- Jag känner mig inte inspirerad av mig själv. Det gjorde jag förr. Numera undrar jag ständigt: vem sjutton skulle få ut något av att läsa om mina tankar som bara loopar och loopar och loopar? (Det här är inget rop efter att någon ska stryka mig medhårs och säga emot mig, utan faktiskt, jag känner mig oerhört oinspirerande just nu, jag har en svacka i mitt förhållande till mitt bloggande.)
- Jag har sagt allt.
- Det är ointressant att läsa om någon som klagar på att hen inte har något att skriva om- Jag ursäktar mig härmed för att det här inlägget handlar om just det.
- Andra inte bara uttalar utan tänker mina tankar mycket bättre än jag själv. Ibland när jag läser Amandas blogg, till exempel, önskar jag innerligt att jag skulle ha orkat både tänka och formulera det hon har skrivit. Sen när jag försöker (både tänka och skriva) slutar jag genast eftersom det inte blir till nåt. Och jag är så sent ute hela tiden, när jag har bildat mig en åsikt om något har alla andra redan bloggat om det och gått vidare.
- Jag är så trött på världen, det känns faktiskt som om det håller på att skita sig. Syrien. Trump. Brexit. (Mina yogautmaningar som avbryts dag tre eftersom jag inte hittar en lucka då jag inte just har ätit/ingen klättrar på mig/jag inte håller på med något annat som är viktigare. Ibland tänker jag också att jag ska bli en som promenerar. Men jag kommer mig inte längre än till soffan, eller i bästa fall trädgården.)
- Allt roligt Lovis och Idun gör, och som jag gärna skulle blogga om känns ändå för privat, de är så stora. Mycket av det jag kunde blogga om beträffande Edda känns också som om det är roligare för oss än för någon annan (självkritiken är på topp, som ni hör).
- När jag någon gång bloggar känns det som om ingen läser eftersom kommentarkulturen har förändrats så mycket de senaste åren. Jag beskyller inte nån, jag har själv blivit urusel på att kommentera på folks bloggar, men faktum kvarstår: det är inte alls lika roligt att slänga ut sina tankar i bloggrymden när ingen svarar. (De kommentarer jag däremot får vårdar jag i mitt hjärta så pass att jag ibland tar dagar eller veckor på mig att svara.)
- Det är lättare att läsa andras bloggar än att blogga själv.
27 juni 2016
Bloggolust
Jag försöker analysera varför jag helt har tappat blogglusten. Jag har kommit fram till följande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Haha, det är just fyran som ibland får mig att låta bli! Och lite alla de andra också. Men jag lovar, det ÄR roligt att läsa hur du tänker också. Även om du ligger några månader efter, för då har jag just hunnit börja tänka på saken. ;) Själv förvånas jag av hur roligt jag tycker att det är att blogga just nu, eftersom det inte alls är länge sen jag funderade på att sluta eller pausa eller nåt. De djupa inläggen hinner jag fortfarande inte med, men åtminstone "kolla, det här har vi gjort på sistone"-inläggen. Kul för mig åtminstone. Och nu har jag iaf gjort mitt bästa för att förminska effekten av sjuan! (Speciellt då jag NU ser att du precis har lagt upp det här...)
SvaraRaderaJa och jag ska svara på din kommentar GENAST för att visa hur glad jag blev för den, haha! Det är ju faktiskt en tanke: att det finns andra som inte heller är så snabba i tanken och formuleringen som mina bloggförebilder. Kanske jag borde göra en liten bloggserie där jag redogör för mina tankar om årets bloggsnackisar. Fast jag har väl redan glömt vad jag tänkte, när jag äntligen tänkte på sakerna.
RaderaJag har också lekt med tanken på att sluta blogga, men samtidigt är det ett superbra sätt att dokumentera tillvaron och jag har bloggat så länge nu att jag inte riktigt vill sluta helt. Men kanske det är helt okej att trappa ner lite utan att sluta för evigt.
Jag ska också bli bättre på att kommentera, nu. Låtom oss starta en rörelse.
Något som jag tycker är SÅ tråkigt och som jag ofta råkar ut för är att jag börjar skriva en kommentar som jag sen inte ens publicerar just av den här orsaken, någon slags prestationsångest kanske? Och som om en kommentar skulle vara tvungen att vara så hiskeligt innehållsrik just eftersom det är så få som kommenterar.
SvaraRaderaJa men precis! Så gör också jag jätteofta, faktiskt. Likadant gör jag också på instagram, skriver långa kommentarer som nästan är lite roliga, och sen ångrar jag mig då jag tänker att någon kanske missuppfattar något jag skriver. Fånigt.
RaderaRelaterar enormt till det ni skriver! Sjukt egentligen.
Radera/Sara
Ja, nu slutar vi med det. Jag inledde med att publicera svaret till din kommentar, Sara, trots att jag redan tänkte äh, det är så svårt att fatta vad som är lustigt i det där att jag låter bli. Men så tänkte jag att jag inte ska vara så petig och skrev i alla fall (och nu behöver ingen för dens skull tycka att det är kul, vissa saker kanske helt enkelt inte gör sig i text, men det får man inte veta förrän man försöker.)
RaderaPS. Lider också av bloggtorka men för mig hänger det mycket ihop med att jag inte orkar sitta vid datorn.
SvaraRaderaJo, det är också en orsak för mig. Vem orkar blogga på telefonen, inte jag? Det är säkert också en orsak att kommentarerna blir färre, förstås. Förr läste man bloggar vid datorn, nu kollar man på telefonen och orkar inte kommentera eftersom det är pilligare än att skriva på dator.
