I morse läste jag ut årest sista bok: Det broderade hjärtat av Carole Martinez. Helt okej, men inte fantastisk. Boken var nummer ett hundra i ordningen. Tidigare år har jag landat på mellan 50 och 70 titlar, jag har alltså hunnit läsa mycket i år. Ungefär 50/50 på engelska och svenska.
Tio böcker eller serier som fastnat i minnet
Skäringer, Mia: Dyngkåt och hur helig som helst
Minns den mest för att jag blev så besviken på den, den hade blivit så hypad och jag trodde verkligen att jag skulle gilla den, men det gjorde jag tyvärr inte.
Skeslien Charles, Janet: Annonsflickan från Odessa
Jättebra, intressant om krocken mellan öst och väst. Att miljön plötsligt byttes ut i mitten av boken var en trevlig överraskning.
Harris, Charlaine: Samtliga böcker om Sookie Stackhouse
Första boken var jag bara måttligt förtjust i, sedan läste jag andra och efter det var jag fast. Jag har en svaghet för spännande vampyrböcker. Jag har läst fyra eller fem serier i år, så en stor del av böckerna på listan är i den här genren. Can't help it.
Zimler Richard: Den 7e porten
Tjock lunta om judar i Tyskland under andra världskriget, vänskap och kärlek över (långt över generationsgränserna). Oerhört välskrivet och intressant.
Stockett, Kathryn: The Help
En bok jag ramlade över av en slump, och som sedermera har blivit film. Jag har inte sett filmen än, men diggade boken massor.
Nothomb, Amélie: AntiChrista
Liten bok med stort innehåll. Inspirerades av hur hon lyckades klämma in en så intressant och komplett historia i en så liten bok.
Harper, Molly: bok 1-3 i serien Nice Girls don't... osv
Överraskande roliga böcker i genren Paranormal Romance. Chicklit med en övernaturlig knorr.
Hellberg, Amanda: Döden på en blek häst
Gillade den mest för att den verkligen sög in mig i historien. Kuslig och bra.
Hermansson, Maria: Himmelsdalen
Läs den! Mycket intressant berättelse om forskning i psykopatiskt beteende (i romanform alltså).
Bragi, Steinar: Kvinnor
Årets med råge obehagligaste bok. Hu. Tyckte inte om den, men berörd, det blev jag. (Illa berörd alltså).
Vilken bok minns du bäst från året som gått?
31 december 2011
Faktiskt
30 december 2011
Hemlängtan
Från att ha dränkt mig i bloggar i slutet av november till strax innan jul har jag varit ganska nätfrånvarande den senaste tiden. Jag håller på med annat.
Packar.
(Allt ligger i högar på tryckbordet, men det börjar vara rätt klart)
Städar.
(Dammsög nedre våningen eftersom vi skall ha nyårsfest här imorgon)
Ringer Viktiga Samtal.
(Ställer bilen på ståförsäkring, t.ex.)
Pysslar.
(Idag gjorde jag en ny anteckningsbok åt mig. Jag testade en rolig tryckpasta som jag köpt för länge sedan, den sväller när man stryker den.)
Läser.
(Jag håller på med bok nummer 100 för i år, det skulle vara så coolt att hinna läsa ut den så att jag landar på ett jämnt tal.)
Och så vidare, och så vidare.
Ju närmare avresedatumet vi kommer, desto overkligare känns det.
Melodramatisk som jag är går jag runt här och ... längtar redan hem litegrann. Underligt. Inte så att jag nånsin skulle ångra mig, nej nej, klart jag vill iväg, men jag ser på det som finns runt mig med nya ögon. Min favorittekopp. Min säng (min huvudkudde!). Alla mina pysselsaker. Köket. Tänker att det kommer att kännas rätt skönt att komma hem igen. Fantastiskt skönt att ha ett hem man vill komma tillbaka till, dessutom.
Barnen fick för övrigt sina kappsäckar igår. Sedan dess har de inte lekt med något annat. De åker omkring på dem, sköter om dem, matar dem, ordnar tävlingar med startnummer och allt. Putsar dem med en svamp (en del av deras tågbana) och en trasa (en annan, lika hård och oföljsam del av samma tågbana).
Natten till idag sov de med dem.
