Ett vanligt scenario: jag pratar en stund med en ny, ytlig bekantskap. Vi hälsar på varandra. Vi pratar flera gånger, samtalen blir mer och mer personliga. Men jag har fortfarande ingen aning om vad personen heter. Antingen för att jag glömt det så fort personen presenterat sig, eller för att personen aldrig kommit så långt att den gjort det. Så jag låtsas som inget och försöker luska ut vad h*n heter på andra, sluga sätt. Utan att lyckas.
Ett annat scenario: någon kommer fram och pratar och tar för givet att jag vet vem h*n är. Jag har ingen aning men är alldeles för generad för att fråga. Så dyker en annan bekant upp. Det är helt omöjligt att presentera personerna för varandra eftersom man inte vet vad den ena heter (eller ännu värre: båda).
Jag har därför börjat presentera mig i tid och otid. Jag tar aldrig för givet att folk vet vem jag är, jag skakar hand till höger och vänster och frågar människor vem de är, var vi riktigt träffats, säger vad jag heter. Det blir så himla mycket enklare sedan. Jag presenterar mig hellre tio gånger för mycket än låter en person stå och våndas över att den inte kommer på vem jag är. Jag frågar hellre någon flera gånger vad den heter i början av en bekantskap (jag är verkligen urusel på att komma ihåg namn) än står där, ett halvår senare, och diskuterar förlossningar med någon jag känner jättebra men inte vet namnet på.
Jag brukar hoppas på att det kommer en annan bekant eftersom man då kan presentera den bekanta för den man glömt namnet på. Då känner man sig artig som presenterar den nytillkomne i sällskapet och blir det naturligt att den säger sitt namn. Det funkar ju förstås inte om man glömt namnet på den med.
SvaraRaderaDet värsta är ju att det blir bara pinsammare att fråga ju längre tid det går utan att man kommer på vad personen heter. Har varit med om att en som jag umgåtts med varje vecka i flera månader plötsligt frågade vad jag hette, då är det bättre att fråga en gång för mycket i början.
SvaraRaderaJohan: jo det kunde ju funka... men jag brukar alltid presentera personer för varandra, med namn. Jag måste sluta med det :)
SvaraRaderaLisa: jo det är just det att pinsamheten växer med tiden. Du kan ju trösta dig med att det säkert var betydligt pinsammare för den som blev tvungen att fråga om ditt namn än det var för dig...