Manuskaos

Det hjälpte tydligen att erkänna hur mycket jag funderar på mitt manus -nu har jag läst igenom det.

Det är kaotiskt som inget annat. Manuset består av två delar, en ny och en gammal, och de passar inte alls ihop sinsemellan eftersom två av personerna har samma namn men helt olika funktion i respektive version (hängde ni med?). Hur skall jag reda upp det här?

Å andra sidan var vissa delar, särskilt slutet, så pass medryckande att jag gärna hade läst mer. Synd bara att jag själv måste skriva det för att få reda på hur det ska gå. Jag fattar varför jag ofta undviker att ta itu med mina egna texter och hellre läser andras, det är ju så mycket enklare. Hoppas motståndet minskar snart så jag orkar börja trassla mig ur härvan.

Nästa etapp: öppna Scrivener och börja sortera texten. Kanske inte idag. Men kanske snart.

Saker jag tänker på

• Att återuppta manus som jag började skriva för jättelängesen som jag inte har tittat på på evigheter. Jag tänker på det många gånger varje dag, ruvar på idéer om element jag vill ha med. Men vågar inte öppna dokumentet. Tänk om allt jag har skrivit hittills är riktigt, riktigt dåligt.
• Att mitt solpuder är fem före slut. Det känns bra att använda upp smink, ofta hinner det föråldras innan det tar slut.
• Att jag kanske faktiskt är beroende av att läsa. Och att det är ett av de minst destruktiva beroenden som finns.
• Att jag borde dricka mera vatten.
• Att det bara är två veckor kvar av sommarlovet och att det är helt underbart att jag inte behöver gå i skola eller återvända till ett jobb om två veckor utan istället får fortsätta softa här hemma.
• Att jag snart borde sluta klämma i mig en massa godis och bullar så att jag kan börja klämma mig in i flera av mina vanliga kläder igen. Men det känns jobbigt att ändra på mina dåliga vanor.
• Att jag snart får börja inreda vår nyinköpta sjuttiotalshusvagn.
• Alla roliga resor vi förhoppningsvis kommer att göra med husvagnen i släptåg.
• Att Peppes liv just nu är som en film. Det är härligt att läsa om!
• Att Edda fortsättningsvis är så lätt att ta hand om. Vi är inte alls vana med barn som sover, rätt mycket på dagen och jättemycket på natten. Jag njuter!
• Att rensa bland ägodelarna. Jag skulle gärna vara med i det här projektet, men vill göra det ordentligt i så fall, och se till att inte skaffa 100 nya grejer bara för att jag gör mig av med 100 jag redan har. Huvudsaken vore i alla fall att uppnå en känsla av kontroll. Av att jag vet vad vi har i skåpen här hemma och att alla saker är sparade av en anledning (en annan än lättja!).
• Att det sällan är antalet människor i en familj som behöver ett stort hus utan snarare antalet prylar. Det är ju egentligen helt från vettet att bygga jättestora hus och värma upp jättestora hus för att kunna förvara en massa konsumtionsprodukter. Ja, vi är inte kloka.
• Att jag har 140 olästa inlägg på bloglovin. Det har säkert hänt en massa intressant jag gärna skulle läsa men jag orkar inte.

Vad tänker du på?

Park

Två av barnens nio kusiner är på övernattningsbesök (de har faktiskt träffat ALLA sina kusiner den senaste veckan, trots att de flesta bor minst 500 km bort). De har roligt tillsammans, de byter lek i en hejdundrande takt, är utomhus nästan hela tiden och grälar överraskande lite. Jag tror vi har rett upp tre små dispyter det senaste dygnet. (Lovis och Iduns fredliga första år verkar i övrigt lida mot sitt slut, och hoho vad det är svårt att veta hur man ska reda upp sånt på ett rättvist sätt.)

Vi brukar sällan gå till parken -hela vår gård är ju en park. Men det är varmt och barnen ville ha variation så nu ligger vi alla på en filt i skuggan i en lekpark en kilometer från vårt hus (utom Edda som ligger i vagnen) och ritar.

potato potato

Pia brukar prata om att hon får köksdamp när hon börjar baka hejvilt. För min del handlar det om köksrelaterad optimeringseufori. Jag tänker på att man inte skall slösa. Då ugnen ändå är igång kan man ju baka något annat samtidigt för att spara el. Och då man ändå håller på att mäta upp vissa ingredienser kan man ju baka nåt annat på samma gång när nu mjölmåttet är uppvärmt. Och så vidare.