Och den här dagen avslutades med ett jättegräl eftersom Lovis inte fick sova inuti sin kappsäck. Den är jättliten och hon var tvungen att ligga med knäna i hakan för att rymmas. Där gick min gräns.
Packar.
(Allt ligger i högar på tryckbordet, men det börjar vara rätt klart)
Städar.
(Dammsög nedre våningen eftersom vi skall ha nyårsfest här imorgon)
Ringer Viktiga Samtal.
(Ställer bilen på ståförsäkring, t.ex.)
Pysslar.
(Idag gjorde jag en ny anteckningsbok åt mig. Jag testade en rolig tryckpasta som jag köpt för länge sedan, den sväller när man stryker den.)
Läser.
(Jag håller på med bok nummer 100 för i år, det skulle vara så coolt att hinna läsa ut den så att jag landar på ett jämnt tal.)
Och så vidare, och så vidare.
Ju närmare avresedatumet vi kommer, desto overkligare känns det.
Melodramatisk som jag är går jag runt här och ... längtar redan hem litegrann. Underligt. Inte så att jag nånsin skulle ångra mig, nej nej, klart jag vill iväg, men jag ser på det som finns runt mig med nya ögon. Min favorittekopp. Min säng (min huvudkudde!). Alla mina pysselsaker. Köket. Tänker att det kommer att kännas rätt skönt att komma hem igen. Fantastiskt skönt att ha ett hem man vill komma tillbaka till, dessutom.
Barnen fick för övrigt sina kappsäckar igår. Sedan dess har de inte lekt med något annat. De åker omkring på dem, sköter om dem, matar dem, ordnar tävlingar med startnummer och allt. Putsar dem med en svamp (en del av deras tågbana) och en trasa (en annan, lika hård och oföljsam del av samma tågbana).
Natten till idag sov de med dem.
Och den här dagen avslutades med ett jättegräl eftersom Lovis inte fick sova inuti sin kappsäck. Den är jättliten och hon var tvungen att ligga med knäna i hakan för att rymmas. Där gick min gräns.
Snuvad på konfekten -the Sequel
Det var faktiskt nattpostiljonen som trodde att han fått paket av oss. Det är tydligen vanligt att sätta en present i lådan åt den som delar ut tidningen.
Presentkortet har jag fått tillbaka och chokladasken lär vara på kommande, på posten var förkvinnan oerhört tillmötesgående och det kändes bra.
Mysteriet är uppklarat. Jag försöker vara förlåtande och god. Men jag tycker ändå det är lite mystiskt att plocka ut en omärkt plastpåse ur en postlåda som är full med tidningar och julkort och anta att den, just den, måste vara en julklapp.
Nå, nu skall jag sluta gnälla. Slutet gott, allting gott.
Presentkortet har jag fått tillbaka och chokladasken lär vara på kommande, på posten var förkvinnan oerhört tillmötesgående och det kändes bra.
Mysteriet är uppklarat. Jag försöker vara förlåtande och god. Men jag tycker ändå det är lite mystiskt att plocka ut en omärkt plastpåse ur en postlåda som är full med tidningar och julkort och anta att den, just den, måste vara en julklapp.
Nå, nu skall jag sluta gnälla. Slutet gott, allting gott.
28 december 2011
Framförhållningen
För en gångs skull är jag ute i god tid med packandet: jag har redan börjat.
Är det något jag absolut inte får glömma? Upplys mig!
Är det något jag absolut inte får glömma? Upplys mig!
Snuvad på konfekten
Idag frågade min kollega ifall jag fått firmajulklappen han personligen lämnade i vår postlåda kvällen innan julafton: en konfektask och ett köpkort till en affär här i stan. Det hade jag inte. För den har vi inte sett röken av. När jag diskuterade saken med grannfrun berättade hon att många brukar sätta ut presenter till postiljonerna i sina postlådor, och att vår kanske trodde att det var en julklapp till honom/henne och plockade den med sig.
För det första skulle jag inte komma på tanken att tacka vår postiljon eftersom vi inte har varit jättenöjda över hanteringen av dagstidningarna. De knölas hänsynslöst in i postlådan ovanpå varandra och blir skruttiga och i vissa fall sönderrivna ifall vi inte tömmer lådan varje dag.
