Harvest Feast

En rolig sak med barnens nya dagis är att det ordnas olika aktiviteter. En tråkig sak är att jag är lite trög i vändningarna. Till en början.

Ikväll har vi varit på Harvest Feast. Det innebar bland annat att man skulle klä ut sig. Det här har jag vetat ända sedan augusti, men tror du jag har lyft ett finger för att göra något åt min kostym? Icke.

I morse låg jag i sängen och mosades långsamt till liv av mina små strutsar som krupit ner under mitt täcke någon gång på småtimmarna. Eftersom jag inte kunde sova låg jag istället och funderade på vad jag skulle klä ut mig till. Efter att jag konstaterat att indian vore ett möjligt alternativ slog det mig att kunde innebära ett politiskt klavertramp på något vis, men slutligen kom jag fram till att det nog måste vara okej. Men då var det dags att stiga upp och börja jobba.

När jag  jobbat några timmar med mitt vanliga jobb fick jag eld i baken. Jag grävde fram ett gammalt velourtyg som jag köpt för länge sedan, ett mönster som jag ritat utgående från en favoritt-shirt  för länge sedan samt en klänning av lämplig längd. Jag hittade också en rulle snedremsa som jag köpt på loppis för länge sedan. Med hjälp av dessa element klippte jag (inte särskilt trådrakt och noga, men tydligen tillräckligt) och gasade på maskinerna så mycket jag hann. Klippte lite fransar här och var och zickzackade fast lite snedremsor på lämpliga ställlen. Och jag klarade det! Jag klarade av att göra en indiandräkt, jag tror inte det tog mer än en timme sammanlagt. Kanske lite mer. Men absolut inte mer än en och en halv. Så jag är jättestolt. Caj råkade dessutom hitta en fjäder som Henni tappat, och den passade klänningens färg precis, så den hade jag i håret (fjädern alltså, inte klänningen. Förstås.)


Lovis och Idun ville vara prinsessor som vanligt. Caj klädde ut sig till en hippiesjörövare. Och jag var indian.

Festen var lyckad. Vi hade hjälpts åt att dekorera salen igår och alla bidrog med något. På slutet städade vi gemensamt bort allting och det var fantastiskt att se hur snabbt det går när man är många.
 Och jag kan bara konstatera att det inte egentligen är så viktigt att vara ute i god tid. Man kan hinna ändå.

Här poserar jag. Om ni undrar.

Paret Klingenberg. En sjörövare och en indian.

Lovis och Idun byltade på sig allt prinsessigt de hittade.

På kaffe

Jag säger alltid att jag skall på kaffe med någon fast jag oftast dricker te. Ordet fika ligger inte bekvämt i min mun, men det vore betydligt mer praktiskt.

Igår hade jag nöjet att gå på kaffe med en av mina favoritbloggerskor, Sara. Det är så roligt att träffa bloggare på riktigt och märka att det är lika lätt att hänga med dem på riktigt som i cybervärlden. Förutom att vara trevlig, rolig och snygg har Sara gett ut sin första bok (av många, hoppas jag) på samma förlag som jag. Så här dagen efter vår date kan jag bara konstatera att det utöver att diskutera familj och jobb var superintressant att jämföra förlagserfarenheter och skrivande. Sara, du är bra!

Down By The Laituri

Saker beträffande resan ordnar sig sakta och säkert. Hönorna har fått löfte om att bo hos en annan familj medan vi är borta. Jag har meddelat vår internetleverantör om ett uppehåll i abonnemanget. Caj håller just nu på att kolla upp om vi behöver några vacciner när vi åker.

När jag letade efter mitt vaccinationskort hittade jag de här två bilderna. Den ena är tagen på Down By The Laituri sommaren 2002, just precis när jag och Caj hade blivit ihop. Den andra är tagen på samma festival ett år senare. Och det är så himla länge sen. Jag kan inte fatta att det snart är tio år sedan. Otroligt. Och roligt.

Åbo 2002

Åbo 2003

Dagens ungdom

Det finns två olika sorters tanter. Den första gruppen består av visa kvinnor som tar saker och ting med ro och som inte stressar upp sig eftersom de lärt sig att allting ordnar sig med tiden … den andra gruppen som är obehaglig, men beklagligt nog större, utgörs av bittra tanter som till fulländning har utvecklat konsten att hitta fel i det mesta.

