Kommunikation

Numera drabbas jag ofta av en otrolig matthet inför världen. Det är så mycket missförstånd och så mycket ondska, så mycket förklaringar som aldrig går fram, så mycket som skaver. Jag vet inte om min uppgivenhet är tecken på en begynnande 40-årskris (fyllde 38 för en dryg vecka sedan) eller om det är så att mina skygglappar har blåst iväg i höststormarna och jag plötsligt upptäcker sånt som andra har vetat hur länge som helst. Jag som alltid har sett på mig själv som en obotlig optimist är plötsligt irriterad och cynisk.

Det här med kommunikation till exempel. Hur kan det vara så svårt? Nu menar jag inte att det är fel på alla andra utom mig, utan att det är fel på oss alla. Eller fel och fel, det är ju bara så det är med oss människor, att allt vi tycker, tänker och vill måste igenom så många filter (den egna hjärnan måste först formulera vad det är som känns, uttrycka det med ord som ska transportera via nån annans blick eller hörsel, in i en hjärna, och förstås synkas med alla den personens referensramar, känslor, åsikter och erfarenheter. Ja ni hör ju själv, här finns otaliga ställen det kan slå slint och gå snett. Inte undra på att världen är så knäpp som den är).

Och när jag tänker på kommunikation, framförallt misslyckad kommunikation, så får jag alltid den här låten i huvudet. (Jag tror förresten att Suzanne Vega är den artist jag har lyssnat mest på och gillat mest genom livet.)

Jag tror jag borde hänga lite mindre på FB och instagram och lyssna mera på musik och läsa bra böcker. Ja.

Och för att avsluta det här med en positiv grej (jag har tydligen inte gett upp hoppet ännu!) ska jag tipsa om en bra bok jag läste ut igår: Våra kemiska hjärtan av Krystal Sutherland. Riktigt bra! "John Green möter Rainbow Rowell" stod det på baksidan, och de är ju båda fenomenala författare, så en författare som är som en hybrid av dem båda lät lovande, och höll faktiskt måttet också.

Födelsedagar

Idag har jag fyllt 38 år, och Finland har fyllt 100. Jag har konstaterat att jag helt säkert inte kommer att leva när Finland fyller 200, men möjligtvis på 150-årsdagen. Mina barn däremot kommer kanske leva om hundra år, i synnerhet Edda. Tänk om hon blir över 104 och minns BÅDE hundraårsdagen och tvåhundraårsdagen. Det skulle vara något det.

Jag firade dagen med sovmorgon till halv tio, sång och paket på säng, en läcker frukost, lite stickning i soffan, och med att gå på bal till Campus Allegro med cirka 1400 andra. Det finaste på hela balen var när vi sjöng nationalsången och Edda klämde i för full hals på både svenska och finska. Annat roligt var att ta kompisfoto i studion med våra goda vänner, att dansa vals med Caj, att lyssna på Finlandiahymnen framförd av Sinfoniettan och sen, när vi väl var hemma, att sitta soffan och titta på Black Mirror med Caj när barnen hade somnat.

Jag har ett oförskämt bra liv. Jag har en familj jag älskar, jag får minst tjugo kramar om dagen, jag bor i ett hus jag trivs i, jag får jobba med det jag gillar mest i hela världen och bestämma över mina arbetstider själv, jag har härliga släktingar och goda vänner att umgås med, och mat på bordet varje dag. Jag är inte förvånad över att mitt liv är så här pass bra just nu (det har det nämligen varit största delen av mitt leverne), men jag är oerhört tacksam över hur jag har det, och är medveten om att det är ett privilegium. Skål för Finland! Och skål för mig!