För det andra: ifall det finns en Citymarketplastpåse i postlådan innehållande en konfektask och ett generöst presentkort är det väl ändå ganska inbilskt att helt kallt räkna med att det är en postiljonspresent och ta den med sig, tycker ni inte? Folk lämnar ju saker och presenter i varandras postlådor lite hela tiden här kring jul, postfolket kan väl inte räkna med att allt utan namn på är till dem, heller?
Nå, jag gick och beklagade mig till utdelningen och hoppas att få upprättelse. För jag känner mig bokstavligen snuvad på konfekten. Det har jag aldrig gjort förr. Inte i den sanna bemärkelsen i alla fall.
För det första skulle jag inte komma på tanken att tacka vår postiljon eftersom vi inte har varit jättenöjda över hanteringen av dagstidningarna. De knölas hänsynslöst in i postlådan ovanpå varandra och blir skruttiga och i vissa fall sönderrivna ifall vi inte tömmer lådan varje dag.
För det andra: ifall det finns en Citymarketplastpåse i postlådan innehållande en konfektask och ett generöst presentkort är det väl ändå ganska inbilskt att helt kallt räkna med att det är en postiljonspresent och ta den med sig, tycker ni inte? Folk lämnar ju saker och presenter i varandras postlådor lite hela tiden här kring jul, postfolket kan väl inte räkna med att allt utan namn på är till dem, heller?
Nå, jag gick och beklagade mig till utdelningen och hoppas att få upprättelse. För jag känner mig bokstavligen snuvad på konfekten. Det har jag aldrig gjort förr. Inte i den sanna bemärkelsen i alla fall.
27 december 2011
Jultidens kulinariska fröjder
Smöret blev vackert. Min syster med man och döttrar kom hit på middag: auberginegratäng, cousous med kikärter, avocadosallad med halloumi, chiliyoghurtsås och brödmuffins (världens bästa alternativ om man vill ha nybakt bröd men inte har tid att vänta på jäsning.) Senare åt vi cupcakes, drack läckert kaffe. Och när barnen hade gått och lagt sig gjorde jag Rocky road fudge med hemlagat smör. Fantastiskt gott.
Här kommer receptet på brödmuffinsen, jag fick det av min studiekompis Hanna när jag studerade i Åbo.
Brödmuffins
ca 11-12 stycken
3 dl vetemjöl
1,5 dl havregryn
1,5 tsk soda
1,5 krm salt
3/4 dl matolja (ta inte oliv-, den ger för stark smak)
3 dl yoghurt
Olja och mjöla en muffinsplåt eller några kaffekoppar.
Rör ihop de torra ingredienserna. Rör i oljan och vätskan.
Klicka ut smeten. Grädda på 200 grader i 15-20 minuter. Ät med smör.
Här kommer receptet på brödmuffinsen, jag fick det av min studiekompis Hanna när jag studerade i Åbo.
Brödmuffins
ca 11-12 stycken
3 dl vetemjöl
1,5 dl havregryn
1,5 tsk soda
1,5 krm salt
3/4 dl matolja (ta inte oliv-, den ger för stark smak)
3 dl yoghurt
Olja och mjöla en muffinsplåt eller några kaffekoppar.
Rör ihop de torra ingredienserna. Rör i oljan och vätskan.
Klicka ut smeten. Grädda på 200 grader i 15-20 minuter. Ät med smör.
Smör
Smöret är slut i alla affärer. Tur att man kan göra eget. Nu går jag ner och vispar. Än är julgodissäsongen inte slut, nämligen. Hejhej!
26 december 2011
Olika sorters lycka
Vi hade laddat upp både mentalt (med iver och höga förväntningar) och konkret (med skinka till familjemiddagen, julgröt till Cajs morföräldrars jullunch och cupcakes till juldagens släktträff).
Det började fenomenalt. Alla syskon med familjer var på plats hos mamma och pappa, till och med fammo och mommo var där. Kusinerna lekte ivrigt tillsammans, julbordet var överdådigt och läckert, jag fick bara bra presenter och många av rimmen var riktiga hittar.
Sedan blev det natt. Den äldsta generationen åkte hem till sig, men vi övriga fjorton stannade kvar i mitt barndomshem, jag gick till sängs ungefär ettiden.
