Sova med fienden

Jag är framme i Åbo hos Ylva och Adrian. De är på jobb och andra ärenden, jag har tänkt yoga, vila, skriva och läsa. Kursen börjar först klockan sex, så jag har för ovanlighetens skull flera timmar utan plikter till mitt förfogande. För att känna mig som en värdig gäst diskade jag undan det som fanns i köket. En aktivitet som fick mig att tänka på den här filmen. Minns ni?

Julia Roberts spelar en kvinna som fejkar sin egen död för att slippa undan sin oerhört kontrollerande make. En make som, utöver att vara psykopat, lider av ett tvångsmässigt behov av att saker ska vara på sin rätta plats. Kvinnan i filmen lyckas sticka, börjar på ny kula men lever i ständig rädsla över att hennes man ska hitta henne och bestraffa henne för att hon stuckit iväg.
En kväll när hon kommer hem och öppnar köksskåpen är alla konservburkar ordnade i minutiös ordning och diskhandduken hänger spikrak och välvikt på sin rätta plats. Hon vet att hon är dödens!

Tanken på den här filmen förflyttade mig i sin tur hem till Aja när vi var ungefär tretton år. Vi var goda vänner redan då, pysslade, pratade, ritade, spelade in långa, fyrhändiga pianoimprovisationer på kassett och sov över hos varandra ibland. Till övernattningsrutinen hörde att göra jättemycket bärkvarg som vi åt ur varsin djuptallrik och titta på teve, Jag kommer särskilt bra ihåg hur det var när vi såg på Sova med fienden (filmen ovan). Den var både otäck och spännande. Vi satt på golvet, en meter från teveapparaten, och gömde oss bakom en gigantisk kudde när det blev för läskigt, till exempel i ögonblicket då Julia Roberts insåg att hon inte var ensam i sitt nya hem, utan att hennes förflutna hade hunnit ifatt henne. Mitt hjärta höll nästan på att hoppa ur bröstet på mig när hennes blick föll på de rödgula konservburkarna som av nån anledning plötsligt var exakt likadana och stod i perfekta staplar i skåpet. Ett städat hem har aldrig varit obehagligare.

Ända sedan dess har ett hem som återfinns i annat skick än det man lämnat det fått mig att tänka på psykopater med OCD. Jag hoppas verkligen att Ylva och Adrian inte upplever det som hemskt obehagligt att diskbänken de lämnade i morse inte ser exakt likadant ut som den de möter i kväll.

Ett äventyr jag inte längtar efter

I natt bär det av igen. Det är dags för den tionde litterärt skapande-helgen, sista terminen inleds i morgon, det har gått så snabbt. Vem ska jag diskutera texter med efteråt?

Det är stormigt på havet, precis som det varit alla färder i december och januari hittills (inte mindre än sex stycken). Det är alltid lika osäkert om jag kommer mig iväg eller inte. Jag vet att Viking Grace åkte förbi Åland natten till idag, en bekant fick åka en vända till Sverige innan hon fick stiga i land. Om jag har otur åker jag buss mellan 02.20 och 03.00 i natt, väntar i terminalen till 03.20 för att sedan inte få gå ombord utan istället vara tvungen att vända om och åka buss tillbaka till Mariehamn igen. Det känns inte alls som ett äventyr jag längtar efter. Jag älskar ju att sova.

Min största lärdom från 2014

Det här inlägget har jag haft i huvudet i säkert fyra månader. Men det är väldigt kort. Och innehåller egentligen inte någon omvälvande information. Jag tänker ändå skriva det. Eftersom jag, varje gång jag gör så här, känner mig som en människa som har läget under full kontroll. Det är en skön känsla. Det är en känsla jag hoppas många får känna.

Vi har haft jättemånga middagsgäster på sista tiden (as in under de senaste åren, men särskilt sen vi flyttade till Åland). Eftersom vi är fem personer bara i vår familj, och eftersom de flesta familjer vi umgås med har minst två barn, är vi ofta nio personer eller fler vid matbordet. Det går liksom inte längre lika lätt att slänga ihop en liten middag av det som finns i skåpen. Tvärtom. Men jag har hittat lösningen. För om det är något jag verkligen har lärt mig under det senaste året så är det detta:

BÖRJA I TID

Gör man det känns det faktiskt inte stressigt att fixa stora middagar, utan roligt, precis så där som man vill.

Om du vet att du ska få gäster: planera dagar på förhand vad ni ska bjuda på. Förbered allt som går att förbereda länge, länge på förhand. Gör så lite som möjligt så sent som möjligt. Gör maten så pass färdig att du hinner längta efter att gästerna ska komma, att du hinner tömma diskmaskinen eller vila lite eller göra nåt annat trevligt.