Idag gjorde vi en pastagratäng till middag, den skulle gratineras en kvart i ugnen på hög värme. Så jag bestämde mig för att baka majs- och zucchinibröd när ugnen ändå var varm. Och sen, när jag ändå hade fått upp farten med att riva zucchini på rivjärnet rev jag så mycket att det räckte till en zucchinikaka. Receptet fick jag för tre år sedan när jag gjorde en intervju, den intervjuades fru hade bakat en supergod chokladkaka med massor av zucchini i som jag hastigt och slarvigt skrev ner receptet på. Lappen fanns i tryggt förvar i en mapp (oerhört!) och jag hittade den på första försöket (oerhört!).

Hastigt och slarvigt hade jag skrivit, ja. Jag vispade hurtigt ihop ingredienserna och tyckte det var ett intressant recept som innehöll sex dl mjölk. Fast efter en stund började jag undra när mjölet skulle blandas i och insåg att jag hade läst fel. Smeten var lös.

Jag improviserade och öste dit SJU dl mjöl och några extra ägg och tänkte att det kanske blir pannkaka av alltihop. Bokstavligen alltså, det är nästan bara pannkaka det skall vara så där mycket mjölk i. Och det blev helt okej. En söt, mörkbrun. ugnspannkakeliknande skapelse som smakade riktigt gott. Tydligen är det inte så stor skillnad på sex deciliter mjölk hit eller dit i en kaka.

Fast jag borde nog renskriva receptet.

Den bleka

Jag undrar om det är ett tecken på att jag är osedvanligt blek att en mal just valde sätta sig på min bara axel här i mörkret. Trots att det fanns en ljus dataskärm att välja istället.

Idag har jag igen insett att jag ogillar att sitta och svettas i direkt högsommarsolljus. Men att sitta i min sköna solstol i skuggan och läsa en bok. Ja det är grejer det.

Dopet

Igår hade vi dop för vår ljuvliga Edda Lisa-Maria Klingenberg. Hon döptes i Pedersöre kyrka i en nittio år gammal dopkolt som hennes systrar, hennes mamma, moster och morbröder, hennes morfar med syskon och hennes gammelfarmor med syskon alla har blivit döpta i. Samt en hel massa andra småkusiner och äldre släktingar. Trettiofem personer totalt, tror jag. Dopkolten är sydd av min farmors mammas brudslöja efter att hon gift sig i den 1922. Det känns fint att få möjlighet att använda ett så anrikt plagg.

Och så är jag så glad över släktingarna som deltar i allt som behöver göras. Min pappa som döpte Edda. Min farbror som spelade piano i kyrkan. Mina mostrar som serverade och min syster och min svåger som sjöng och spelade så fint i kyrkan. Och alla gästerna som kom, många långt ifrån, för att vara med. Det var en fin dag!

Edda och jag har ett pep-talk i sakristian

Sen körde vi igång.

Storasystrarna var taggade

Efteråt tog morbror Jack bebis och dopkolt och gled iväg mot dopkaffet

Punk-Idun hade blå naglar

Jag hade bakat som en tok. Som tur gick det att äta.

Min mor underhöll 4/7 av barnbarnen

Jag och pappa kisade mot sol och kamera

Lovis gick barfota

Vi tog en familjebild

Och plötsligt ploppade en mamma/mommo/svärmor in i bilden. Haha!

Idag har Edda sovit hela dagen, det var säkert ansträngande att bli döpt (fast hon var glad och lugn under hela dopet, kanske för att det bara var bekanta röster hon hörde). Vi åkte till After Eight på lunch, tog en vända på torgloppiset och sen fick vi besök av min syster med familj som hjälpte oss äta upp resterna från gårdagen. I synnerhet cheesecaken var ännu godare idag. Tydligen är två dagar den optimala mognadstiden!

Tre systrar, ett plagg

Först kom Lovis. När hon föddes fick hon en body med en brun bubbla av min gudmor Cia.

Sen kom Idun. Hon fick ha samma body på sig.

Efteråt åkte bodyn till Vasa, till Tova och Lone. Men när vi packade upp arvegodset från kusinerna för att förbereda oss på Eddas ankomst hittade vi bodyn igen. Hållbart plagg, det här.