Klockan tre vaknade Lovis av örvärk. Halv fem steg hon upp för gott. Kvart över fem vaknade Idun av samma smärtor, Caj, som redan på julaftonskvällen innan vi somnade kände sig krasslig, kom ner med henne. Så där satt vi, bland alla sönderrivna papper och färska julklappar. Håglöst stirrande framför oss önskade vi förgäves att barnen skulle somna.
På morgonen packade vi ihop våra pinaler och åkte till akuten. Sen storhandlade vi på apoteket och åkte hem istället för på släktträff.
Vi har varit inomhus sedan dess. Utom när jag högg ved idag. Och vet ni var: det är riktigt skönt. Vi äter julgodis, eldar, tittar på film och vilar (jag har tagit en tupplur både idag och igår). Barnen sov bort gårdagen och blev betydligt friskare på kuppen, Lovis har startat en butik som heter Möss-market där hon säljer mössor som hon syr på sin nya barnsymaskin och Idun sköter sin docka i den nya liggvagnen hon fick. De pysslar, vi spelar spel, äter lite till.
Och vi njuter. Lovis och jag har gått i pyjamas hela dagen (till och med när jag högg ved och hämtade mjölk från bondgården hade jag bara pyjamas under). Det går ingen nöd på oss nu när barnen inte har (lika) ont i öronen längre.
Det började fenomenalt. Alla syskon med familjer var på plats hos mamma och pappa, till och med fammo och mommo var där. Kusinerna lekte ivrigt tillsammans, julbordet var överdådigt och läckert, jag fick bara bra presenter och många av rimmen var riktiga hittar.
Sedan blev det natt. Den äldsta generationen åkte hem till sig, men vi övriga fjorton stannade kvar i mitt barndomshem, jag gick till sängs ungefär ettiden.
Klockan tre vaknade Lovis av örvärk. Halv fem steg hon upp för gott. Kvart över fem vaknade Idun av samma smärtor, Caj, som redan på julaftonskvällen innan vi somnade kände sig krasslig, kom ner med henne. Så där satt vi, bland alla sönderrivna papper och färska julklappar. Håglöst stirrande framför oss önskade vi förgäves att barnen skulle somna.
På morgonen packade vi ihop våra pinaler och åkte till akuten. Sen storhandlade vi på apoteket och åkte hem istället för på släktträff.
Vi har varit inomhus sedan dess. Utom när jag högg ved idag. Och vet ni var: det är riktigt skönt. Vi äter julgodis, eldar, tittar på film och vilar (jag har tagit en tupplur både idag och igår). Barnen sov bort gårdagen och blev betydligt friskare på kuppen, Lovis har startat en butik som heter Möss-market där hon säljer mössor som hon syr på sin nya barnsymaskin och Idun sköter sin docka i den nya liggvagnen hon fick. De pysslar, vi spelar spel, äter lite till.
Och vi njuter. Lovis och jag har gått i pyjamas hela dagen (till och med när jag högg ved och hämtade mjölk från bondgården hade jag bara pyjamas under). Det går ingen nöd på oss nu när barnen inte har (lika) ont i öronen längre.
 |
| Att vara hemma på jul är mysigt. Jättemysigt. |
23 december 2011
GOD JUL!
Nu skall jag ta lite julledigt från bloggen och ha internetpaus över julhelgen. God jul till dig som läser, kom ihåg att vara snäll och glad och äta lagom mycket choklad!
Julstämning
22 december 2011
Viljan till volang
Golven blir torkade i år, det verkar som att gårdagens blogginlägg fick igång mig. Bra bra. Caj och barnen är och hämtar granen och jag fejar och står i. Jag har fortfarande pyjamas på mig, jag har jobbat hemifrån under dagen och iddes inte duscha och klä på mig innan jag började med julstädningen, man blir ju ändå svettig.Tänkte jag. Och hade rätt.
Jag måste ta en paus för att rapportera att jag åtminstone tre, fyra, fem gånger har kommit på mig själv med att föreställa mig volanger här och var.
Runt kökspallarna.
Runt kanten på den lilla bänken i köket där vi har tekoppar, ägg och en blomma (jag vet, en urläcker kombo.)
Runt vardagsrumsbordet (en gammal vinlåda med underligt, hemsnickrat lock. Jag får kritisera eftersom jag byggde det).
