigare än beräknat. Hon frågade om jag hade lust att gå på Ingvar-premiär med henne (hennes man Max och min kusin Emma spelar båda med) och det var ju klart att jag hade lust med det! Caj släppte av mig mitt i Helsingfors, jag åt middag med Anna och min kära redaktör Jonna på Bronda, och sedan fick jag se den fantastiska möbelsagan som jag trodde att jag skulle få se först i februari. Den var jättebra på så många plan! Jackpot från början alltså.

Efter det har vi njutit av följande saker:

• Två dagar sol av tre möjliga
• Rådjur på gården i morse
• Två kakelugnar som fungerar, värmer och sprider mys
• Barnen får leka med grannarna igen
• Vår vän Ulrica fyllde 40 och bjöd på kalas igår, och vi fick tag i en superbra barnvakt som vi säkert kan anlita igen
• Caj hittade julstjärnorna, de hänger nu i fönstren och är stämningsfulla
• Vi får titta på två julkalendrar varje dag.
• Vårt bord har kommit tillbaka från Elsa möbel och är superfint och turkost. Påföljden till vårt hurtiga färgval är att vi ska måla om i matrummet, i ett senare inlägg ska jag publicera bilder och be om råd (jag föreställer mig att Ninette kunde ha nån smart idé!)
• Vi har premiärsovit i våra nya muminlakan, i vår jättesköna säng. Jag älskar att sova.
• Vi var på kaffe och kaka till Isak och Natalie och Eivind för en stund sedan. 
• Istället för att få en snöchock tycker jag - hör och häpna - att snön är charmig. Och vacker att se på. 
• I morse när jag yogade fick jag en uppenbarelse. Plötsligt insåg jag precis var julgranen ska stå, det var så självklart att jag inte begriper hur jag inte har kommit på det tidigare. Mellan sofforna! Förstås!

Att tillbringa november i Malta var ett genidrag. Det mesta känns roligt, jag är mer utvilad än på länge och väldigt ivrig inför julmysandet. Jag måste bara bromsa så jag inte inbillar mig att jag ska genomföra alla idéer jag får. Jag vill inte ha julstress, bara julstämning.