Det är länge sedan jag har skrivit ett hönsinlägg. Och nu kan det hända att min kompis Johan, som både är hönsvän och vegetarian i Sverige blir ledsen när han hör att vi har nackat en av våra tuppar och ätit upp den, så förlåt om jag chockerar dig (eller någon annan)
Men min filosofi är:
- Om jag äter kött måste jag också klara av att fånga det själv eller se på när maten avlivas.
- Det är bättre att äta en fågel jag vet att har haft det bra än en som vuxit upp bara för att bli mat.
Frågan är förstås om man alls skall äta kött, men eftersom jag gör det just nu tänker jag så här.
Tuppen i fråga hette Maja från början och tillhörde våra vänner som bor här i närheten. De visste att de inte tänkte behålla sina höns över vintern och frågade om vi ville ha dem, vi blev jätteglada och tackade ja förstås.
Men Maja visade sig vara en tupp, och inte en snäll och tyst tupp (visserligen tystare än den förra), utan en aggressiv typ som gjorde att barnen inte ens vågade gå ut på gården längre eftersom den hoppade på dem. Vi försökte enligt konstens alla regler få den att förstå att den inte behöver inkludera oss i hackordningen, men den fattade inte. Eftersom många av våra små kycklingar (vi har fyra halvstora och fem pyttesmå) helt säkert kommer att bli tuppar har vi varit inställda på att så småningom äta upp dem. Den första tuppen som fick ge sitt liv blev således Majhard (vi bytte namn på honom efter att han visade sig vara tupp).
Slakten skedde så snabbt som möjligt. Jag tror inte att han alls hann bli rädd eller förstå vad som skedde. Jonas och Caj rensade och plockade honom.
Vi åkte till villan efteråt och bjöd våra närmaste på tupp med nypotatis, sallad, egenhändigt plockade svampar och andra oerhört närodlade läckerheter från mommos grönsaksland. Jag tror inte att vi någon gång tidigare har känt en lika stor vördnad inför det vi åt. Väldigt stor kontrast mot att stå och slänga i sig mat, helt slentrianmässigt, någonstans. Väldigt nyttigt att vara medveten om matens värde. För det tror jag vi glömmer bort ibland. Jag tror det är viktigt att tänka på processen bakom det vi äter, ibland.
Och jag är helt säker på att om vi alla var mer medvetna om den här processen och mer involverade i den skulle matmissbruk och andra matrelaterade problem minska.
Jag tror verkligen du har rätt, det där med vördnad. Aldrig att man skulle slänga mat som man själv fött upp och avlivat!
SvaraRaderaJag har ju samma filosofi som du när det gäller mat. Dock har det lett till att jag är vegetarian, men tycker att du har en bra inställning och det är ju bättre att äta upp den än att slänga tuppen. Jag skulle kanske också äta kött om jag födde upp själv.
SvaraRaderaVilken fin berättelse, hoppas han var god.
SvaraRaderaHanna: nä exakt! Ibland känns det som att all den tid man förr satte på att odla och sköta om sin mat sätter man idag på att noja över den, äta för mycket eller träna bort överflödet. Tiden man sätter på matrelaterad verksamhet kanske är konstant?
SvaraRaderaJohan: Bra att du förstår! Jag börjar ju också fundera på att kanske övergå till att äta ekologiskt, vilt eller egenuppfött. Det känns lite rättvisare.
Lena: Han var ond, men god :)
Jättefint tänkt och beskrivet! Jag tycker ju egentligen precis likadant - men är bara för blödig för att snart ens kunna ta livet av en fisk jag dragit upp... Det har blivit värre med åren, det där. Egentligen borde jag ta konsekvensen av det och bli vegetarian.
SvaraRaderaMaria: egentligen var det inte jag som tog livet av tuppen, det var min bror, men jag och Caj stod bredvid och tittade på. Det var ungefär vad jag klarade av. Jag vet inte om jag skulle klara av att slakta den, helt själv. Så jag borde också bli vegetarian. Jag har varit det förr, under flera år, och skulle kunna tänka mig att bli det igen. Eller så kanske jag fortsätter att äta kött ibland, men bara av djur som har mått bra.
SvaraRadera