Mellanrapport

Jag har inte slutet blogga, men vi är på semester ännu några dagar. Ah. Glass och vilddjur och allt det andra. Återkommer snart med en fullständig rapport.

Naturkatastrofer

Jag råkade klicka in mig på ett klipp (via Facebook) som handlade om the Big One, alltså den där jättestora jordbävningen som, när den kommer, förväntas förstöra hela den amerikanska västkustremsan. Tydligen har man undersökt de senaste 10000 åre och utläst att en sådan här jordbävning dyker upp med ungefär 240 års mellanrum. Det är redan 310 år sedan sist, och mycket annat tyder också på att det bara är en tidsfråga tills det blir en jättebävning (9.2 på Richterskalan, är spådomen).

Det här får mig att tänka på några saker.

1) Hur liten människan är i den stora världen. Här går vi omkring och mallar oss och startar krig och utrotar djur, bygger kärnkraftverk, roffar åt oss mycket mer än vi behöver och är förfärliga i största allmänhet. Men det enda som egentligen behövs för att förgöra oss är att några kontinentalplattor makar på sig litegrann.

2) Hur skyddade vi är här i Finland. Inga tsunamis, stora jordbävningar, markbränder, orkaner, snöskred eller annat hotar oss. De farligaste djuren vi har är huggormar och fästingar. Det värsta som kan hända i naturkatastrofväg här är väl när det svämmar över i Vassor (jag försöker inte förminska det, det är ju hemskt när det händer, men sällan föreligger väl fara för många miljoner människoliv?) eller när det blir riktigt kallt. Men vi är många som har vedspisar och system som gör att vi till och med klarar av kylan utan el, åtminstone ett tag. Det pratas i och för sig om en ny liten istid. Fast jag föreställer mig att en istid inte uppstår över en natt, så också där hinner vi åtminstone dra härifrån om det behövs.

3) Jag började fundera på vad som händer med "alla" kärnkraftverk i USA om det kommer en jättevåg. Eftersom jag inte alls har koll på kärnkraften i Amerika googlade jag och blev rätt överraskad: i östra USA finns tydligen rätt många, men i Californien verkar det bara finnas ett. Ett! Och på hela den västra halvan finns det bara tre. Hur kan vi motivera att vi behöver ett nytt i Finland om man klarar sig med totalt tre stycken i den västra halvan av USA? Nu är det här förstås bara resultatet av en snabb googling, men ändå. (Jag skulle gladeligen skära ner på min elanvändning ytterligare bara Pyhäjokikraftverket inte byggs.)

Kreativt skrivande

I lördags och söndags hade vi vår första post-littskap-träff. Av oss tolv som började kursen hösten 2013 var det 7 som kom, vilket jag tycker är en mycket bra uppslutning. Det var jätteroligt och vi var förfärligt bra på att styra upp det själva, måste jag säga. Vi hade hittat på en massa skrivövningar, vi pratade och vi ägnade tid åt våra egna projekt. Vi åt middag hemma hos oss på kvällen och fortsatte sen ännu på söndag att skriva. (Elin hade hittat den här videon, en av uppgifterna utgick från den. Titta på den. Det är något oerhört märkligt med stämningen i det, hela Vitas är så motsägelsefull.)

Det är något speciellt med att skriva tillsammans med just den här människogruppen. Vi känner varandra främst genom de texter vi skrivit genom åren och genom diskussionerna runt dem. Vi känner till varandras funderingar, textröster och sätt att uttrycka sig. Jag föreställer mig att vi visar helt andra sidor för varandra än för andra vi träffar.

Under helgen hände också eventuellt något oerhört. Jag tror nämligen att jag skrev klart mitt senaste manus. (Tror för att det finns en risk att jag avskyr slutet när jag läser igenom det igen om några dagar.) Den är tre gånger längre än mina böcker i vanliga fall brukar vara och det har varit jätteroligt att skriva den. Vilket i sig förstås inte är nån kvalitetsgaranti, men jag hoppas hoppas att den håller måttet. Den ska redigeras ett par varv ännu innan jag skickar in den. Men ja. Det känns helt fantastiskt att ha kommit så här långt.

Ännu om litterärt skapande: det är i sanning en helt fantastisk utbildning. Tänk, alla ni som har den framför sig, vad härligt för er! Och jag är lycklig över att jag har fått gå den! Om du gillar att skriva, sök in, för all del! Här får du veta mera.

Logiken

Jag: gå och tvätta tänderna
Barnet: Tvätta tänderna? Det heter borsta tänderna.
Jag: Du vet precis vad jag menar.
Caj: Är det inte att tvätta tänderna när man borstar dem?
Barnet: Så när man borstar håret, är det samma sak som att tvätta det?