För mig, som så småningom kommer att bli tant, vore det önskvärt att utvecklas i en sådan riktning att jag småningom ingår i den förstnämnda kategorin.

Men nu tänker jag aktivt välja fel spår och klaga lite på ungdomarna. Ja, du läste rätt. I min aktningsvärda ålder har personer mellan tolv och sjutton stundom börjat te sig som en grå, homogen massa.

Mina klagomål idag (med en lätt antydan om att jag kanske kommer att återkomma till det heta ämnet dagens ungdom) riktas mot dem som kör omkring på sina mopeder med hjälm på huvudet. Alltså inte kring huvudet utan balanserande ovanpå, som en krona. Det ser inte bara riktigt fånigt ut, utan det är  totalt onödigt. Jag ser inga fördelar med det. Eventuellt att ungdomen i fråga ser längre ut bakifrån. Men bortsett från detta undrar jag om det är någon form av ögontjänande som gör att hjälmen sätts på huvudet utan att göra den minsta nytta. Kanske det är en trend. En trend jag är för gammal för att förstå mig på. Men så har jag aldrig heller varit den skarpaste pennan i modepenalen. Höhö.

Over and out (och nu skall jag börja jobba på att bli vis och lugn.)

Min look alike

Jag läste Peppes blogg igår. Hon frågade vem som skulle spela huvudrollen i filmen om ens liv. Eftersom klockan var mycket och jag inte kom fram till något vettigt önskemål  (jag tänkte lite på Kristen Wiig och Natalie Portman jag också) googlade jag på olika celebrity look alike-sidor och laddade slutligen upp ett foto av mig som jag tyckte var helt okej.

När resultatet dök upp på skärmen skrattade jag så mycket att jag överröstade eltandborsten i vessan och Caj blev tvungen att avbryta sig i sin aftontvagning för att komma och titta vad som stod på.

(Tur att jag har andra talanger än att se ut som Boris Becker)

Reality check

Lovis: TACK Mamma för att du hjälper oss att städa!
Jag, högmodigt: Jag är ju världens bästa mamma.
Lovis: NÅ, inte är du ju det.
Jag: Jaså, vem är det då?
Lovis: nån annan, som är gladare. Du är ju sur ibland. Du är förresten sur ganska ofta.
 

Äsch då. Jag som trodde att jag var världsbäst. Nåja.

Mina vänner light

Marika hade en rolig variant av mina vänner i sin blogg.
Fyll i dina svar i kommentatorsfältet här under, eller i din egen blogg. Inga motiveringar eller förklaringar till era svar behövs alltså, utan svara bara rakt av (om du kommenterar här under behöver du inte ens skriva ut alternativen utan kan bara rabbla upp dina val i en enda lång harang :) OK, nu kör vi.


Kaffe eller te?
te

Hobbyn eller soffhäng?
hobbyn

Att rida på hästen eller äta en medwurstsmörgås?
smörgåsen

Fakta eller fiktion?
fiktion

Böcker eller tv?
Böcker

Pest eller kolera?
Kolera

Sommar eller Höst?
sommar

Kyssar eller Kyskhet?
kyssar

Realist eller Pessimist?
optimist

En snygg jeansbak eller ett snyggt julbak?
julbak

Leva för att dö eller dö för att leva?
förstår inte frågan

Humor eller Humör?
Humor

Jobb eller studier?
Jobb

Konstnär eller bokförare?
Konstnär

Krocken

Trots att jag är väldigt, väldigt glad över vår förestående resa tycker jag att det är synd att det sammanfaller med den här kursen, som jag så hemskt gärna skulle gå på.

Nostalgi och morgonmagi

Igår hade Caj och jag filmkväll med Saija, Jonas, mamma och min moster. Vi tittade på Bridesmaids. Den var rolig. Jag skrattade ovanligt mycket.

Huvudpersonen i filmen hade haft ett café som gått i konkurs. Och jag fick (ändå) sån lust att baka.

