21 maj 2016

Blodsagor och skelettmusik

Lovis har fyllt tio år idag, och vi firade med stafettkarneval i Vasa. Jag kände mig ovanligt finlandssvensk och var oerhört imponerad av arrangemangen kring evenemanget. Vilken ordning och reda, trots att barnen som tävlade var flera tusen. Och jag fattar inte hur det är möjligt att hålla tiderna med så här många inblandade, men till och med den sista starten på fredag skedde på minuten när den var planerad. Det är så imponerande.

I bilen på väg hem från Vasa levererade Edda på eget initiativ något nytt som hon kallar BLODsagor (uttalas med stor betoning på BLOD). Med förfärad röst berättade hon bland annat om flickan som nån hade rivit på benen och armarna och i ansiktet och på kläderna och på bältet och på byxorna och det kom blod till och med ur munnen och hon SÅG ingenting och sen for de till sjukhuset och sen kom det ÄNNU mera blod och sen till sist satt de ett plåster på munnen och då slutade det tack och lov blöda överallt. (Men det var nära, nära, hela tiden, och SÅ hemskt.) Och storasystrarna ojade sig och lät rädda och Eddas ögon och näsborrar blev allt större medan hon berättade, ända till det lyckliga slutet. Har vi en skräck- och skrämselälskare i familjen numera, undrar jag.

Alltså BLODSAGOR. Ett lika bra begrepp som Iduns SKELETTMUSIK (hårdrock), som hon myntade när hon var liten.

2 kommentarer:

  1. Ah, underbart. Fler skräckberättare i tidig ålder, det är så det börjar. BLODsagor, gillar ordet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag med. Hon ville också berätta BLODvitsar, men jag vet inte om hon kom på några. Det är fascinerande, jag är inte själv särskilt bra på skräck, jag blir bara rädd på ett dåligt sätt, men hon verkar oerhört fascinerad av allt som är lite äckligt och farligt.

      Radera