Vi tog säkert sjuttio bilder utan att lyckas få henne att le på beställning. Hon är svårflörtad, vår yngsta. Men nog liknar de varandra ändå.

Nöjd som en grönsak

Ju mer tid man tillbringar med någon, desto mer lika tänker man. Efter elva år tillsammans är det oundvikligt att Caj och jag har börjat associera lika. Nej, det är inte särskilt konstigt. Om det inte var för att associationerna är helt knäppa ibland.

Exempel:
Caj: Vill du ha mera mat?
Jag: Nej tack, jag är nöjd. Ich bin... Gemüse. Haha.
Caj (tittar på mig): Vad sjukt! Jag tänkte just säga "Aha, Du bist Gemüse?"

(För den som inte har läst tyska: Gemüse betyder grönsak och inte nöjd. Vi har inte för vana att kalla oss grönsaker när vi är mätta, det lät bara väldigt rätt.)

Danstips

En ny säsong av So You Think You Can Dance pågår. Vi är engagerade. Barnen (särskilt Lovis) pratar om alla dansare som om de var kompisar med dem. De dansar själva och tänjer benen åt alla håll så de ska kunna göra spagat i luften. Och så leker de att de är både dansare, programledare och domare. För några dagar hörde jag följande konversation pågå i nedre våningen.

Cat Deely (Lovis, engagerat): Welcome back to So You think You Can Dance. Nigel, what did you think?
Nigel (Idun -leker att hon är en man i 50-årsåldern): Well, I really loved it. But Fik-Shun, you need to be a little bit stronger.

Haha. De uttrycker sig med samma pondus som de vuxna proffsen, men med deras små barnröster låter det väldigt lustigt.

Det här var mitt favoritnummer från förra avsnittet. De här dansarna rör sig så exakt att det ser ut som om det är deras rörelser som skapar ljuden. SÅ snyggt!

Förvaring

Vårt hus har ganska sparsamt med förvaringsmöjligheter. De allra flesta sakerna ligger framme, jämt. Om det är ordning och reda kan det se rätt trevligt ut, men det är det sällan. Så fort sakerna börjar byta plats med varandra befinner vi oss i kaos. Jag är den som bryr mig mest.

För att råda bot finns några alternativ:
1. Flytta till ett hus med flera skåp. (Det kräver att vi letar reda på ett fint hus, köper det, inreder det och så vidare. Nä tack.)
2. Städa hela tiden. (Det orkar ingen. Däremot går det bra att rådda hela tiden. Men det ger motsatt resultat.)
3. Sluta bry sig. (Jag har försökt, men det går inte.)
4. Göra sig av med en massa grejer. (Ja!)

Det är definitivt punkt fyra som lockar mest.. men vilket jobb det är att gå igenom alla saker och rensa. Eller jag antar att det är det. Det är inte direkt som om jag har börjat eller så. Men jag kan föreställa mig att det tar en massa tid.

Å andra sidan sätter jag en hel del energi på att känna vansinnet fortplanta sig när jag ser alla saker som ligger på fel plats. Jag läste nånstans att man alltid borde ha en låda eller en påse dit man sätter saker man kan ge till loppis, och så för man bort den en gång i veckan eller en gång i månaden. Det är en bra idé.

Jag tänkte testa idén och började med att lägga några loppisdestinerade grejer i en pafflåda under vår bruna byrå i matrummet. Dessvärre gör den fula lådan att det bara ser ännu råddigare ut de stunder vi har städat. Alla andra stunder försvinner den i mängden grejer-på-fel-ställe och syns inte riktigt, vilket gör att den ädla idén faller i glömska.

Synd. Tanken var i alla fall god, kanske nån annan kan dra nytta av den.

Väderkommentar

Jaha, först smiter jag iväg härifrån utan att förvarna er (det var inte planerat, jag har bara inte haft något särskilt att berätta) och när jag kommer tillbaka är det för att kommentera vädret av alla saker.

Jag har alltså gått omkring och trott att vi har en alldeles ljuvlig sommar på gång. Varmt och vackert som aldrig förr. Ända tills igår när vi var på trettioårskalas till Amanda och en kompis påpekade att den här sommaren är ganska kall. Jag hade faktiskt inte märkt det. Det är sant! Varje dag med svalare väder har jag generöst tolkat som ett undantag. Men igår och idag har jag insett att det här undantaget har pågått ganska länge redan. För en stund sedan gjorde jag misstaget att kolla prognosen för den närmaste tiden. I morgon: elva grader och regn.

