Precis i mitten

Lovis och Idun och Edda åkte till mina föräldrar igår eftersom Caj och jag skulle på konsert till Schauman-salen. Vi hade funderat på att ansluta oss till dem efteråt men hämtade en pizza från Mr Banks och for hem istället. 

I morse steg jag upp i lugn och ro, yogade, skötte om hönsen litegrann, sen läste jag tidningen jättenoga medan jag drack te och åt en massa frukost. Med efterrätt! Caj sov till kvart över tolv! Och när han vaknade blev jag lite trött igen och tog en tupplur, medan han åt frukost och satt sig på terrassen för att läsa en bok han håller på med.

Barnen har det så bra hos sin mommo och moffa att de inte ville komma hem ännu i dag, så nu är de där en natt till. Caj och jag har hunnit måla på vårt hus, vara ut och promenera och jogga (!!!!) , vi har badat bastu och pratat om allt möjligt utan att bli avbrutna. Vi åt middag klockan nio och har tänkt titta på en film ännu ikväll om vi orkar. Eller ett avsnitt av någon av de många serier vi halvengagerat följer. Det är sällan vi har så här mycket tid tillsammans utan några speciella planer. Lyxigt, särskilt som vi inte behöver oroa oss för barnen eftersom vi får glada rapporter om vad de sysslar med med jämna mellanrum.

Det slog mig att det här lugnet förmodligen kommer vara vardagsmat om cirka tio år. Då är Edda fjorton och är antagligen inte alls hemma lika mycket som hon är nu. Lovis och Idun är (nästan) tjugo och tjugoett har förmodligen flyttat hemifrån. Om bara tio år. För tio år sedan hade vi just flyttat in i vårt hus, jag var höggravid med Idun och Lovis var lite på ett år gammal. Vi befinner oss precis i mitten av vår tid med alla barn i huset.

Så underlig en barnlös tillvaro ter sig i jämförelse med våra vanliga vardagar just nu som är stimmiga, fulla av käbbel, ständiga måltider, gos och kramar, aktiviteter, grannar och kompisar som kommer och hälsar på, logistik som ska lösas, diskussioner om moral och vänskap, och huruvida man får äta glass till efterrätt, med ständigt dundrande musik, hemmagjorda pjäser som ska visas upp, och så vidare.

Det kommer bli så tyst.

Men i en så här liten dos är det riktigt skönt. Vi vet ju att de kommer hem i morgon.

Sommartakt på bloggen

Trots att jag hade tänkt ta semester för ett bra tag sedan jobbar jag fortfarande, och då jag inte jobbar är jag ensam med barnen eftersom Caj jobbar. Det händer något nästan varje dag.

På bloggen är det tyst.

Jag påtar i trädgården, läser böcker och syr kläder. Vi har fått fem kycklingar. Allas namn är inte fastslagna ännu, men två av dem heter Tofsen och Ägget. Ovetandes om varandra hade Edda tänkt döpa sin till Skalet och Lovis sin till Scarlet, men de ändrade sig. Harmt!

Trevligt besök får vi med jämna mellanrum. I torsdags var Maria med familj här, vi pratade sömnad och dansshower och åt en överambitiös (men god) middag. Vi har köpt en till bil, eftersom jag insåg att jag är helt låst här hemma nu då Caj har börjat jobba på annan ort och tar bilen dit. Det blev en liten, rolig Nissan Micra. Jag har fortfarande inte byggt det där trädgårdsbordet som jag tänkte bygga för flera veckor sedan. Nästan alla ätbara blommor jag drev upp här inne dog när jag planterade ut dem, men igår köpte jag två salladskrasseplantor. Det doftar ljuvligt av syrener överallt. Edda sover över hos Lone i natt och vi märker hur lugnt livet är när vi är utan vår fyraåring, stämningen förändras helt här hemma. Igår på midsommarafton var Jonas och Saija här med barnen, och vi åt så fruktansvärt god mat, jag blir alldeles svag i armarna när jag tänker på det (bland annat: portabellohamburgare fyllda med blåmögelost, gräslök och philadelphiaost, med en väldigt god hamburgarsås och grillade grönsaker). Jag hoppas att sommaren fortsätter på samma sätt, men jobbandet skulle kunna bytas ut mot fint väder, tack.

Lilla Nytt

Alldeles i början av sommarlovet startade Lovis och Idun en tidning tillsammans med en av sina kompisar. I flera timmar skrev de artiklar. Tidningen heter Lilla Nytt och är jätterolig. De har som mål att sprida falska nyheter. Jag fick lov att publicera några av artiklarna här på bloggen.

Flashbacks

Caj jobbar långa dagar just nu, och när han inte jobbar, jobbar jag. Vi går om varandra helt och hållet, och jag får flashbacks till det som var allra tyngst när vi bodde på Åland. Vi mixtrade och jämkade i ett helt år för att barnen skulle få vara hemma så mycket som möjligt, men det gick ut över min och Cajs tid tillsammans, och över kvaliteten på de timmar vi hade gemensamt, alla fem.