(gaaaaaaah)

Den bästa planen

Lovis: vad ska du bli när du blir stor?
Edda: ag eka Didun (jag ska leka med Idun)
Lovis: nej men vad ska du BLI?
Edda: GAD! (Glad)

Blixtambitionen

I helgen får vi besök, vi ska ha vår första litt.skap. -återförening, en av de fina skrivarvännerna ska husera på vårt golv. Det är roligt att återträffen sker nu, med tanke på att det bara är två månader sen kursen slutade, jag tror vi alla är lika taggade. Jag ser fram emot både kursen och middagen jättemycket. Middagen trots hemmets tillstånd (nej, det är fortfarande inte vackert. Inte alls.)

Jag beslöt mig just för att vara extremt förlåtande mot mig själv för att jag inte alls gör det jag tänkt att jag ska göra. Dels för att jag har varit så flitig med att skriva den här veckan, jag började på bokens sista kapitel igår (!!). Dels för att jag är så hemskt trött efter flytten. Jättejättetrött. Ikväll (och alla andra kvällar) hade jag tänkt röja järnet här nere. Istället har jag skrivit matlista för nästa vecka och suttit på facebook. Det får väl också duga. I något (sent) skede brukar vi ändå få ett ryck och ställa i ordning. Men om vi inte gör det den här gången tänker jag träna mig i att vara lite zen (säger man så, alla ungdomar därute? Att vara zen?) och inte bry mig så mycket. Det finns väl värre saker än ... saker. Överallt.

Sakran

"Sakran" säger folk här i trakten ibland, istället för att svära på riktigt. Jag har kommit på vad det egentligen betyder: "saker" på dialekt, förstås. (Ja, ja, jag vet nog att det egentligen heter sakren.) Kraftuttrycket måste ha uppstått när nån inte hade ordning på sina saker eller hade för många saker. Så där som vi har nu.

Å ena sidan märks det verkligen i skåpen hur mycket vi sorterade bort och gjorde oss av med förra året. Det är inte konstigt, 1200 saker färre måste ju märkas nånstans (jag vet att jag nämner den här siffran i tid och otid, men jag måste dra nån nytta av att vi förde bok och hade oss). Å andra sidan blir jag alldeles matt och uppgiven då jag står och försöker pressa in hela mitt arbetsrumsinnehåll (mängder av tyger i bananlådor, tyger på rullar, lådor med udda textilutrustning, en UVlampa, två sysmaskiner, en 20-30 tryckramar) i vårt enda lilla vindsförråd på knappa 6 m2 ... som dessutom redan innehåller alla vinterkläder, skridskor, minnen, noter, fotografier, en jättestor jumppaboll som ingen nånsin använder och annat jätteviktigt som vi av olika anledningar har sparat, men som jag faktiskt inte alls har saknat under det senaste året. Och när det är så där fullt är det närapå hopplöst att orka leta efter något viktigt, för trots att lådorna är noggrant märkta måste man flytta på väldigt många för att ens kunna titta på vad det står på dem.

Jag kan vara ganska radikal när det gäller att göra mig av med saker. Caj också. Men trots att vi är villiga att leva ett ganska avskalat liv börjar vi närma oss gränsen för vad vi vill göra oss av med (då vi nu ändå inte MÅSTE).

Och samtidigt vill jag bara göra mig av med eländet. För jag tror helt på allvar att man är lyckligare om man slipper saker man inte använder. Sakran.

Möbler med historia

Jag vet inte hur många inredningsreportage jag har läst där jag eller nån annan skribent lite slarvigt upplyser läsaren om att den intervjuade gillar "möbler med historia". Haha. Om man inte är intresserad av gamla saker låter det bara som en fånig, tom, betydelselös kliché. Som om alla gamla möbler per automatik är härliga oavsett om man känner till deras historia/ har en historia med dem eller inte.

Jag försöker verkligen inte förtala fenomenet "möbler med historia". Tvärtom! Jag själv gillar verkligen möbler med historia. Det intressanta är förstås vilken historia en möbel har, inte bara att den har en, i och med att den är gammal. Och det är inte alltid det är det som har hänt innan jag har fått tag i möbeln som är intressant för mig, utan ibland det som hänt medan jag haft den.

För många år sedan när jag gjorde ett inredningsreportage i Sundby råkade jag få syn på några gamla trädgårdsstolar som var på väg till återvinningen. "Jag kan ta dem", sa jag, och det gjorde jag. Jag föreställde mig hur jag skulle måla dem i snygga färger, sitta på terrassen i solen och prata med vänner och bekanta och njuta av deras nya liv (stolarnas, alltså) (eller ja, varför inte vännernas och de bekantas också?).

Det här var i runda slängar tre, fyra år sedan. Vad tror ni hände? Jo, stolarna sällade sig andra stackars övergivna projekt. De stod visserligen i solen ibland, men alldeles ensamma och vanvårdade. Ibland användes de till barnens spontana kojor eller flyttades för att gräset skulle klippas under dem, men för det mesta stod de bara, sorgsna och bortglömda, i regn, snö, blåst och sol.