Och det får mig att undra, än en gång, varför vi egentligen bor här. Åtta månader är det så kallt att man (jag) mest sitter inne och stirrar och betalar elräkningar, de fyra återstående månaderna kan man njuta av en vag och oviss värme som ackompanjeras av mygg och allergier (40% av familjen).

Jag skall göra en lista på orsakerna till att vi inte har flytt fältet:

1. Släkten och vännerna
2. Välfärdstryggheten
3. Vårt hus och våra hönor

(Fast den där sista punkten skrev jag ner mest för att få en fylligare lista. Hus och höns finns också i andra delar av världen.)

Gräs sökes

En av pappas hästar skulle gärna komma och äta av ditt gräs under återstoden av juli månad.

Hästen i fråga heter Wilbert och är en fjortonårig valack. Han är liten till växten och enligt min far mycket klok. Han är en travare, har visserligen också ridits tidigare men är så pass ovan att han inte passar som ridhäst för en nybörjare. Är du erfaren ryttare går det däremot bra att rida på honom också. Till Wilberts intressen hör till exempel att gå omkring i en hage och äta gräs.

Om du känner att du gärna skulle ha Wilbert som sällskap till din häst, eller om du själv kan tänka dig att byta gräs och lite omvårdnad mot nöjet att få umgås med Wilbert antingen på hans rygg, bakom honom i en kärra eller annars när andan faller på, kan du höra av dig till mig på engulapelsin(a)gmail.com, så vidarebefordrar jag ditt meddelande till hästägaren själv.

Wilbert kan till exempel se ut så här när han är avslappnad

Hemma hos... oss!

För ett knappt år sedan kom Karin hem till oss och gjorde ett hemma hos-reportage. Den här månaden finns vi med i Kodin Kuvalehti! Eftersom flera av mina svenska vänner ville se hur det blev fotograferade jag tidningen och lägger upp bilderna här.

Jag tycker att Karin är en sällsamt begåvad fotograf. De fantastiska färgerna och det fina ljuset kommer inte till sin fulla rätt på bloggen, så gå gärna och köp tidningen. Kodin Kuvalehti, alltså. Julinumret.

Släktfest i dagarna tre

Under fredag, lördag och söndag har vi träffat och umgåtts ganska intensivt med inte mindre än sjutton individer från mitt släktträd. Och eftersom jag tycker hemskt mycket om att hänga med mina släktingar är jag glad och nöjd.

På fredag åkte vi alltså till min farbror/gudfars villa där vi möttes av den trevliga överraskningen att min kusin Magnus och hans fru Danne, som till vardags bor i Sverige, också var där. Hurra! Vi åkte båt och drack kaffe, barnen simmade och plockade blåbär.

Igår åkte mamma, Saija, Edda och jag till Purmo på loppisrace. Att jag åker dit med mamma och Saija kan nog betraktas som en gammal tradition nu när vi gjort det tre år i rad. Mamma och Saija gjorde en hel del fynd, jag halkade ständigt på efterkälken eftersom jag träffade en massa bekanta men fyndade också en del grejer i förbifarten: sex vackra assietter i pressglas, en barn-cd, en bok, en t-shirt och förmodligen något mer som jag i skrivande stund inte kan komma på. Jo, mjöl! Och en stor, vit elefant av porslin för 50 cent.

Och idag har vi varit på sommarteater i gassande sol tillsammans med föräldrar, kusiner, mostrar och min mormor. Pedersöre Teater har satt upp Ronja Rövardotter i Purmo i år. Jag vet inte om det beror på att jag är trött eller på amningshormonerna eller bara på min personlighet (tror nästan mest på det sistnämnda, faktiskt) att jag rördes till tårar vid flera tillfällen, till exempel under de första minuterna av pjäsen när Ronja föddes. Haha.

Efteråt kom alla i sällskapet hem till oss och grillade. Vi körde med knytkalas och papperstallrikar i kvällssolen på terrassen och det var väldigt trevligt. Vi pratade om konspirationsteorier, om var vi vill bli begravna, skrönor och annat trevligt medan barnen gungade, byggde kojor och lekte. Innan folket åkte hem knyckte jag min moster Vivans minneskort en stund och kopierade lite bilder som hon tagit. Alla är inte med på bilderna nedan, men de flesta!