När jag bodde i Paris för läänge sedan jobbade jag på café och hade ofta morgonpasset, vilket innebar ansvaret för att baka dagens muffins och kakor. Jag startade hemifrån 05.30, promenerade både förbi Centre Georges Pompidou, Notre-Dame och Panthéon på vägen till caféet, mötte ofta folk som vinglade hem från krogen på vägen medan solen steg upp.

Sedan fick jag vara alldeles ifred i en timme med mina muffins. Det var så skönt. Skönt att stiga upp tidigt, skönt att bara jobba till ett eller två, skönt att få börja dagen med att åstadkomma något väldigt konkret.

Klockan sju började de första kunderna droppa in. Jag hade några stammisar som jag alltid hann småprata lite med medan jag gjorde deras latte eller capuccino. Sedan blev det morgonrusning, mina kollegor började sina pass och dagen blev helt vanlig, ganska hektisk, också rolig men inte på samma sätt. För det var något med de där morgontimmarna som var magiskt. Det kändes som om Paris var mitt, caféet mitt, morgonen min.

Jag (fjant)poserar utanför min gamla arbetsplats i januari 2010

En listornas kvinna

Catariina skriver klokt om prestationskrav och om att hålla många bollar i luften. Kloka Sara bloggade också om det här igår. Och nu gör jag detsamma.

För det är ju precis så där jag är. Kanske inte gällande jobbet, men gällande fritiden. Jag går omkring med en ständig lista i huvudet på saker jag borde göra. Inte bara för att kunna känna mig duktig, i någon form är det också frågan om ett kontrollbehov, att veta att saker är uträttade gör att jag tillåter mig slappa och slöa sedan. Men det är inte så ofta jag kommer så långt.

Jag tycker om att känna mig duktig, driftig och effektiv. Men det har sitt pris. Jag säger bara: kronisk magkatarr. Men det blir bättre, det intalar jag mig i alla fall. Jag försöker aktivt att inte känna mig skyldig över allt jag inte gör. Jag försöker banka in i min arma skalle att jag inte behöver göra allt som alla andra gör, sammanlagt.

Caj är till god hjälp här. Han är bra på att ta det lugnt, göra en sak i taget och han skulle aldrig få mig att känna mig lat. Han bekräftar mig sällan för att jag har varit effektiv och fått mycket uträttat, utan oftast bara för att jag är jag. Bra man, må jag säga. Om jag ligger och slappar och läser eller vill göra något som i mitt personliga protokoll inte genererar ett resultat är han alltid uppmuntrande. Ständigt stöttande. Tur att jag har honom!

Eftersom jag är en listornas kvinna strukturerar jag här upp mitt liv. Varsågod. (Gör gärna en egen lista i kommentarfältet!)

Saker jag prioriterar:Att vara hemma med familjen. Att städa (inte så jättegrundligt) en gång i veckan. Att läsa böcker. Att läsa bloggar. Att laga mat. Att skriva. Att jobba. Att krama barnen.

Saker jag önskar att jag prioriterade: Kulturella evenemang. Cafébesök. Träning (fast jag har faktiskt blivit bättre och tränar 2-3 ggr i veckan sedan ett par månader tillbaka, så snart får nog den här punkten flytta upp ett steg). Att förnya mitt företag, rita nya mönster och hitta på nya produkter. Att pyssla och leka mer aktivt med barnen. Läsa mer än en saga om dagen för dem. Loppisbesök. Auktioner. Inredning. 

Saker jag inte prioriterar: Tvätta fönster. Klippa gräs. Städa på gården (hela sommaren har jag tänkt göra något åt saken men ALLT annat går före). Hemmapartyn. Shopping. Världsnyheter.

Igelkott ritad av Idun. Har inget med inlägget att göra. Bara fin.

Låtsas som inget (del 2)

Ett vanligt scenario: jag pratar en stund med en ny, ytlig bekantskap. Vi hälsar på varandra. Vi pratar flera gånger, samtalen blir mer och mer personliga. Men jag har fortfarande ingen aning om vad personen heter. Antingen för att jag glömt det så fort personen presenterat sig, eller för att personen aldrig kommit så långt att den gjort det. Så jag låtsas som inget och försöker luska ut vad h*n heter på andra, sluga sätt. Utan att lyckas.