Vid ett tillfälle blev den redan avskavda färgen så förtorkad att den gick att spola bort med trycktvätten, vilket Caj faktiskt gjorde i förbifarten. Man kunde ju ha trott att vi då skulle ha slagit till och målat dem. Men det gjorde vi inte. Vi fortsatte ignorera de stackarna.

När vi kom hem i fredags efter vårt åländska utbytesår fick jag syn på en av dem. Den stod gömd i gräset på en stensättning vi har framför huset. (Ja, alldeles riktigt stod den gömd i gräset på stenplattorna. Nästan så man inte såg den. Vi har ganska mycket gräs här just nu.)

Idag har Caj trimmat gräsmattan. Bland annat trimmade han ut stolen ur dess buskage. Också jag har gjort en massa saker, men mest inomhus. Hela dagen har jag tänkt att jag vill göra något som tillför utomhuset något.

När barnen hade somnat öppnade jag äntligen en burk med lite gammal, vit målfärg som jag köpte på Åland (jag skulle måla två hyllor) och en burk med ännu äldre, tjock, röd färg som vi använde när vi målade golvet i Iduns rum för några år sedan. Jag hämtade en liten pinne från vedhögen, doppade den i den röda färgen, sen i den vita och rörde runt tills målet hade samma nyans som sockervadd (nu frossar jag verkligen i detaljerna, här).

Därefter gick jag ut och målade en stol.

Jag är beklagar den obalanserade kompositionen men är för lat för att ta ett nytt foto

Undersidan är fortfarande ogjord (för att inte tala om hur försummade de övriga tre stolarna är), men jag tror att jag kanske fixar den i morgon. Jag tänker mig att alla stolar ska ha olika, pastelliga färger (som Pia och Dennis gjorde med sina trädgårdsstolar för flera år sedan) Och gör jag inte det kommer stolen och jag att ha en ännu längre historia att falla tillbaka på när det blåser snålt (på stolen som antagligen kommer förlora målfärgen inom en snar framtid eftersom den blev ganska slarvigt målad och målfärgen dessutom är avsedd för möbler som förvaras inomhus). Det är sådana här historier med möbler jag gillar. Jag har egentligen inte ens ett behov av att berätta dem, men jag skulle alla gånger, trots allt, välja just den här stolen framom en färdigmålad, ny från K-rauta.

Gårdsnytt

Det är roligt att vara här! Grannar och vänner sticker sig in, hittills idag har vi haft 12 besökare. Först ut var vår vän Toffe, som hade med sig sina fyra barn och världens mest överraskande och glädjande välkomstpresent: två hönor och ett paket ägg som vi antingen kan äta upp eller låta ruvas! Så redan dag två är vi hönsägare igen. Gulan och Sotnos heter våra höns, de är dessutom ättlingar till höns som ursprungligen har bott hos oss. Så roligt! Just nu ligger de i samma rede och trängs, det verkar som om åtminstone den ena av dem är lite ruvsjuk. Hoppas på kycklingar!

Gården är en djungel. Våra hyresgäster har varit bortresta en stor del av våren vilket har resulterat i väldigt mycket gräs, och vi har inte beskurit buskar och träd på ett par somrar vilket verkligen märks. Det är nästan lite spännande. Fast vi måste nog skaffa en ny trimmer å det snaraste.

Vi är inne!!

Ja, nu är vi hemma. Tack vare våra snälla vänner (grannar, syskon och andra vi gillar) gick tömningen av flyttbilen som en dans (och min optimism löste alla problem, vi fick faktiskt plats med ALLT vi ville ha med oss!!! Eller okej, det var kanske lite lite mer Cajs och Jonas packningstalanger som gjorde att allt rymdes, men jag är ganska säker på att min optimism ändå spelade en avgörande roll.) Mina föräldrar tog hand om barnen under dagen så Caj och jag fick packa upp i lugn och ro. De hade så roligt att Edda inte ens ville komma hem. Dessutom har hon döpt om mommo (min mamma alltså) till Mommis (haha). Nu har vi alla bäddade sängar, barnen sover gott, och vi har en hel del grejer i köksskåpen. Samt otaliga saker i lådor på golvet, förstås. Men att vi kan bo här nu och till och med laga mat (inte för att jag har provat, men jag har en känsla av att det kunde lyckas) känns fint och rätt och helt på nåt sätt. (Fast sen pratade jag lite med Sara på messenger och började sakna henne jättemycket. Det är så trist att man inte kan få ha alla man gillar på samma ställe.)

Mest spännande är kanske att vi har lekt hela havet stormar med sovrummen: Caj och jag sover i Lovis gamla rum, Iduns rum blev förråd, mitt arbetsrum bebos av Edda och Idun, och Cajs och mitt gamla sovrum har Lovis fått ta över. Vi har tänkt fräscha upp en massa ytor här hemma, men tar det långsamt, vi börjar med att flytta in ordentligt så tar vi ett rum i taget sen när vi orkar. Så roligt att få göra vad man vill. Det är det bästa med att bo i ett alldeles eget hus – att man får bestämma själv hur man vill ha det.