Caj

Ellen

Maya

Jag

Lovis

Hanna

Idun (jag vet inte riktigt vad hon gör här, kanske vilar?)

Hanna, Mommo, Caj, Kitchi. Och mitt hår.

Mamma

Nu skall jag gå ner och dricka upp mitt kalla te som jag har glömt (igen), duscha bort svetten från min trötta kropp och kolla vad Caj och Edda har för sig. Godnatt!

Undret

Vi har åkt bil idag. Först hälsade vi på min farbror med fru och kusin med fru i Vexala, sen bjöd vi in oss till mina föräldrar på kvällsmat. Lovis och Idun hade packat med sig böcker och tidningar inför resan och satt i baksätet och underhöll sig medan vi körde.

I högen litteratur fanns bland annat Barnens Bibel. Ett av barnen fick syn på en bild på ett till synes nyfött Jesusbarn som med osedvanligt ståtlig hållning sitter i famnen på en av sina föräldrar. Och hon upptäckte något alldeles oerhört.
"Men alltså hur KAN han ha så där stadig nacke?!?!"

Dagens lärdom: det finns ännu fler under i bibeln än vi anar.

Biblioteksrapport

Idag blir Edda tre veckor. Det känns underligt, å ena sidan är vi väldigt vana med att hon är här, å andra sidan är hon ju så ny fortfarande!

Eftersom det är alltför länge sedan jag har haft några bilder på bloggen och eftersom jag villigt låter mig inspireras av min före detta After Eight-kollega och kommande Litterärt skapande-kollega Ellens detaljerade fotoreportage (tycker de är suveräna!) väljer jag att rapportera dagens bibbabesök i bildformat. Håll i er. Det blir inte mer spännande än så här! (Det blir inte det på riktigt, alltså. Jag vet inte om jag skall vara glad eller förfärad.)

Dagen började som vanligt i sängen. Med en kaxig, en mild och en trött.

Efter frukosten och lite annat for vi till bibban

Vi tittade i intressanta kokböcker

Och förfasades...

... över maträtter så som denna. Hu. Och haha. "Festens höjdpunkt."

Sen åkte vi hem och hängde med olika släktingar som kom på besök. Fast vissa sov mest.

Snälla barn

En grej jag får mer och mer obehag för är när folk frågar om Edda är snäll.

Alla bebisar är snälla. Det tror jag nog de flesta håller med om. Så länge man kan svara att ens barn är snällt har man säkert inget emot att använda just ordet snäll. Men när man har en bebis som har jätteont i magen och är olycklig och gråter hela kvällarna? Vad svarar man då? Nej, vår nya bebis är jättedum och besvärlig. Det är ju inte för att bråka med föräldrarna som bebisen gråter.

Nu tycker säkert många att det är fånigt att haka upp sig på ord. Hittills har jag svarat att Edda är en nöjd bebis när nån frågat om hon är snäll. Det är väl ändå det man vill veta: om bebisen mår bra. Men om jag hade en bebis som mådde dåligt och var ledsen ofta skulle jag känna mig som en förrädare om jag dessutom skulle påstå att hon inte var snäll.

Struktur och riktning

Okej, jag har en ny plan för att inte bli konstig och knäpp av att återgå till livet som småbarnsförälder (obs! frustrationen har inget med Edda i sig att göra, snarare med alla uppgifter hon delar ut under just i den här perioden av sitt liv). Planen heter "ett projekt per dag". (Jag medger att jag hittade på det där namnet precis just nu medan jag skriver och att det inte är särskilt spännande, men det säger i alla fall vad det handlar om.)

Så här: varje dag skall jag bestämma mig för en liten sak, det kan vara att skriva en halvtimme, att trycka tyg, att rita lite, att baka något eller göra något specifikt på gården, och sen ska jag uträtta det jag har bestämt mig för. Jag tänker mig att det kanske känns bra att varje dag lyckas göra något litet som inte är bebisrelaterat. Det är inte alls omöjligt. Nog gör jag ju saker redan nu, men det är oftast småsaker som att... tvätta kläder, laga mat och sätta saker på rätt plats. Inte särskilt spännande. Det känns som om jag behöver kreativitet och bästa sättet att komma igång är som vanligt en gnutta struktur och riktning.