Ett annat scenario: någon kommer fram och pratar och tar för givet att jag vet vem h*n är. Jag har ingen aning men är alldeles för generad för att fråga. Så dyker en annan bekant upp. Det är helt omöjligt att presentera personerna för varandra eftersom man inte vet vad den ena heter (eller ännu värre: båda).

Jag har därför börjat presentera mig i tid och otid. Jag tar aldrig för givet att folk vet vem jag är, jag skakar hand till höger och vänster och frågar människor vem de är, var vi riktigt träffats, säger vad jag heter. Det blir så himla mycket enklare sedan. Jag presenterar mig hellre tio gånger för mycket än låter en person stå och våndas över att den inte kommer på vem jag är. Jag frågar hellre någon flera gånger vad den heter i början av en bekantskap (jag är verkligen urusel på att komma ihåg namn) än står där, ett halvår senare, och diskuterar förlossningar med någon jag känner jättebra men inte vet namnet på.

Låtsas som inget (del 1)

Ett ganska vanligt, österbottniskt småstadsfenomen är att folk vet en massa om varandra utan att känna varandra personligen. Det här gör det stundom osmidigt att mötas, man vet inte riktigt vad som är på riktigt och vilken kunskap som bara snuddat vid ens öron där man rört sig på stan. Man vet inte heller hur mycket man skall låtsas att man vet.

Följden av det här är att man låtsas som ingenting. Man passerar varandra utan att hälsa.

Fånigt, tycker jag, och hälsar på de flesta. Om jag känner igen någon utan att kunna placera den säger jag hej för säkerhets skull. Om jag möter någons blick och den ser ut att känna igen mig brukar jag ofta säga hej för säkerhets skull. Jag förlorar väldigt lite på att hälsa på någon jag inte känner, ifall jag tar fel. Det känns alltid bra att bli sedd och bekräftad.

Men det verkar som om många resonerar tvärtom. De håller tyst för säkerhets skull. För att inte göra bort sig.

De flesta har säkert varit med om att hälsa på någon som inte hälsar tillbaka. Man känner sig snopen, skamsen. Jantelagens innersta budskap lyser stjärnklart, det är ju klart att den där människan inte vet vem jag är, jag är ju så obetydlig. Fy vad jag är pinsam som trodde att hon skulle känna igen mig.

Jag tycker att man skall säga hej, för man förbinder sig inte till något genom att hälsa. Man behöver inte redovisa vad man vet om personen i fråga, man behöver inte bjuda hem henne på kaffe, man behöver inte ens stanna och prata.

Jag betraktas hellre som lite förvirrad och glad när jag hälsar på någon jag inte känner, än som snobbig och kall när jag håller tyst bara för att jag är osäker på om mitt hej kommer att besvaras.

Tapetsering

Jag tänkte bara tapetsera klart. Men eftersom bokhyllan ändå måste plockas ur och flyttas på för att jag skulle komma åt väggen bakom tänkte jag passa på och måla den också.

Så nu ser här ut så här:

(I och för sig inte så ovanligt.)

Ömkan

Jag har ätit för lite idag och sitter här och känner mig riktigt ynklig och eländig. Innan vi skall på föräldramötet på dagis ikväll skulle jag vilja hinna ut och springa, duscha, samt tapetsera klart i vardagsrummet. Helt realistiskt, eller hur? (vi måste åka hemifrån om en och en halv timme).

Det kanske är bäst för alla att jag lägger mig ner på sängen och stirrar in i mina egna ögonlock en stund istället.

Bryderiet

Med tanke på hur mycket jag har skrivit på sista tiden är det skrämmande svårt att komma på vad jag skall skriva i mina böcker när jag signerar dem. Skriver man bara sitt namn? Eller en personlig hälsning? ("Läs denna bok" hälsar Malin?)

Hjälp mig!
Kom med förslag!

kortet II

Det här kortet stod Caj och jag och fnissade åt vid Citymarkets reahörna häromdagen. Vilken katastrofal översättning. Haha. Så dålig att jag måste fotografera och dela med mig.