På en bordduk vi inte äger men som jag tänker mig att jag kunde sy hastigt och lustigt...
Runt sängen.
Volanger? Visst är det fint, men är det något att prioritera så här några dagar före jul? Nej, jag tänkte väl det.
Jag måste ta en paus för att rapportera att jag åtminstone tre, fyra, fem gånger har kommit på mig själv med att föreställa mig volanger här och var.
Runt kökspallarna.
Runt kanten på den lilla bänken i köket där vi har tekoppar, ägg och en blomma (jag vet, en urläcker kombo.)
Runt vardagsrumsbordet (en gammal vinlåda med underligt, hemsnickrat lock. Jag får kritisera eftersom jag byggde det).
På en bordduk vi inte äger men som jag tänker mig att jag kunde sy hastigt och lustigt...
Runt sängen.
Volanger? Visst är det fint, men är det något att prioritera så här några dagar före jul? Nej, jag tänkte väl det.
Svindlande nära
Den är så nära nu att jag känner smaken på tungan. Julen.
Idag anländer mina syskon till mitt barndomshem, men vi åker antagligen dit först på lördag. Caj och barnen skall hämta julgran, vi skall städa (Alltså "julstäda") och baka pepparkakor. Jag har en artikel kvar att skriva ut, en tidning kvar att korrläsa. Sedan är det lov.
Bäst att kavla upp ärmarna och sätta igång, så den kommer nån gång, julen.
Idag anländer mina syskon till mitt barndomshem, men vi åker antagligen dit först på lördag. Caj och barnen skall hämta julgran, vi skall städa (Alltså "julstäda") och baka pepparkakor. Jag har en artikel kvar att skriva ut, en tidning kvar att korrläsa. Sedan är det lov.
Bäst att kavla upp ärmarna och sätta igång, så den kommer nån gång, julen.
21 december 2011
Apropå julstädningen
Ibland kan jag harmas lite över att vi aldrig uppnår det där stadiet då allt i huset är under kontroll. Jag har nämligen en känsla av att andra når dit.
Jag tänker mig att det är lättare om man har ett nybyggt hus med goda förvaringsmöjligheter.
Jag tänker mig att det är möjligt om man har städhjälp.
Jag tänker mig att det är en barnlek om samtliga vuxna i hushållet är jätteintresserade av en hygienisk omgivning samt ordning och reda.
Det vore antagligen ingen match om man inte hade internet hemma. Eller saknade saker. Eller avskydde att läsa och se på film.
Jag tänker mig att det är enkelt att hålla ordning om man inte är hemma så mycket som vi är.
Och jag tänker mig att man skulle komma en bra bit på vägen om man faktiskt skulle ta sig tid att göra sånt där tråkigt som att gå igenom barnens leksaker, sortera upp dem i flera omgångar, byta ut dem med jämna mellanrum, eller städa kallvinden och verkligen göra sig av med alla de där sakerna man inte gör något med längre. (Föra lådorna med kläder som blivit för små till loppis! Sortera den där jättelådan med noter! Slänga bort alla portfolios jag gjorde när jag studerade!)
Men som sagt. Vi når aldrig dit. Vi försöker inte ens. Det är nätt och jämt så vi får huset dammsuget. Eller toaletterna städade. Torkar golv gör vi så sällan att jag inte ens täcks berätta. Och fönstren, mitt ständiga dåliga samvete (... och tro inte att jag har dåligt samvete över att de är otvättade, nej, mest dåligt samvete har jag över att jag inte bryr mig mer än jag gör).
Jag är egentligen väldigt noga med hur det ser ut runtomkring mig. Jag vet, du har säkert svårt att tro det om du är en av dem som dykt upp här oanmäld. Här är en svinstia vissa dagar. Men jag trivs inte i råddet och smutsen. Jag kan gå med på det till en viss gräns, men blir det för kaotiskt blir jag sur, stressad och irriterad. Jag önskar att min tolerans var oändlig. Som det är nu tvingar jag barnen att städa efter sig för jämnan, något de verkligen avskyr, och det kan hända att jag ger dem ett livslångt trauma på grund av min envishet. Ändå ser det ofta ut som en virvelvind har dragit genom huset.