RaderaNej verkligen, och jag läser faktiskt inte ens bloggar på telefonen, blir bara irriterad. Men kanske vi bara borde försöka ta tag i det här kommenterandet, rensa upp våra bloggflöden. I mitt fall tror jag att t.ex. jag följer lite för många bloggar vilket ofta gör att jag bara bläddrar förbi dem utan att ens läsa, vilket sen gör att jag inte "orkar" (alltså så himla utmattade kan vi väl inte vara?) kommentera de bloggar som jag faktiskt gillar att läsa. Som din!
RaderaJag förstår. Men ändå, jag kollar din blogg flera gånger i veckan i förhoppning att hitta ett nytt inlägg. Trots att jag inte känner dig ett skvatt (men vi har antagligen gemensamma bekanta). Tycker att du skriver intressant, älskar det du skriver om barnen, gillar att du verkar snäll och klok. Ja, lite som att du skulle vara en kompis. Låter nu lite mystiskt, jag märker det, men jag har inga stalker-tendenser, så du kan vara lugn! Alltså; förstår om lusten inte riktigt finns, men gläds åt dina skriverier! /Anna-Karin P
SvaraRaderaÅ, så fint skrivet! Och roligt att höra att någon till och med VILL att jag ska blogga. Nu har jag ju redan fått så många kommentarer på det här inlägget att det känns riktigt inspirerande att blogga igen. Det är säkert viktigare än jag har fattat det här med att kommunikationen går båda vägarna, jag vill inte bara skriva, utan ha svar också :) Och din kommentar låter inte ett dugg mystisk, jag har många kompisar som jag till en början bara har känt via deras (eller mina) bloggtexter.
RaderaBlogga mer om Edda!! :D
SvaraRadera/Sara igen ;)
Haha, jag måste kanske försöka. Det finns mycket att säga, nämligen. Som idag, vid bibban, då hon ville låna en finsk bok och jag sa att det går bra, men att hon inte kommer att förstå så mycket av den eftersom den är på finska. Jag läste lite åt henne ur boken på finska, hon plirade med ögonen och såg finurlig ut och sa "jag hör VISST vad du säger, mamma". Hon tror tydligen att höra och förstå är samma sak, och måste ha tyckt att jag var jättekonstig som påstod att hon inte skulle kunna HÖRA det jag läste bara för att det var på finska.
RaderaHahahahaha, gullunge!!! :D <3
RaderaHasse berättade nyss om Bobos natt. Han drömde mardrömmar inatt och Hasse gick in till honom, lugnade och sa som vi brukar göra "Säg till om det är någonting så kommer mamma eller pappa till dig direkt". Han skulle just vända sig och gå ut från rummet när Bobo flåsade, förvred ansiktet och närapå skrek "Det är någonting pappa!".
Hahahaha, det var bara att stanna kvar hos honom helt enkelt. ;)
/Sara
Ps. Det här är anlednings till att jag mer sällan än ofta kommenterar i bloggar. Att om jag skriver anonymt får jag inget meddelande om att min kommentar blivit besvarad (förstås!), så då måste jag manuellt besöka samma inlägg igen och kika efter. Puh! ;)
RaderaÅh, hahaha, heja Bobo <3
RaderaOch sluta kommentera anonymt, så får du en avisering per mail om att jag har svarat :) Bara ett hett tips från coachen!
Jag läser gärna din blogg och tycker absolut inte att den blivit tråkigare eller mindre intressant! Tvärtom är den en av de få bloggar jag överhuvudtaget är intresserad av att läsa just nu. Jag kan förstå känslan att vilja skriva djupa och igenomtänka texter (inte för att jag någonsin sysslat med det på min döda blogg, hah, men nån sorts prestationsångest över att leverera nånting vettigt tog nog död på den till slut. Bortsett från sporadiskt navelskåderi, bokstavligen, nu som då) men jag tycke om att även läsa anekdoter ur vardagen utan nödvändigtvis djupare analyser eller funderingar runtomkring varje gång.
SvaraRaderaBra att belysa förändringen som hänt gällande kommentarkulturen. Håller med att den har tagit en tråkigt riktning och jag är själv i allra högsta grad delaktig. Jag tar till mig och tänker bättra mig!
Det värmer verkligen att höra! Och jag gillar också ANDRAS vardagsinlägg, men är alltför medveten om den tröga känslan bakom mina egna vardagsinlägg för att kunna presentera dem stolt och avslappnat. Ibland. Ibland flyter det på, förstås. Jag ska också försöka bättre mig med kommentarerna!
RaderaJa hujedamej så bra hon är, men tocken tur att Amanda skriver sitt så du kan skriva ditt och jag kan skriva mitt. Och samma sak är det, bara tre bokstäver som skiljer det åt. M. D. S
SvaraRaderaDenna förkortning kan också utläsas enligt följande:
1) Med Delaktigt Systerskap.
2) Medborgar Departementets Synkronicitetsavdelning .
3) Milda dagar I sinnsinnatti.
Kram kram. froooon mej
Sinsinnatti, lite som en magisk natt, tycker jag. Med delaktigt systerskap: fint. Kram kram!
RaderaJag blir på så gott humör när jag löser din blogg, gillar dina vardagstankar!
SvaraRaderaH. Malena
Tack Malena!
RaderaHej Malin! Jag har också trillat nånstans där bloggarna bara inte finns lika ofta mera, varken skrivna eller lästa. Egentligen saknar jag lite bloggandet och tiden då jag var beroende av några bloggar. Det var roligt! Vi kommer förresten imorgon till Jakobstad. Vet att ni har husprojekt på gång, men om ni känner för att hålla paus (eller kanske behöver hjälp!) så hör av er så kan vi kanske träffas!
SvaraRaderaNej men va! Den här kommentaren har jag missat! Hur är det möjligt! Annars hade vi gärna träffats! Säg till nästa gång igen!!!
Radera