Om ni har gäster över en hel helg och har många storkok att fixa: planera allt. Se till att alla ingredienser finns hemma så du slipper gå till affären i tid och otid. Gör så mycket mat att det blir rester över till flera måltider. Skaffa en tioliterskastrull för sjutton. Baka jättemycket bröd om du är lagd åt det hållet.

Det var det. Wisdom shared. Vad lärde ni er 2014?

Sofförälskad

Jag har gått och förälskat mig i en soffa. Jag har länge gillat den här modellen, men de har aldrig avtagbara överdrag, vilket är ett måste i en familj med tre barn. Men nu finns den här. Med avdragbara överdrag. Vi köpte vår nuvarande soffa begagnad för 40€ och den är säckig och fläckig (jag försökte fräscha upp dess grådaskighet genom att impulsivt kasta in lite klorin i tvättrumman när jag tvättade fodralen. Jag visste precis vad som skulle hända, men som den optimist jag är tänkte jag att det säkert blir snyggt. Den här gången. Jag tänkte fel.) och nu ska vi slå till och satsa på vårt livs soffa. Planen var egentligen att jag skulle ta bilen till Åbo nästa gång det är litterärt skapande (om en vecka) och ta hem soffan i den. Fäller man ner alla säten får bilen ett gigantiskt lastutrymme. Men soffan är 13 cm för lång! Gah! Så nu får jag bara beundra den här bilden ett tag till och fundera på alternativa lösningar. Samt öva mig på tålamod. (Som om det var något nytt.)

Bild från ikeas hemsida. Tack tack.

Damma mattor

Hur gör ni när ni dammar mattor? I Jakobstad klättrade vi oftast upp på barnens rutschkaneavsats (utomhus, ja) med alla mattor och dammade dem därifrån, här har vi inte någon hög plats att stå på. En gång bar jag ut en stol och stod på den och dammade. Det kändes inte helt hundra.

Hur gör ni? Piskar ni dem? Dammsuger ni dem? Dammar ni dem? Från balkongen, en stol eller annat? Är ni långa eller korta? Hur räcks ni? Eller har ni inga mattor?

Som ni ser är det här ett stort bekymmer för mig. Det skulle gå ganska snabbt att städa här om det inte vore för mattorna. (Det är bra att jag har något att skylla på.)

Gulliga saker Edda gör

Det här är inte intressant för alla, men säkert för någon. Edda är ett år och åtta månader och kan en massa saker nuförtiden.

• Hon har börjat prata. Flera ord i rad, dessutom. Men det gäller att känna henne för att fatta vad hon menar, de flesta stavelser mimar hon bara. Ord som hörs bra är "MINA!" (det ropar hon alltid om hon vill ha något, det är både otrevligt och gulligt, "HEJ!", "DIIDUNN" och "S-A" (Det sistnämnda betyder oftast Lovis, men kan också betyda mysli, eller Jonas, hennes morbror).
• Hon har slutat svara nej på allt. Numera kan hon också säga ett glatt "M-m" medan hon nickar en gång och höjer ögonbrynen. Det betyder alltså ja. (Fast rätt ofta luras hon lite och svarar ja på sånt som inte är sant.)
• Hon sjunger. Hon har hittat på en egen sång med texten "aaa-a-aaa-aa... mina!" En kväll satt hon på sin stol och sjöng den, sen avbröt hon sig och plirade finurligt mot mig och berättade: "mina, sung" (att hon sjöng "mina", alltså).
• I dag tog hon ett vykort Faffa och Peggy skickat från Chicago, sedan hämtade hon en pytteliten plasthund och berättade en massa saker om kortet åt hunden. Hon höll upp den och visade kortet åt den och tittade turvis på den och på bilden.
• På öppna förskolan tycker hon mycket om att sjunga. Hon kan rörelserna till de flesta låtarna men sjunger aldrig med själv, visar bara, noga.
• Hon är väldigt frimodig i köket och serverar sig allt möjligt. Hon älskar mysli. Idag åt hon också lite gammalt ris som hon hittade i en sopskyffel. Frukt gillar hon. Och gröt.

En dag

En vanlig dag fick vi. En dag då ingen var hemma från skolan, en dag då Eddas näsa inte rann som en kran och då vi kunde gå till öppna förskolan istället för att gå hemma och irritera varandra.