Men de där sakerna som inte syns så bra, dem är jag duktig på att strunta i. Jag har inte en gång ens seriöst övervägt att dra igång med en årlig julstädning här hemma (den där som innebär skurade bastulavar och putsade lister). Jag är säker på att ingen annan i huset har tänkt tanken. Vi dammsuger väl lite imorgon som vanligt. Och jag är nöjd så. Så länge det inte ligger framme alldeles för mycket saker på fel ställe är jag tillfreds.
Innerst inne drömmer jag ändå pikolite om att någon gång, en enda skulle räcka, få uppleva att varenda skrymsle är under kontroll.
Jag tänker mig att det är lättare om man har ett nybyggt hus med goda förvaringsmöjligheter.
Jag tänker mig att det är möjligt om man har städhjälp.
Jag tänker mig att det är en barnlek om samtliga vuxna i hushållet är jätteintresserade av en hygienisk omgivning samt ordning och reda.
Det vore antagligen ingen match om man inte hade internet hemma. Eller saknade saker. Eller avskydde att läsa och se på film.
Jag tänker mig att det är enkelt att hålla ordning om man inte är hemma så mycket som vi är.
Och jag tänker mig att man skulle komma en bra bit på vägen om man faktiskt skulle ta sig tid att göra sånt där tråkigt som att gå igenom barnens leksaker, sortera upp dem i flera omgångar, byta ut dem med jämna mellanrum, eller städa kallvinden och verkligen göra sig av med alla de där sakerna man inte gör något med längre. (Föra lådorna med kläder som blivit för små till loppis! Sortera den där jättelådan med noter! Slänga bort alla portfolios jag gjorde när jag studerade!)
Men som sagt. Vi når aldrig dit. Vi försöker inte ens. Det är nätt och jämt så vi får huset dammsuget. Eller toaletterna städade. Torkar golv gör vi så sällan att jag inte ens täcks berätta. Och fönstren, mitt ständiga dåliga samvete (... och tro inte att jag har dåligt samvete över att de är otvättade, nej, mest dåligt samvete har jag över att jag inte bryr mig mer än jag gör).
Jag är egentligen väldigt noga med hur det ser ut runtomkring mig. Jag vet, du har säkert svårt att tro det om du är en av dem som dykt upp här oanmäld. Här är en svinstia vissa dagar. Men jag trivs inte i råddet och smutsen. Jag kan gå med på det till en viss gräns, men blir det för kaotiskt blir jag sur, stressad och irriterad. Jag önskar att min tolerans var oändlig. Som det är nu tvingar jag barnen att städa efter sig för jämnan, något de verkligen avskyr, och det kan hända att jag ger dem ett livslångt trauma på grund av min envishet. Ändå ser det ofta ut som en virvelvind har dragit genom huset.
Men de där sakerna som inte syns så bra, dem är jag duktig på att strunta i. Jag har inte en gång ens seriöst övervägt att dra igång med en årlig julstädning här hemma (den där som innebär skurade bastulavar och putsade lister). Jag är säker på att ingen annan i huset har tänkt tanken. Vi dammsuger väl lite imorgon som vanligt. Och jag är nöjd så. Så länge det inte ligger framme alldeles för mycket saker på fel ställe är jag tillfreds.
Innerst inne drömmer jag ändå pikolite om att någon gång, en enda skulle räcka, få uppleva att varenda skrymsle är under kontroll.
20 december 2011
Det händer i badrummet!
Två av våra hönor, Agda och halta Kukka sitter just nu i vårt badrum och huttrar. Caj har tagit bort ohyra (kalkben) från deras klena hönsfötter och smort in dem med vaselin. Vi kan inte föra damerna tillbaka till hönshuset med fuktiga fjädrar, så de får kanske sova i tamburen där det är halvsvalt i natt.
Få se hur det går med Kukka så där på sikt. Hon blev halt i somras och lärde sig aldrig gå ordentligt igen utan går väldigt snedvridet med ena foten. Det är inte så lätt att leva ett gott hönsliv med ett dylikt handikapp.