Vinnare i förra veckans tävling

Den som vann Patrik och Pensionärsmakten är IKA! Grattis! Du får maila din adress till mig på engulapelsin(at)gmail.com så kommer boken på posten.

Börsens vinnare utsågs så att jag plockade ut mina tre favoritkommentarer och drog lott mellan dem. Vinnare blev: SARA(s vagn) som skrev en sådan utsökt kommentar! Grattis! Din adress har jag redan och dessutom skall jag snart skriva brev till dig, eller jag menar en av dina chaufförer, ändå.

Tack till alla som deltog!

Ännu lite tid kvar

Du kommer väl ihåg att delta i TÄVLINGEN? Det är bara tre och en halv timme kvar tills jag drar en vinnare!

kortet

En gång fick jag detta vykort av min Hanna. Eller ja, tekniskt sett var det Lovis som fick det. Jag tog det sen. Det var som att stjäla från ett småbarn. Eller det var att stjäla från ett småbarn. (Förlåt, Lovis!)

Flickan på bilden ser jättemycket ut som jag gjorde när jag var barn. Men hon är från Spanien. Jag undrar hur hon ser ut idag, om vi utvecklades åt samma håll, eller om det bara var en kort period i tidens rymd som våra utseenden följde samma bana (fy vilken fånig formulering, ursäkta. Jag låter det stå bara för att ni skall få skratta åt det.) Det kan i och för sig hända att det bara är i det här ögonblicket på bilden som hon ser ut som jag, men ändå. Jag är nyfiken.

Finns det någon nånstans i världen som ser ut som jag? Tänk vad det skulle vara spännande att ses och jämföra. Se vem man kunde ha blivit. Se sig själv i en annan stil, med andra intressen, andra vänner, i andra miljöer. Den här tanken har väl de flesta tänkt nån gång. Men det gör det inte mindre spännande.

Kärleken

Jag: Idun, tycker du att jag kramar dig för lite, lagom mycket eller för mycket?
Idun: För mycket.
Jag: Vill du att jag skall krama dig mindre?
Idun: Nä.
Jag: Men om du tycker att jag kramar dig för mycket?
Idun: Men jag vill att du skall krama mig ALLTFÖR mycket.

Och en stund senare levererade hon den här glada gubben som Caj och jag har stått och fnissat åt en lång stund ikväll.

Å, vilka bra barn vi har!

Hönsnytt

Hönsen mår lika bra som vanligt, alla femton. Men deras äggproduktion har gått ner något, i söndags var första dagen sedan vi skaffade hönorna som vi inte fick ett enda ägg.
Idag fick vi ett stort, av Malin (hon är pålitlig hon).
Och när Caj just kom in från hönshuset hade han hittat väääärldens minsta och pluttigaste ägg i ett rede. Det är ett mysterium. I vanliga fall vet vi exakt vem som har lagt vilket ägg. I det här fallet har vi ingen aning.

Antingen är det Agdas, om hon har fått någon tillfällig störning, men det tror jag inte. Hon lägger små ägg till vardags, ungefär den här färgen, men inte alls så här små. Och inte så här runda.

Eller så är det någon av kycklingarna som kommit in i puberteten jättemycket tidigare än den borde, och har lagt ett miniatyrägg.

Ser ni vad litet? Och vad sött!

Ack så spännande vi har det här på Gammelklockars!

Kantarellens klagan

På var och varannan blogg ser/läser jag om folk som har plockat kantareller. VAR de håller sig gömda är ett mysterium för mig. Vi har varit ute i skogen flera gånger i år i jakt på svamp och hittat både soppar och kremlor men inga kantareller.

Nåja, större problem kunde man ju ha.

Svampfrossa

Vi steg upp tidigt och for till skogs med våra vänner. 

Idun, Caj och svampskogen

Lovis och picknicken

Vi hittade lite svamp och avslutade turen med picknick på en åker med stekt svamp- och äggröra, bröd, te och bullar. Slurp!

Sedan kom vi hem och jag fick inte upp värmen, jag lade mig på soffan med tre filtar, men fortsatte huttra in absurdum. Hela min familj kom och lade sig ovanpå mig, dessutom fick jag en vetevärmare på fötterna, men det hjälpte inte.

