19 maj 2014

Ögonlopp

Mina ögon löper amok igen. De är röda, svidande, rinnande, kliande. Och sömnlösheten är tillbaka. Jag misstänker att de två fenomenen är relaterade. Och att allt detta i sin tur direkt har att göra med den förestående flytten.

Ju närmare avfärden vi kommer och ju fler flyttlådor vi packar, desto mer inser jag vad vi lämnar. Vad vi har byggt upp här de senaste sju åren, både i vårt kära hem och med alla fina människor vi känner här i staden och runtomkring. Det är så mycket gott här som vi åker bort från. Jag väljer att tro att det finns lika mycket trevliga människor också på andra ställen.

Tur att det inte är som förr i tiden när man flyttade till amirika för att aldrig komma tillbaka. Vi får ju faktiskt bo precis var vi vill i fortsättningen också. Kanske blir det Åland för resten av livet, kanske återvänder vi till Österbotten. Kanske flyttar vi till en liten liten by i Nordnorge eller en brusande asiatisk storstad. (Fast jag tror att de två sista alternativen är snäppet mer osannolika än de två första!)

6 kommentarer:

  1. Lecrolyn för ögonen! Och resten löser sig nog ska du se. Snälla människor finns överallt och vi kommer och hälsar på :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset! Och JA! Kom!!!

      Radera
  2. Och det går ju alltid att komma tillbaka...har jag intalat mig själv varje gång vi farit i väg ( har ju dock aldrig flyttat på samma sätt som er)... Jakobstad och de flesta här kommer finnas kvar, tror ni kommer att trivas toppen bra! Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra blir det hursomhelst, för jag tror inte vi går med på att ha det dåligt, då letar vi nog efter något bättre! Och visst har det väl tröstat lite att tänka att man alltid FÅR komma tillbaka, då vet man också att man inte är ett offer för omständigheterna utan att man faktiskt har ett val!

      Radera
  3. Precis som du säger. Inget är för evigt. Det är bara att flytta igen om det känns så. Men förstår den där sentimentala känslan som man naturligt har när det gäller till förändringar. Ni lämnar det ni vet mot det okända. Men det kommer ju att gå hur bra som helst!
    Och jag lider med dej och ditt packande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack för medlidandet! Och sentimentalt: det är ju JUST det det är!

      Radera