På grund av nattens konstigheter har både barnen och jag varit jättetrötta och lättirriterade hela dagen. Nu borde jag med andra ord anstränga mig för att komma mig i säng. Men jag läser en spännande bok. Och jag har en del Wordfeud drag att grunna på. Vi får se, vi får se.
 |
| Kukka vilar i en låda |
 |
| Caj rengör Agdas ben. Notera Cajs studenthalare som används i agrara syften numera |
Få se hur det går med Kukka så där på sikt. Hon blev halt i somras och lärde sig aldrig gå ordentligt igen utan går väldigt snedvridet med ena foten. Det är inte så lätt att leva ett gott hönsliv med ett dylikt handikapp.
På grund av nattens konstigheter har både barnen och jag varit jättetrötta och lättirriterade hela dagen. Nu borde jag med andra ord anstränga mig för att komma mig i säng. Men jag läser en spännande bok. Och jag har en del Wordfeud drag att grunna på. Vi får se, vi får se.
 |
| Så här märkliga kände vi oss till exempel |
Korea's got talent
Barnen, som brukar sova rätt gott, vaknade halv fem i morse och ville stiga upp. De gick på vessan, fnittrade och lekte där och ända tills jag meddelade att de måste gå och lägga sig igen. De gick lydigt till sängs men fortsatte prata och vara vakna och jag kunde inte heller somna om. Lite före sju kröp de ner under vårt täcke och Idun lyckades faktiskt somna, men en kvart senare hade det blivit morgon och vi måste stiga upp.
Jag är dödstrött.
Just tog jag en liten paus i mitt arbete och gick in på youtube för att titta på talangjaktsklipp (det är en fäbless jag har). Det första jag hittade var om om en autistisk pojke från Usa som sjunger i America's got talent, det andra var från Korea's got talent (jag visste inte ens att det fanns) och visade en rörande historia om en pojke som levt på gatan sedan han var fem (!) och som nu sjöng opera. Båda klippen rörde mig, naturligtvis, till tårar.
Jag är som sagt dödstrött.
Jag är dödstrött.
Just tog jag en liten paus i mitt arbete och gick in på youtube för att titta på talangjaktsklipp (det är en fäbless jag har). Det första jag hittade var om om en autistisk pojke från Usa som sjunger i America's got talent, det andra var från Korea's got talent (jag visste inte ens att det fanns) och visade en rörande historia om en pojke som levt på gatan sedan han var fem (!) och som nu sjöng opera. Båda klippen rörde mig, naturligtvis, till tårar.
Jag är som sagt dödstrött.
Sjuttiotvå
Jag jobbar ännu fyra dagar. Sedan har jag sjuttiotvå dagar skrivledigt. Jag räknade just. Sjuttiotvå. Åh.
19 december 2011
Resväskor
Vi har lite dåligt med resväskor, så nu letar jag efter nya och hittade jätteroliga till barnen.
Men vi behöver också en.
Tips? Den får gärna vara lätt, smidig och hållbar, samt snygg och långlivad.
Vänliga hälsningar,
en resenär
Men vi behöver också en.
Tips? Den får gärna vara lätt, smidig och hållbar, samt snygg och långlivad.
Vänliga hälsningar,
en resenär
Att jobba hemma
För ett tag sedan uppmanades jag berätta om hur det går att jobba hemma när barnen också befinner sig där. Och nu har det blivit dags.
Jag startade mitt företag en gul apelsin våren 2008. Idun var bara några månader gammal och vi var hemma alla fyra. Jag jobbade några timmar per dag, kunde amma helt som vanligt trots att jag jobbade och levde sist och slutligen rätt mycket familjeliv. Att ha två barn under ett och ett halvt år var rätt tungt och jag fattar inte hur vi skulle ha orkat om Caj hade jobbat heltid och jag hade varit hemma ensam med flickorna. Det fungerade, jag fick tid att utveckla mitt företag samtidigt som jag fick vara hemma med familjen. Det bästa av två världar.
Men sedan blev barnen större. De slutade sova dagssömn och började föra ganska mycket oväsen. Det är svårt att jobba hemma när man blir tvungen att begränsa den övriga familjens vardag. När jag har varit ensam hemma med barnen och Caj har jobbat har de kunnat röra sig fritt i hela huset eftersom Caj har jobbat på annat håll. Jag har kunnat laga mat och göra annat utan att vakta dem precis hela tiden. Men när jag har jobbat hemma samtidigt som familjen varit här har både Caj och jag med gemensamma krafter fått mota bort dem från mitt arbetsrum eller hela övre våningen med jämna mellanrum, det har varit både frustrerande och tungt att ständigt bli irriterad på att bli avbruten i jobbet.