Det var i går. I dag är alla barnen hemma igen. Lovis och Idun har inte feber men jätteont i halsen och svullna, röda tonsiller. Edda snorar omkring som vanligt. Jag vet att det här är mångas vardag just nu, men vi har varit så utsatta för förkylning, stegring och gnäll detta läsår att mitt tålamod är helt slut. Alla år hittills har varit väldigt förskonade från långvariga sjukdomar (trots barn i skola och dagis). Det är jag givetvis glad och nöjd över. Jag undrar vad det beror på att de nu, plötsligt, har olika flunssor som löper stafett med varann. Är det för att bakteriekulturen på Åland är annorlunda än den i Österbotten, och vi inte är vana? Eller är det familjens nya stressiga vardag som syns i barnens hälsa? Har Caj haft en helande inverkan på dem när han har varit hemma med dem, en helande effekt som nu är puts väck när han jobbar? Eller är det mitt dåliga humör som gör dem sjuka? Vi äter lika bra och sover lika mycket som tidigare, så det borde ju inte ha med maten att göra...

Jag borde inte klaga, de har inte hög feber eller är jättesjuka, utan balanserar hela tiden precis där på gränsen. Vi vill inte skicka dem till skolan där de smittar ner andra och ändå inte riktigt orkar hänga med, men att ha dem hemma är också jobbigt för alla, för de är lite för friska för att ligga och vila hela dagen.

Denna illustrerade tweet av Basse kunde handla om vårt liv just nu, fast det inte regnar.

Vill flytta ut i skogen

Om man har rört sig på Facebook idag har man sannolikt snubblat över en länk till den här artikeln. 

I korthet: Ett av högstadierna i Mariehamn (det högstadium som Lovis och Idun och Edda kommer att börja i ifall vi bor kvar exakt i den här delen av Mariehamn i många år till) har ordnat en föräldrafri julfest där det genomgående temat har varit sex. I en insändare och ett par artiklar har många exempel på innehållet återgetts, och det handlar inte om en eller två sketcher med några snuskiga skämt. 

Nej. 

I en video till en poplåt presenteras två deltagande elever som porrstjärnor. I videon visas en scen där den ene eleven stryper den andra i en anspelad sexscen med ett bälte. 

En lärare har medverkat på scen, i form av en tysk sexdoktor. Utdrag ur en av dialogerna med doktorn:

- Är det okej att byta tjej varje vecka?

- Det är inte bara okej, det är nödvändigt. jag skall förklara varför: det är en hygienfråga. Efter en vecka är tjejen ganska smutsig och måste bytas ut. Aldrig längre än en vecka, killar, kom ihåg det.

Det har varit bara rumpor, det har varit nunnor som piskats med bälten och det har varit grova skämt med innehåll som går långt över vad en sjua, åtta eller nia ens skall känna till.

Det här är kontentan av julfestprogrammet i skolan där över 40% av tjejerna i en undersökning berättat att de blivit sexuellt trakasserade i något skede. Med en sån här syn på sexualitet och integritet, på kvinnligt och manligt, är jag inte ett dugg förvånad över det resultatet. Det allra värsta är att rektorn försvarar hela tilltaget med att "ingen har sagt att de känner sig kränkta", "många skrattade" och att den ansvariga läraren inte tycker det är så farligt att man raljerar över något som är en del av elevernas vardag och försvarar sig med att målet med programmet var att göra något "lite häftigt". Vad är det för ett försvar?

Jag har nån gång hört att det gemensamma för ungdomar som mår så dåligt att de inte kan bo hemma utan måste omhändertas är att de har saknat gränser. Nu har jag inga vetenskapliga belägg för det här eftersom det är något jag fått höra muntligt för många år sedan, men jag är ändå benägen att tro att det ligger mycket sanning i det påståendet. Det ligger i en växande människas natur att undersöka hur långt hon kan gå i olika situationer. Man litar (förhoppningsvis) på att ens föräldrar eller andra vuxna i ens omgivning styr in en på klokare vägar om man virrar bort sig. Men om ingen säger stopp slutar det i många fall med att man har gått längre än vad som känns bekvämt i efterhand. Det att rektorn påstår att ingen kände sig kränkt: hur vet han det? Jag tror att steget till att våga vara den som ifrågasätter något som lärarna godkänner och uppmuntrar, trots att det är nedvärderande, förminskande och fel är långt. Säg den ledsna sjua som vågar knacka på lärarrummet och säga "jag kände mig inte bekväm med det här programmet, kan vi prata om det?" Jag tvivlar på att den personen finns.

Det är så mycket som är sjukt i det här.

Det är sjukt att högstadieelever är så avtrubbade inför den här jargongen att de inte reagerar på ett sådant här program med annat än ett skratt.

