28 augusti 2014

Vi älskar lyckliga slut

Amanda har skrivit ett intressant inlägg om synen på skilsmässor med en bra diskussion i kommentarsfältet. Själv fortsatte jag i flera dagar fundera på det här med hur skilsmässor och andra tragedier marknadsförs. Det är verkligen symptomatiskt för den här tiden att fenomen gärna ska ses på med en klackspark i blicken (hm, jag tror ni vet vad jag menar), allt ska alltså helst framstå som smärtfritt och enkelt, det gäller inte bara skilsmässor utan en massa saker.

Vi älskar framgångshistorier. Vi älskar (kanske jag i synnerhet) talangjakter där människor vi inte förväntar oss att ska vara duktiga på något plötsligt glimmar till och får stråla. Vi älskar att läsa om mannen utan ben som mot alla odds besteg Mount Everest, om kvinnan som övervann cancer -inte en, utan kanske tre hela gånger, om barnet som modigt ställde sig upp och sa emot alla mobbare i skolan och fick stående ovationen. Vi älskar lyckliga slut, helt enkelt.

Och i sig är det inget fel med det, det är ju fint att få hoppas på att allt reder upp sig och det är vackert att få läsa om människor som faktiskt får njuta av livet efter en jobbig tid.

Men det här kan göra att vi glömmer bort att de lyckliga sluten faktiskt inte är alla förunnade. Alltför sällan får vi höra om det tunga medan det pågår, sällan får vi läsa om hur dåligt en övergiven person mår eller om de som faktiskt dör av sina sjukdomar trots att de kämpat precis lika mycket som de som överlevde. Jag menar inte att det är hälsosamt att vältra sig i andras misär, men jag tror det är viktigt att inte glömma bort att den finns. Vi ska fortsätta se på alla livsöden, inte bara de lyckliga, fast det säkert är bekvämare.

Jag tycker att det luktar framgångsteologi över trenden att oftast berätta om människor som har kommit över motgångarna eller som mår toppen. När vi läst tillräckligt många berättelser om lyckade öden börjar vi tro att det faktiskt är upp till oss hur det går och hur det känns ("det verkar ju GÅ att skiljas lyckligt, alltså är det kanske MIG det är fel på då jag inte kan komma vidare", "det verkar ju GÅ att övervinna cancer bara jag tänker positivt, betyder mina negativa provsvar då att jag inte lyckats styra in tankarna på rätt spår" och så vidare...) Lyckan blir plötsligt avhängig den egna insatsen. Och jag tror det är hög tid att påminna oss om att det verkligen inte är upp till oss själva hur det går. Livet är jätteorättvist. Kommer vi ihåg det kanske ödmjukheten och medkänslan och tacksamheten över det vi har blir större. Och domarna färre. Tänker jag mig.

15 kommentarer:

  1. SÅ bra sagt. Finns inget att tillägga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maria! Vad snällt att du kommenterade ändå :)

      Radera
  2. Exakt. Briljant skrivet.

    SvaraRadera
  3. Allt detdär får vi via grannar, vänner, familjer, en möjlighet att se verkligheten. Åtminstone min omgivning är fylld av mycket annat än lyckliga slut. Sjukdom, depressioner, skilsmässor,död blandat med vanlig lycklig vardag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är sant å ena sidan, å andra sidan finns det många som börjar förvänta sig saker av sig själva baserat på det som presenteras som en allmän sanning istället för på hur ens vänner och bekanta mår. Och det gör att man kanske skäms när man har det dåligt trots att man inte skulle behöva. Redan i småsaker märks det här tycker jag, man jämför sig nästan alltid med de egna idealen istället för med verkligheten, och idealen kommer ofta via det som förs fram som allmänna sanningar. Åtminstone jag hamnar rätt i fällan att jämföra mig med fel personer. Trots att jag egentligen borde veta bättre.

      Radera
    2. Så är det säkert. Men åtminstone hos oss har verkligheten med barn som dör, olyckliga skilsmässor och sjukdom varit alldeles för nära för att böcker eller media skulle ha nåt inflytande...å ändå känner jag mig väldigt lyckligt lottad hittills. För att jag vet vad jag har. Att riskera förlora. Väldigt intressant område! Derdär vad o vem vi jämför oss med !/ Mikaela, glömde jag skriva.

      Radera
  4. Tack för en bra och angelägen text. Hetsen efter lyckliga slut och positivt tänkande har också den baksidan att det gör det ännu tyngre för dem av oss som har det svårt. Jag miste mitt förstfödda barn som nyfödd i en genetisk sjukdom med ganska hög upprepningsrisk för en tid sedan och kommentarerna om hur livet måste gå vidare och att man måste se framåt började droppa in väldigt, väldigt fort. Jag känner det som att jag inte bara har min enorma sorg att kämpa mig igenom, utan jag måste också kämpa för att få sörja, alternativt får jag lägga på en mask när jag umgås med kompisar. Nu generaliserar jag förstås, det är inte alla som tänker så, men det är tydligt att vi i samhället främjat oss från allt svårt, och att man fort blir obekväm när man inte mår bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där känner jag väldigt mycket igen mig i, att höra att livet går vidare. Visst går livet obönhörligt vidare, man har ju inget val! Men låt mej få sörja och bearbeta det som hänt mej och det jag förlorat. Livet går vidare, men först efter att det stannat upp och skakat om mej -och det blir sedan inte detsamma, på gott och på ont.

      Radera
  5. Svar
    1. :) Jag gillar din entusiasm!

      Radera
  6. Ja. Precis så.
    Och till samma retorik hör uppfattningen om att var och en är sin egen lyckas smed; att det är ditt eget fel om du är fattig, deprimerad, sjukpensionerad; att det går att ta sig samman och upp ur gropen om man försöker tillräckligt, om man bara skärper sig lite. I USA har man kommit fram med forskningsrön om att det inte går att arbeta sig fram till lycka: framgångshistorierna är enskilda ögonblick som på inga vägar representerar hur majoriteten av de fattiga har det (och har haft det och kommer att ha det, som det ser ut nu). Och sen fattar man viktiga, avgörande politiska beslut med det här tänkesättet som utgångspunkt. Inte bara i USA, också här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, mina aversioner gentemot detta sätt att tänka har säkert med det där the Secret-inlägget som jag hade skrivit för länge sedan. Livet är orättvist. Punkt slut.

      Radera
  7. Den där texten borde publiceras någonstans!
    Själv har jag nästan gett upp hoppet om lyckliga slut, efter många prövningar (allvarliga sjukdomar, m.m) inom den närmaste kretsen och det är så tröttsamt med "alla" som vill att allt ska bli bra... Det kanske aldrig blir bra, det kanske fortsätter att vara hemskt, tungt, svårt, komplicerat, annorlunda - men det kan ändå vara värdefullt.
    Tycker mycket om din blogg och din sunda syn på livet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina fina ord, de värmer!

      Radera