Idag går barnen på dagis några timmar per dag. Caj är hemma och sköter markunderhållet, lämnar och hämtar barnen. Jag jobbar oftast på vårt kontor i stan (eftersom jag jobbar mest med tidningen just nu) och tycker att jag har lättare att lämna jobbet bakom mig när jag kommer hem om jag inte tar det med mig.
Inför framtiden drömmer jag om ett arbetshus på gården. Jag hyser inga stora förhoppningar om att det kommer att bli av särskilt fort, eftersom varken Caj eller jag kan bygga hus och inte heller vill börja jobba mer för att kunna betala av ett större lån i det här skedet. Redan att ha ett eget arbetsrum är en stor lyx, jag är tacksam för det, men också glad över att jag har möjlighet att sitta på kontoret och jobba, ostört.
Jobbar du/skulle du kunna jobba hemma?
Jag startade mitt företag en gul apelsin våren 2008. Idun var bara några månader gammal och vi var hemma alla fyra. Jag jobbade några timmar per dag, kunde amma helt som vanligt trots att jag jobbade och levde sist och slutligen rätt mycket familjeliv. Att ha två barn under ett och ett halvt år var rätt tungt och jag fattar inte hur vi skulle ha orkat om Caj hade jobbat heltid och jag hade varit hemma ensam med flickorna. Det fungerade, jag fick tid att utveckla mitt företag samtidigt som jag fick vara hemma med familjen. Det bästa av två världar.
Men sedan blev barnen större. De slutade sova dagssömn och började föra ganska mycket oväsen. Det är svårt att jobba hemma när man blir tvungen att begränsa den övriga familjens vardag. När jag har varit ensam hemma med barnen och Caj har jobbat har de kunnat röra sig fritt i hela huset eftersom Caj har jobbat på annat håll. Jag har kunnat laga mat och göra annat utan att vakta dem precis hela tiden. Men när jag har jobbat hemma samtidigt som familjen varit här har både Caj och jag med gemensamma krafter fått mota bort dem från mitt arbetsrum eller hela övre våningen med jämna mellanrum, det har varit både frustrerande och tungt att ständigt bli irriterad på att bli avbruten i jobbet.
Idag går barnen på dagis några timmar per dag. Caj är hemma och sköter markunderhållet, lämnar och hämtar barnen. Jag jobbar oftast på vårt kontor i stan (eftersom jag jobbar mest med tidningen just nu) och tycker att jag har lättare att lämna jobbet bakom mig när jag kommer hem om jag inte tar det med mig.
Inför framtiden drömmer jag om ett arbetshus på gården. Jag hyser inga stora förhoppningar om att det kommer att bli av särskilt fort, eftersom varken Caj eller jag kan bygga hus och inte heller vill börja jobba mer för att kunna betala av ett större lån i det här skedet. Redan att ha ett eget arbetsrum är en stor lyx, jag är tacksam för det, men också glad över att jag har möjlighet att sitta på kontoret och jobba, ostört.
Jobbar du/skulle du kunna jobba hemma?
En bloggpost som innehåller nötkräm
Det pågår en tyst katastrof. En katastrof
som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen
dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som
med enkla medel skulle kunna förebyggas.
I jul kan du publicera årets viktigaste bloggpost. En bloggpost som ger fler barn chans att överleva och utvecklas. Då gör du nämligen inte bara fler uppmärksamma på att barn dör i onödan utan du ser även till att re:member skänker sex påsar nötkräm. Nötkrämen skickas till de barn som behöver det mest. Vi hoppas att du vill hjälpa oss att få ihop så många påsar nötkräm som det bara är möjligt.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
I jul kan du publicera årets viktigaste bloggpost. En bloggpost som ger fler barn chans att överleva och utvecklas. Då gör du nämligen inte bara fler uppmärksamma på att barn dör i onödan utan du ser även till att re:member skänker sex påsar nötkräm. Nötkrämen skickas till de barn som behöver det mest. Vi hoppas att du vill hjälpa oss att få ihop så många påsar nötkräm som det bara är möjligt.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)