Det är sjukt att lärarna är så avtrubbade att de inte reagerar på att ungdomarna väljer det här programmet. Sjukt att de inte stoppade det.

Det är sjukt att ledningen inte tar ansvar för det utan väljer att komma med undanflykter.

Det är sjukt att porrprogram får förekomma, medan man river upp himmel och jord för att slippa sjunga psalmer på skolavslutningen.

Det är sjukt att man tappat verklighetsuppfattningen så pass att man inte bara uppträder med sådant här utan också, utan att blinka, lägger upp en video av julfesten på youtube. (Den har sedermera gjorts privat, men innan dess fanns programmet, inklusive nakna rumpor och piskning, till allmänhetens beskådan. Om och om igen.)

Efter att ha diskuterat det här på facebook längs med dagen, skrivit ett brev till skolledningen och läst Amandas utmärkta blogginlägg (och andra facebookinlägg) om saken kan jag sammanfatta: 

Jag är glad över det engagemang och den avsky de flesta visar när det här diskuteras. 

Samtidigt vill jag flytta ut i skogen, bli helt självförsörjande och inte befatta mig med den här hemska världen på ett tag. Tillsammans med Caj och barnen, så att de aldrig, aldrig ska behöva gå i en skola där sådant här förekommer. (Ja inte Caj förstås, han har redan gått i skola i 20 år, han är färdig.)

Åländsk välfärd

Innan vi flyttade hit till Mariehamn fick vi höra om den åländska välfärden. 

Visst är det annorlunda här på många sätt. Mest har vi reagerat på den höga prisnivån. Maten är dyr. Husen är oerhört dyra, ska vi nån gång köpa ett får vi räkna med att betala 300 000€ (hittar vi något billigare måste det förmodligen renoveras så pass att slutsumman ändå blir densamma). Till och med att gå på loppis är dyrt. Och ålänningarna lär vara de mest belånade människorna i hela Finland (jag har inga fakta att gå på här, men har hört det från flera håll). Så här långt var jag inte särskilt imponerad av den mytiska, åländska välfärden.

Men på ett par plan är det oerhört tydligt att den åländska välfärden inte bara är en myt. Det är när det gäller barnen. 

Vårdpenningen är mycket högre här än på fastlandet, i vissa kommuner får man över 500€ i månaden. Mariehamns kommun har ett av de lägsta vårdbidragen, det ligger på strax under 400€, så det är också högre än jag är van vid. 

Och skolorna tar så oerhört bra hand om sina elever. Det ordnas temadagar, de får besök av teatersällskap och författare. Eleverna får nya, fina böcker, egna skoldagböcker där läxorna ska skrivas in och har tillgång till ett helt underbart bibliotek med personal. Om barnen börjar redan klockan åtta serveras de ett extra fruktmellanmål som skolan bjuder på. Extra, jo, för här har man också en schemalagd fruktstund varje dag. Till den schemalagda fruktstunden har barnen hittills tagit med egen matsäck, men idag fick alla föräldrar ett meddelande om att det inte längre behövs. Går man i årskurs ett bjuder skolan på det mellanmålet också, från och med i morgon.

Caj och jag konstaterade att det här kanske är enda gången hittills i våra liv som vi varit med om att man inte har meddelat om en sparåtgärd, utan om motsatsen. Och utan pompa, skryt och ståt, dessutom, bara ett sakligt meddelande om att saker och ting blir bättre. Heja Åland! Och tack tack!

Sjukt barn

Edda är inne på sin fjärde eller femte sjukdag och jag är så in i träsket trött. Hon behöver mig hela tiden. Eftersom jag är med henne mest är det jag som är den största tryggheten. Mamma, mamma, gnyr hon och håller mig i benen om jag försöker göra annat än bära henne. Så jag kånkar och tröstar och snyter och sen när hon äntligen somnat och det är natt ... ja då vaknar hon ofta igen och är ledsen och vill helst vira in sig i mitt skinn för att må bättre. Lägga sin febriga panna i min halsgrop, grävagrävagräva in händerna innanför mina ärmar. Eller bara lägga örat mot mitt hjärta, så där som hon alltid gör. Eller snyta sig i mina tröjor (när man ser mina kläder tror man att jag har varit i närkamp med ett gäng åländska mördarsniglar).

Jag tröstar mig med det där som min mamma sa en gång, att det inte är hur man känner som avgör om man älskar sitt barn, utan det är vad man väljer att göra, ibland trots ens känslor. För mina känslor är inte av det ädlaste slaget dygnets alla timmar just nu, kan jag berätta. Min vänstra arm är däremot starkare än nånsin. Och ja, jag älskar mitt barn. Men jag hoppas att hon blir frisk snart.