Till slut somnade jag. Caj somnade solidariskt bredvid mig. Barnen lekte snällt för sig själva både ute och inne och gjorde bland annat sådana här moderna hårdekorationer

Hårrosetter av papper som fästs med spänne

Senare kom de på ännu en lek: bygga var sin rutschbana av köksstolarna.

Sist men inte minst fick Caj och jag komma på cirkusföreställning i deras rum. Vi fick biljetter och programmet bestod av fyra delar: Gymnastikuppträdande, fotografering (de fotade oss med kameror som de byggde av lego), dans och sång på både svenska och engelska.

En bra och synnerligen aktiv dag.

Shopping som intresse

Jag läste ett intressant inlägg på Maricas blogg. Jag inser faktiskt att jag inte känner någon som har shopping som intresse och har faktiskt inte fattat att det är själva inköpsstunden som ger kicken, jag har trott att det är att äga sakerna som har varit grejen. Alltid lär man sig något nytt.

Själv är jag en dålig shoppare. Om jag har beslutsångest (har det nästan jämt när jag skall köpa något nytt) låter jag bli att handla. Att köpa nya skor eller en jacka är en stor sak. Mina enda höst- och vårskor har jag haft sedan 2003, som exempel. Och det kan vara störigt, för sedan när jag verkligen behöver något särskilt, då har jag inget, och det är inte så där bara att hitta det man verkligen vill ha om man är jag.

Ändå kan jag ibland känna att det skulle vara skönt att ha ännu mindre saker (vi har nog ganska mycket trots att vi inte är intresserade av shopping). Att rensa bort precis ALLT vi inte använder skulle kännas befriande.

TÄVLING

Eftersom också andra upplagan av min och Joanna Vikström Eklövs bok Patrik och Pensionärsmakten har sålt väldigt bra tycker jag att vi, alltså jag som har författat boken (harkel, harkel) och du som läser, firar det här genom en liten utlottning. Ja och för att det är fredag, kalasdagen idag.

Högsta vinsten är ett signerat exemplar av boken som kommer på posten till vinnaren. Vinnaren dras helt slumpmässigt, du deltar genom att kommentera detta inlägg. Om du dessutom länkar till det här inlägget från din egen blogg får du hela två lotter, och därmed större chans till att vinna. Meddela i kommentarsfältet om du länkat.

Dessutom delar jag ut ett tröstpris till en av dem som inte vinner. Om du vill ha en chans att vinna tröstpriset skall du skriva en snäll eller glad eller rolig kommentar som får mig på gott humör samtidigt som du anmäler till deltagande. Tröstprisvinnaren väljer jag helt enligt eget huvud (men jag lovar att motivera varför vinnaren i fråga vinner) bara för att det här är min blogg. Om det blir riktigt svårt kanske jag måste lotta.

Tröstpriset är en produkt från mitt företag en gul apelsin och ser ut så här (ursäkta det oproffsiga fotot, börsen är förevigad med min telefon, här på mitt tryckbord)

Svart börs med vitt handtryck, gul dragkedja och gulgrönt foder

Tävlingstiden går ut om en vecka, på fredag kl 15.30. Du har alltså nästan exakt en vecka på dig att fundera om du vill vinna eller inte.

Lycka till!

Stolarna

På Katarina Maria hittade jag för ett par veckor sedan ett gäng urfina, mörkgula stolar. Våra köksstolar är alla olika (nej två av dem är faktiskt likadana) och i uruselt skick. Två av dem har kollapsat under intet ont anande gäster och därmed förvandlats till ved, en är riktigt fem före att gå samma öde till mötes.

Tror ni att jag slog till då, där vid butiken? Nej det gjorde jag inte. Jag tänkte nämligen att jag säkert hittar flera stolar på Juthbackamarknaden (det fanns bara fyra eller fem på Katarina Maria). Men det gjorde jag inte.

Vi behöver nya stolar. Men gärna gamla och snygga. Har någon sex eller åtta snygga, gamla stolar till salu? Det gör inget om de behöver målas. Men de skall vara snygga. OCH STADIGA!