Nu har jag verkligen inget att klaga på, det har bara varit mycket program i några dagar, men trots att jag vet att det är tillfälligt, är det tillräckligt för att mina känslor ska reagera. Tydligen var det livsarrangemang vi levde enligt på Åland känslomässigt tyngre än jag insåg då.

På plussidan: efter att ha funderat i flera veckor på att slå på stort och införskaffa ett soffmöblemang till trädgården hittade jag i dag en gammal snickarbänksstomme som har perfekt höjd för att funka som trädgårdsbord. Vi har redan tre udda rottingstolar som är bekväma, och om vi flyttar en bänk för två till sydsidan av huset kan vi äta frukost i solen, hela familjen. Jag hade tänkt skruva ihop skivan ikväll, men skruvdragaren var i bilen, så det blev till ingenting. Det är bara sjätte juni, så jag hinner väl ändå.

Och i morgon ska det vara ännu mera sommarväder. Tjugotvå grader och sol. Tjoho!

Rapport från hönshuset

BROILER HAR BÖRJAT RUVA!

Om allt går väl får vi kycklingar på midsommarafton. Underbart!

Lite mer sansad

Edda har en docka. Den heter Jusefin. (Att det stavas med U vet jag eftersom hon bokstaverade det för mig.) Jusefin har hon köpt för födelsedagspengar hon fick av min mormor. Jusefin är från Halpa-halli och har munnen uppspärrad i ett konstant skrik. Till en början hävdade Edda att hon sjöng temasången från Lejonkungen, men numera betyder gapandet ibland att Jusefin gäspar.

I måndags skulle vi åka och handla, och Jusefin skulle med. Edda hade planerat att hon skulle skjutsa omkring Jusefin i en liten kundvagn. När vi kom fram till parkeringen insåg vi till Eddas stora förfäran att Jusefin hade blivit hemma. Vi försökte trösta med att Jusefin får komma med nästa gång istället, men Edda var helt förstörd, och uttryckte detta genom ett rasande, ihärdigt vrål. Caj och Idun gick in och påbörjade mataffärerna, och Edda och jag satt oss ner i hallen. Edda skrek och jag tröstade. Edda skrek och jag försökte avleda. Edda skrek och jag kramade. Edda skrek och jag försökte berätta roliga, pruttrelaterade skämt. (Nej. Inte ens att jag pratade om pruttar fungerade. Då vet man att det är illa.)

Vi bor inte jättelångt från butiken. Kanske det hade varit smart att åka hem och hämta Jusefin. Man ska ju välja sina strider. Men Caj hade bilnyckeln i sin ficka och befann sig långt inne i Prismas labyrinter, och jag hoppades dessutom hela tiden på att utbrottet skulle avta.

Det gjorde det inte.

Kunder kom in i butiken, kunder handlade i lugn och ro och kom ut igen, med fulla kassar. Där satt vi hela tiden, Edda med en skrällande volym, jag med bedövade öron. Ibland kom nån bekant förbi, jag försökte konversera men fick ge upp eftersom varken jag eller de bekanta kunde bortse från Eddas misär.

Hon skrek oavbrutet i 50 minuter. Det var inte frågan om en mild, hulkande gråt, utan ett otroligt högljutt och argt läte som höll i sig.

Om det här hade varit första barnet hade jag antagligen fått ett nervöst sammanbrott eller ett ilsket utbrott. Vi har faktiskt kommit otroligt lindrigt undan just sådana här offentliga utbrott hittills i livet. Hemma har vi däremot grälat högljutt, länge och ofta. Jag brukar inte vara den som gör som jag vet att man borde göra, alltså bete sig som en sansad människa och resonera sakligt. Jag brukar hålla ut en stund och sen bli superirriterad och säga till på skarpen.

Men något har hänt i mig. Jag orkar inte. Jag orkar trösta och jag orkar vänta. Men jag orkar inte engagera mig så känslomässigt att jag själv dras med i stormen längre. Jag har ett helt annat överseende än jag hade i mina unga föräldradagar. Och det är ju riktigt bra i det här fallet.

Jag har kanske på ett pyttelitet område blivit en lite mer sansad förälder än jag var tidigare. (Eller en mer oengagerad?)

Nåväl. När Caj och Idun handlat klart åkte vi hem, och när vi hade varit hemma en stund slutade Edda att gråta, fast hon var lite sur på Jusefin över att hon hade stannat hemma.

Sen blev de kompisar igen.

En liten önskan

Nästan varje dag undrar jag varför vi bor här i Finland. Här är kallt, rått och trots att sommaren står för dörren har jag ytterbyxor, mössa och vantar då jag cyklar till jobbet på morgnarna. Och varje gång har jag lika lätt för att minnas svaret: vi bor här för att vi har släktingar och vänner i närheten, vi bor här för att Finlands sociala trygghet (än så länge) överträffar det mesta, för att sjukvården fungerar, för att jag har möjlighet att jobba som författare här, för att vi har ett hus vi trivs i osv.

Men det tar så länge innan det blir varmt. Jag har halsduk och yllesockor på mig alla månader utom juli (och till och med då, ibland). Jag önskar mig bara lite värme. Så där 17-25 grader skulle sitta fint.