Den falska Bernice

En fantastisk rolig sak med 2015 är att den tredje boken i serien om Patrik och Pensionärsmakten kommer ut i mars. (Min fjärde bok, alltså. Nu får jag nog med rätta kalla mig författare, eller hur? Wohoo.)

I sedvanlig ordning har jag skrivit texten och Joanna Vikström Eklöv står bakom de fina och roliga bilderna. Just nu är vi inne i det bästa skedet (för mig, obs, för mig) när mitt arbete är så gott som klart och jag får följa med Joannas illustrationsprocess. Det är alltid lika spännande att se hur min text ser ut i bilder.

En liten snigelgosse

När jag var liten kallade min syster mig för Malim, en liten snigelgosse. Med åren har jag börjat göra skäl för mitt namn.

Förr var jag extremt snabb. Inte på att springa, direkt, men på att göra saker. Jag pratade snabbt (okej, just den grejen har kanske inte försvunnit än), jag fick mycket gjort på kort tid. I mitt huvud var jag alltid steget före. Jag hade en plan.

Ännu för några år sedan kunde jag veckohandla på en halvtimme utan att missa något. Jag kunde städa hela huset på en och en halv timme. Jag kunde ha tre, fyra saker inbokade på en dag och fortfarande hinna med allt det där vanliga. Fortfarande minns jag en dag då jag jobbade på vår tidning, jag gjorde sex intervjuer och skrev ut fyra av dem. Jag kände mig mycket nöjd och präktig efteråt.

Men något har hänt. Jag tror det är åldern. Bara en sån här sak: om Edda faller hinner jag tänka på en massa saker innan jag har hunnit ta mig fram till henne för att trösta henne. Jag tvivlar på att det beror på att jag har börjat tänka särdeles snabbt, nej, det är det att jag rör mig i snigeltakt fast jag försöker göra mitt bästa. Också annars om något som jag borde reagera snabbt på inträffar, så hinner jag så gott som alltid konstatera "oooj vad det tar länge för mig att rädda den här situationen, hjääälp" innan jag faktiskt har skridit till verket.

Idag har jag verkligen varit effektiv tycker jag, eftersom jag har lyckats städa hela övre våningen. Jag är mycket nöjd, på riktigt. Men jag kan tänka mig hur besviken jag hade varit över det resultatet för bara fem år sedan. Jag fick nästan en chock när en av mina kompisar förra året berättade att hon städade hela deras hus på trekvart (hejsan M, om du läser det här!). Hon har också tre barn, men är betydligt yngre än jag. Jag tror det är därför hon är så effektiv.

När jag blir gammal (alltså ännu äldre än nu) kommer jag säkert att tycka att en uppgift i månaden är lite i överkant. Kanske en i halvåret är idealet? Om man vill umgås med mig ca år 2050-60 har jag max tjugo träffar att erbjuda. Nån som vill boka in sig?

En av många beskrivningar av mig som mamma

"ALLT BLIR BARA SÄMRE OCH SÄMRE OCH SÄMRE DÅ DU ÄR MED! VÅRA KOMPISAR FÅR ALLT OCH VI FÅR INGENTING! DU LIGGER JU BARA PÅ SOFFAN OCH BESTÄMMER!"

Arg för det mesta

Jag ligger lite lågt med bloggandet just nu.

För de första är Edda sjuk, hon sover dåligt, vilket leder till att jag sover dåligt och är trött och sur. (Exempel: igår vaknade hon till ca kl 22 och var redo att börja en ny dag. Hon somnade om först nån gång närmare klockan 02.) Det här går ut över de stackars barnen, min stubin är kort som en avbiten fingernagel, jag blir galen på alla uppmaningar om vardagliga saker som ingen överhuvudtaget reagerar på, jag bränner propparna redan när jag tjatar för tredje gången och är för tillfället den allra sämsta versionen av mitt mammajag.

För det andra bär jag på en sån Weltschmertz, som Ellen brukar säga. Det är så mycket här i världen som är galet. Det mesta. Människan skulle kunna göra så mycket gott men gör så mycket ont, både åt varann och åt naturen. Och jag bidrar verkligen inte till att göra något bättre (se punkt ett). Jag orkar inte ens ge mig in i diskussioner, som jag brukar, utan vill bara vara tyst. Orkar inte.

