Jag har det så bra

Jag har bloggat så lite i sommar att jag glömmer bort att blogga nu också, trots att jag hade tänkt bli mer aktiv. Mitt bloggliv har helt klart gått in i en ny fas. Och det är ganska skönt; det har funnits perioder då jag har betraktat tillvaron genom ett bloggfilter. Nog så att jag har varit närvarande i stunden, men en liten del av hjärnan har registrerat potentiellt bloggmaterial hela tiden. Och det blir ju tungt att hela tiden analysera vardagen på det sättet.

På ett vis är det skönt att inte blogga så mycket. På ett annat sätt är det lite trist, för det är så otroligt kul att gå tillbaka och kolla vad jag tänkte på eller vad som hände för några år sedan. Det kan jag ju inte göra om några år, ifall jag inte bloggar nu.

Den här dagen började till exempel så här: det spöregnade ute, men hela familjen var på ganska gott humör trots att det var måndagmorgon. Vi lyssnade på filmmusiken till Harry Potter, tände ljus och åt gröt tillsammans. Vi berättade vad vi hade drömt om (min dröm var så knasig att jag vaknade av den: jag hade bett Idun köra in bilen till stan, frågade om hon hade kommit ihåg att ställa in parkeringsbrickan, varpå hon tittade konstigt på mig, för hur skulle hon ha kunnat veta att det behövde göras? Jag började leta efter bilen, och ju längre jag letade desto klarare framstod det för mig hur sjukt det var att jag hade bett Idun, åtta år, köra bilen in till stan. Hur hade hon ens klarat av att parkera? Varför hade hon inte ifrågasatt mig? Dessutom blev hon mindre och mindre medan vi letade, och plötsligt var hon lika liten som Edda.) Edda frågade om vi kan skjutsa hennes låtsaskompis Moj till skolan också, eftersom det regnade så mycket. Caj föreslog att vi skulle åka till simhallen senare idag och alla blev glada. Jag höll Lovis i handen en stund, och tänkte på hur bra vi har det, särskilt i förhållande till videon jag såg från Aleppo, där en liten pojke hade fått granatsplitter i huvudet och var helt chockerad.

Just nu håller jag på att läsa De förklädda kvinnorna i Kabul, och inser igen vilken frihet jag lever i. Jag får studera vad jag vill, prata med vem jag vill, jag kan resa, jag kan jobba. Allt. Jag har det så bra. Och samtidigt har så många andra, särskilt kvinnor, det så dåligt. Hur kan livet vara så orättvist? Det tänker jag på varje dag. Hur tacksam jag är över allt jag har fått, och hur orättvist det är att de flesta inte har det som jag.