På begäran av Fröken Nytta: Om vår resa

Caj och jag har rest ganska mycket innan vi fick barn men har valt att hålla oss hemma medan de har varit små. Vi har länge sagt, att när Lovis och Idun är fem och fyra, då skall vi åka utomlands en tid. Lovis börjar förskolan hösten 2012 så det här är en perfekt tidpunkt att åka innan vi är fast i skolårets struktur. Vi har redan varit på väg i ett par repriser, men olika anställningar har gjort att vi har valt att skjuta upp det. Den ursprungliga planen var att vi skulle åka för ett helt år, men när jag nu då har gått och startat en tidning kan jag inte vara borta så länge, inte just nu. Ett par månader däremot går an. Mina snälla kolleger har (om än lite motvilligt, bland annat genom att försöka övertyga mig om att vi inte kommer att åka) gått med på att jag håller mig borta ett tag i vinter.

Varför åker vi till Martinique?
Att det blev just Martinique beror på att Caj inte har någon anställning just nu. Man får vara arbetssökande i ett annat EU-land i upp till tre månader, och är han en gång utan jobb kan han lika gärna vara det där var det är varmt. Får han ett jobb här medan vi väntar på att få åka hoppas vi att hans nya arbetsgivare kan tänka sig att ge honom tjänstledigt ett par månader, för åka det skall vi. Martinique hör till Frankrike, som hör till EU, och eftersom jag har bott både i franska Canada i två omgångar och ett år i Frankrike är språket inte ett hinder.

Vad skall vi göra där då?
Jo, vi skall ta det lugnt. Vi skall sola, vi skall bada och jag skall skriva. Just nu har jag kommit igång ganska bra med skrivandet, jag skriver lite varje dag (utöver alla artiklar som jag skriver i jobbet alltså) och det ger mer och mer mersmak, jag ser fram emot att få ha det som huvudsyssla i ett par månader.

Hur har vi tänkt bo där då?
Vi letar som bäst efter något boende, jag har tagit kontakt med en del locals där via couch surfers och fått en del råd, vi kan tänka oss att campa, kanske. Jag vet inte. Det ordnar sig. Men något skall vi nog boka innan vi åker, så att vi i alla fall vet lite vart vi skall fara när vi landar.


Hur finansierar vi det hela?
Jag har sparat några stipendier jag har fått för att skriva fortsättningen på Patrik och Pensionärsmakten och skrivit på helger och kvällar istället för att ta ledigt från jobbet tidigare, just för att vi skall kunna åka. Det manuset är klart nu, men skall säkert (om förlaget vill ge ut det alltså) bearbetas en hel del, och det kan jag göra där. Plus att jag håller på med ett par andra manus. Eftersom både Caj och jag har jobbat under vintern har vi haft bättre ekonomi än vanligt och kunnat lägga undan lite från den kassan också. Det är visserligen svindyrt både att flyga till och bo på Martinique, men det skall nog lösa sig. Finland är också ett dyrt land.

Frågor på det?

Karriären del 2

Jag fick jätteuppmuntrande och positiva kommentarer på inlägget om karriärsfunderingarna och tycker jag vill förklara mig lite.

Min definition på karriär är att man målmedvetet jobbar för att uppnå något specifikt och sen får både credd och pengar för det, och det är kanske just det som jag saknar vissa dagar. Ganska mycket credd får jag i och för sig (TACK för de fina kommentarerna) men nån hög lön eller några fantastiska arbetsvillkor med långa semestrar och exakta arbetstider har jag så gott som aldrig haft.

Dagarna jag tvivlar är få. De flesta dagarna tycker jag att mitt liv är alldeles fantastiskt och jag vill ju faktiskt inte heller göra karriär enligt definitionen ovan eftersom jag då skulle vara tvungen att välja bort en massa roliga saker. Jag tycker om att rå över min egen tid. Jag tycker om att hinna göra annat än jobba. Jag tycker om att få bestämma vad jag gör när i livet, utan att det nödvändigtvis skall leda till ett konkret resultat.

Degraderingen

Idun: mamma, en gång älskade vi dig
Jag: va, älskar ni mig inte mig mera?!
Idun: Vi tycker nog om dig. Men vi älskar pappa i hela världen.

Jaha, så var det med den saken. Det är ju tur att det hölls inom familjen i alla fall.