För det tredje har jag drabbats av något slags midvinterdepp. Det här kunde tolkas som en summa av punkt ett och två, men är faktiskt en helt egen grej (skrev grek först. Det hade ju varit bättre för mig. Inte för greken.) Det mesta känns riktigt botten. Och jag, som i vanliga fall brukar vara en handlingens kvinna som ser till att jag har det bra, orkar inte göra något åt saken. Istället gräver jag ner mig i självömkan, läser böcker jag inte ens tycker att är bra och tittar på Drop dead Diva på Netflix med Edda bara för att jag inte orkar göra något mer konstruktivt. (Den handlar om en kvinna som dör, tar sig tillbaka till jordelivet och hamnar i en överviktig advokats kropp. Jag stör mig på nästan allt i serien men har ändå tittat på tre avsnitt. Jag rekommenderar den inte.)

Så: jag har inte så mycket att komma med just nu, annat än klag. (Men det kanske du har? Berätta gärna något jätteroligt i kommentarsfältet om du vill.)

Veckosaldo

Jag har skrivit över 3500 ord den här veckan och är mycket nöjd. Särskilt med tanke på hur oerhört trögt det kändes att komma igång med skrivandet igen efter det långa jullovet. Precis som alla andra som skriver (väl?) pendlar jag mellan hybris och grovt självförakt. En sekund tycker jag att det jag har skrivit är alldeles fantastiskt, nästa undrar jag hur jag kan vara så dum att jag tror att det här någonsin ska bli en bok nån vill läsa. Eller en bok nån ens kan förstå. Eller en bok överhuvudtaget, inget hör ju ihop ännu, för sjutton. Och medan den här inre, totalt meningslösa dialogen pågår är det bara att bita ihop, försöka låta bli att byta över till Facebook, och skriva vidare. Ju mer jag tränar på att faktiskt lyda när jag mentalt piskar mig vidare, desto mer inser jag att det faktiskt går att göra just så här. Skriva vidare trots att jag för det mesta inte har en aning om vad jag gör. Framåt går det ju ändå, om än långsamt.

RFR: raw food-rapport

Nu har vi ätit av den där kladdiga kakan jag gjorde igår. Den var god när den var kall, men ju varmare den blev desto märkligare smakade den (det var något med kokosoljan, jag älskar kokosolja i vanliga fall, men det blev rätt konstigt den här gången, fattar inte).

Jag misströstar dock inte, jag fick en massa andra raw food-recept på facebook. Nästa gång vi har gäster ska jag testa nåt nytt. (Jag kan ju lova, så där löst, att jag rapporterar om dem också.)

En dadelfråga

I morgon ska vi ha middagsgäster. Jag tänkte att jag skulle försöka mig på en raw food-kaka till efterrätt, för det har jag aldrig gjort förr.

Jag gjorde den här.

Nu har jag ju inte smakat på den ännu, men jag får återkomma med rapport ifall den blev god. Lätt som en plätt var det i alla fall. Och nu undrar jag vad jag ska göra med resten av dadlarna i asken, det gick åt ca 3,5 och jag har alltså ungefär 46,5 kvar. Tips? Hur länge står sig färska dadlar?

Hur mycket pengar sätter ni på mat?

Vi har ett nytt projekt för 2015: vi ska bokföra alla våra utgifter och inkomster. Det låter kanske jobbigt och det är nog lite irriterande att måsta ta vara på varenda litet kvitto, samtidigt tycker jag det blir otroligt intressant att titta vart våra pengar går och hur mycket vi egentligen sätter på till exempel mat.

Nu har ju inte hela januari gått ännu, så jag har inget facit på saken, men jag gissar att vi sätter ungefär 700€ på mat (och annat från matbutiker, typ tvättmedel) i månaden. Jag är ganska säker på att utgifterna har stigit rätt mycket sen vi flyttade till Åland. Här är dyrt och vi äter ute oftare än vi gjorde i Jakobstad (här finns massor med bra restauranger). Jag kan återkomma med en rapport i slutet av januari, så får vi se om jag hade rätt eller var helt ute och cyklade.

Hur är det med er? Kan ni på rak arm säga hur mycket pengar som går åt till mat i era hushåll? Svara gärna här i kommentarsfältet under (ni kan vara anonyma om ni tycker det är pinsamt att prata om pengar). Berätta också gärna hur många vuxna respektive barn ni är som äter (och räkna med eventuella uteluncher också...).

De gröna kokböckerna

Jag lovade tidigare att jag skulle utvärdera Mera vego och Grön mat, de vegetariska kokböckerna jag skaffade i november.

