Drömmen om en husvagn

Vi ska på dop! Min första brorson ska döpas, och hela släkten ska tränga sig in hos min bror Jakob och hans Susanna under några dagar. Eftersom vi har blivit gamla och bekväma tänkte vi först att vi skulle slå på stort och hyra en husbil, men efter cirka arton nekande svar gav vi upp. Det verkar vara hot stuff att hyra husbil dessa dagar och tider, och inte en enda var ledig.

I alla fall återuppväcktes drömmen om en husvagn eller ett mobilt boende för mig, åtminstone för en stund. Jag vet inte vad det är som charmar mig med det hela, men jag tycker det verkar så mysigt och behändigt att ha ett eget hem på hjul. Våra bilar är inte alls lämpade för husvagnar, den ena har ingen dragkrok (hade den en skulle den kanske orka dra en cykelkärra på sin höjd) och den andra orkar bara dra 1100 kg, eftersom den har så liten (och bränslesnål) motor. Jag har därmed surfat på husbilar nu istället och fantiserat om härliga resor (i min fantasi finns ingen Corona) där familjen är sams, alla skrattar och har det mysigt och ingen blir någonsin irriterad på någon annan, HAHA!

Sen läste jag tillbaka om vår förra husvagn här på bloggen.

Det började med den här drömmen.

Sen skaffade vi vår Monza.

Sen bodde vi i husvagnen i tre veckor. Vi sov jättegott, men en dag var t.ex. så här. Inte husvagnens fel, men ändå. 

Vad hände sen då? Jo, husvagnen blev för liten för oss alla fem, vi hade ingen vettig vinterförvaring, ett fönster läckte in, och till sist sålde vi den billigt till en händig familj som kunde byta ut det som hade skadats av väder och vind. Jag fick bilder av den sen, den blev jättefin. Och vi var väldigt lättade över att inte behöva ha ansvar för husvagnen längre.

Men nu har det alltså gått några år, och jag håller på att glömma det som var jobbigt med att ha en husvagn att förvalta. Nu har vi dessutom ett stort garage där vi i princip kunde förvara en husbil (om den är tillräckligt kort). Som tur är, är jag lite för trött av all renovering för att ta mina drömmar på allvar. Men ändå...

I mitt lilla hus

Nu är semestern slut och jag har börjat jobba igen. Jag har hundratals mail som behöver gås igenom (mest spam), en nyutkommen bok som ska börja marknadsföras så småningom (hej Seniorkampen), ett soffbord som behöver målas, en stor yllematta som inte har anlänt ännu ... och en massa böcker som behöver skrivas, så klart. Tillräckligt att göra på jobbet, med andra ord. Allt är som vanligt. Bortsett från en stor förändring: jag sitter inte mitt i familjelivet och gör det! Nu har jag nämligen flyttat in till mitt lilla hus på gården. Här är råddigt och eländigt ännu, men mer färdigt än nånsin hittills, och det går faktiskt väldigt bra att sitta här och skriva redan nu, trots oredan. Här är tyst som bara vad (åh, så glad jag är över att jag valde vanliga elbatterier istället för luftvärmepump, de har inget ljud alls) och ingen stör mig! För det mesta alltså. Eftersom min stuga ligger cirka 60 meter från huset där vi numera bor är tröskeln lite högre för allehanda ärenden.

Och tror ni inte att PRECIS då jag hade skrivit det här så kom Edda och knackade på. Tur att jag inte hade börjat jobba ännu!