Sakran

"Sakran" säger folk här i trakten ibland, istället för att svära på riktigt. Jag har kommit på vad det egentligen betyder: "saker" på dialekt, förstås. (Ja, ja, jag vet nog att det egentligen heter sakren.) Kraftuttrycket måste ha uppstått när nån inte hade ordning på sina saker eller hade för många saker. Så där som vi har nu.

Å ena sidan märks det verkligen i skåpen hur mycket vi sorterade bort och gjorde oss av med förra året. Det är inte konstigt, 1200 saker färre måste ju märkas nånstans (jag vet att jag nämner den här siffran i tid och otid, men jag måste dra nån nytta av att vi förde bok och hade oss). Å andra sidan blir jag alldeles matt och uppgiven då jag står och försöker pressa in hela mitt arbetsrumsinnehåll (mängder av tyger i bananlådor, tyger på rullar, lådor med udda textilutrustning, en UVlampa, två sysmaskiner, en 20-30 tryckramar) i vårt enda lilla vindsförråd på knappa 6 m2 ... som dessutom redan innehåller alla vinterkläder, skridskor, minnen, noter, fotografier, en jättestor jumppaboll som ingen nånsin använder och annat jätteviktigt som vi av olika anledningar har sparat, men som jag faktiskt inte alls har saknat under det senaste året. Och när det är så där fullt är det närapå hopplöst att orka leta efter något viktigt, för trots att lådorna är noggrant märkta måste man flytta på väldigt många för att ens kunna titta på vad det står på dem.

Jag kan vara ganska radikal när det gäller att göra mig av med saker. Caj också. Men trots att vi är villiga att leva ett ganska avskalat liv börjar vi närma oss gränsen för vad vi vill göra oss av med (då vi nu ändå inte MÅSTE).

Och samtidigt vill jag bara göra mig av med eländet. För jag tror helt på allvar att man är lyckligare om man slipper saker man inte använder. Sakran.