Mera vego är min nya bästis i köket. Den är verkligen jättebra. Jag tror allt vi har gjort ur den boken har varit lyckat. Inget är svårt, man behöver sällan konstiga ingredienser, och det smakar gott. Vi har gjort grönsaker med parmesan- och solrospanering, vi har gjort fuskpinnar, vi har gjort Pasta rosso. Vi har också provat på flera av böngrytorna, de har varit jättegoda. (Förresten, potatispannkakan var jag inte helt nöjd med, den hade en besk eftersmak. Men jag gillade konsistensen, så jag tror vi ska testa den igen med nån annan potatissort och med lite morot istället för en del av potatisen.)

Mera vego har de facto varit så bra att den med råge har överskuggat Grön mat. Jag snubblade över Grön mat på Designtorget i oktober och bläddrade lite i den, men tyckte den var väl dyr. Sen hittade jag den, som vanligt, mycket billigare på Adlibris. Idag premiärkörde jag den, jag gjorde en sallad med zucchini och gröna bönor. Det är alltså det enda receptet jag har testat hittills. Och tyvärr är jag lite besviken. Den innebar massor av jobb (bland annat skulle tomaterna till salladen rostas i fyra timmar) vilket på något sätt fick mig att tro att vi också skulle bli väldigt mätta av maten (fråga mig inte hur jag tänkte där). Resultatet var visserligen helt okej, men med tanke på insatsen hade jag både väntat mig något godare och mer mättande.

Så till kvällsbit gjorde jag bananplättar. Det är alltid en hit. Edda åt massor. Hon har lärt sig be om mera så artigt nu, hela jullovet sa hon "a å?" (kan jag få), men idag utvecklade hon sin fråga ytterligare genom att sjunga "a tå tå?". Haha.

Bananplättar: mixa ihop 2 ägg och 1 banan och stek små (eller stora) plättar i kokosolja. Mycket gott. Mycket nyttigt. Mycket enkelt. Receptet tror jag att jag snappade upp av Jungerstens Sara nån gång för länge sen.

Några plus

I dag började vardagen igen. Caj for till jobbet innan vi andra steg upp, Lovis och Idun stack till skolan i vanlig tid med mellanmål och gymnastikpåsar, och Edda och jag gick till öppna förskolan. Även om jag älskade vårt jullov känns det inte så tokigt med rutiner och ordning och reda igen.

En sak som jag verkligen är glad över i och med Ålandsflytten är alla trevliga människor jag har träffat. För de är många. Och att komma tillbaka till öppna förskolan idag kändes som att sätta sig i en mjuk soffa, idel bekanta ansikten. (Hm, nu undrar ni säkert om jag brukar hitta många bekanta ansikten i mjuka soffor jag sätter mig i, och jo, när jag tänker efter gör jag ju det. Fullt av dem, faktiskt. Oftast min egen familj. I vår soffa här hemma. Vår bekväma men alltför mjuka soffa.)

Att det inte finns så mycket snö här är också ett plus. Det är kallt och krispigt i luften, men inte iskallt, och vi behöver heller inte skotta snö.

Jullovet i bilder

Ja, som sagt var det ett hejdundrande socialt jullov. Vi hade packat med oss vår stora, bökiga systemkamera, och precis som vi brukar glömde vi att fotografera det mesta. Fast det tyder ju å andra sidan på att vi hade bättre saker för oss. Telefonen var emellertid på hugget med (mycket o-)jämna mellanrum. Så här kommer det: bildspelet från jullovet 2014 (en hel del av dessa bilder har redan synts till på instagram, så om några av bilderna ser bekanta ut för någon av er vet ni varför!)

Vi anlände till Nykarleby, till mitt barndomshem, mitt i natten till julafton. När vi vaknade följande morgon var barnen så här ivriga.

Vi klädde oss i feststass och jag flätade de stora barnens hår. Det går nu igen efter att ha varit för kort ett tag.

Efter julafton fortsatte vi hänga med mina föräldrar. Mycket skönt, mycket avslappnande. Edda är grymt förtjust i sin morfar och vill helst att han servar henne med högläsning och matning. Jag tror att han, om möjligt, är ännu mer förtjust än hon. Här hjälper alla tre sin morfar att lösa sudoku. Eller vadå morfar, förresten. Vi har alltid sagt, och kommer nog alltid att säga moffa.

På söndagen fick jag äntligen återse mina kära vänner Joanna (som ritar bilderna i böckerna om Patrik och Pensionärsmakten), Johanna (inredningsproffset som gör jättesnygga kläder och andra saker man behöver av retrotyger) och Aja (som tyvärr inte fastnade på bild, antagligen för att min glupskhet tog överhand och jag började äta istället för att föreviga en av mina bästa och äldsta vänner.) Vi pratade oavbrutet i ungefär fyra timmar och sen måste vi dela på oss. Jag saknar dem.

Joanna

Johanna

Min yngsta bror och hans sambo anlände och barnen (och alla andra också) var synnerligen uppspelta. Mamma, pappa, Jakob, Susanna, Caj och jag spelade alfapet utan regler. Det är kanske det roligaste spelet jag vet. Jag försökte bland annat få igenom ordet "kvemis" (motsatsen till kändis, på närpeiska), men det föll på grammatiken, det borde naturligtvis ha stavats med två m för att godkännas. Det kunde jag hålla med om, så Caj och jag fick inga poäng för det ordet.

Här läser Jakob en bok för Edda. Alla läste för Edda i något skede.

På måndagen stack vi vidare till Vasa där vi huserade resten av jullovet. Tack och lov för uthålliga syskon, säger jag bara. Det är nog inte alla som klarar av att ta emot en fempersonersfamilj och som dessutom är glada över det. Men vi börjar vara rätt vana med storfamiljsliv och vi hade jätteroligt.

Ibland tittade vi på något som nån hade delat på facebook, till exempel.

Vi åt festliga middagar varje dag, en dag åkte vi till Hanna och Vicci på middag, där flera av kusinerna och syskonen sammanstrålade, de andra dagarna åt vi med andra vänner, som Ida, Johan, Stina, Sara och Linn, eller gjorde läckra måltider hos Saija och Jonas. Vi tillredde bland annat ett par kaniner som vi har fött upp på gården i Jakobstad. Det var väldigt gott, men antagligen det sista köttet jag åt på väldigt länge, eftersom ett av mina nyårsbeslut är att sluta äta industrikött (det heter kanske inte så, men jag tror ni vet vad jag menar). Om nån har jagat något kan jag eventuellt göra undantag, men så där på det stora hela är jag nog en mer beslutsam fuskvegetarian nu (=en som äter fisk ibland. Kanske. Jag har inte bestämt mig helt angående den saken ännu. Fisken alltså).

På nyårsafton åt vi sushi så det ångade om det. (Ja ja, sushi ångar inte i sig, men vi åt kopiösa mängder. Vi hade nämligen gjort 180 bitar.)

Det var förfärligt gott. Jag älskar sushi. Men Lovis och Idun älskar det ännu mer.

Edda var mycket taggad, som alltid när det kommer till mat.

Jonas och Saija

En suddig, och väldigt ornamentrik bild.

Här är vi i närbild. Caj och jag, ifall nån undrade.

Emilia hade bakat en alldeles gudomlig pätkiskaka. SÅ god! Känner ni igen skåpet i bakgrunden?

Emilia och Nicklas.

Strax före tolvslaget tog vi en nyårsselfie. Småttingarna hade gått och lagt sig.

Följande morgon var de däremot mycket pigga. Det var inte jag.

Tova, Idun och Lovis som vakat ända till tolvslaget var lite tröttare.

Eftersom jag steg upp riktigt tidigt med Lone och Edda på nyårsdagen fick jag sova sen. Åh så skönt det var. Under tiden tog Caj och Saija alla barnen på utflykt till parken. Man borde alltid vara fyra vuxna, ju fler, desto mer vila åt alla.

Vi fortsatte att fira jullov i samma stil, med många gemensamma måltider, en film, mycket prat och alltför sena kvällar.

Ett exempel på en måltid. Frukost var det här.

På fredag åkte Jonas och Saija söderut, vi tillbringade ytterligare en natt i deras mysiga hus och Caj hittade en trevlig hörna där han satt en stund.

Och sen åkte vi hem igen. Sammanfattningsvis har julen mest handlat om gemenskap och mat. Verkligen mycket mat. Men ännu mer gemenskap.

Tack för i år, Österbotten!

Så där

Vi kom hem trots stormvarningen! Vi har huvudlöst mycket packning att ta itu med i morgon, men det är ändå överraskande skönt att vara hemma. Bonus: jag hittade bröd och mjölk (!) i frysen (!) så vi har till och med frukost. Inte illa. Inte illa alls.

Hemma och hemma

I morgon åker vi tillbaka till Åland. Vilket jullov vi har haft! Det blev ännu mer socialt än jag räknat med, vilket var roligt. Jag har däremot vilat alltför lite, det har vi alla, så vi kommer inte att återgå till vardagen som vederkvickta spelemän direkt, utan snarare som griniga zombier, men det kanske jämnar ut sig med tiden. Det hoppas jag i alla fall. Mina påsar under ögonen har aldrig varit större.

Och det är konstigt, för fast vi åker hem i morgon känns det samtidigt som att åka hemifrån. Jag säger det nästan varje dag: det är underligt, det här livet.