Livsleda

Här muras så det står härliga till. Båda våningarnas två mittersta rum är utrymda och inpyrda i murbruk, uppriven isolering och skräp. Mitt i det här lever vi.

Det är kanske det pågående bygget i kombination med allmän hösttrötthet som gör att jag känner mig irriterad. Jag borde antagligen ta lite bloggpaus just nu, i bemärkelsen sluta läsa andras bloggar. Det är lätt att få känslan av att alla andra gör allt. Det är lätt att tro att det att man inte hinner med allt bara räknas om det är ett medvetet val. (Som man bloggar om.) Det räknas inte om man helt enkelt inte ... hann med. Fast det är så mycket mänskligare.

Som om jag inte hade nog med alla mina personliga projekt, (skriva, läsa, leva vardagsliv och sluta ha dåligt samvete över att jag aldrig hinner förnya en gul apelsin) känner jag att jag borde göra en massa saker. Jag borde aktivera mig i egenskap av duktig samhällsmedborgare, samvetsgrann världsmedborgare,  feminist, urmoder med mjuka värderingar, underbetald författare, ekologi- och återvinningsidealist, leva-enkelt-teoretiker, kulturintresserad litteraturvetare.

Men jag orkar inte engagera mig. Jag orkar inte tycka saker, söka information, diskutera, debattera och agera. Jag vill bara svepa in mig i en filt, lägga mig armarna om mina barn och läsa om Pippi på rymmen. Eller som idag, föra fiktiva anteckningar över påhittade sjukdomar med dem.

Blodtryck: högt.

Plåster: Hello Kitty.

HB: fem

Osv. 

En var läkare, en sjukskötare, en patient. Vi turades om. Tydliga hierarkier. Man behövde inte göra andras jobb, man hade sitt eget. (Patientens uppgift var att ligga stilla och jämra sig. Sjuksköterskans var att skriva ner allting och att lyda läkaren. Läkarens var att bestämma.)

Livet är egentligen väldigt enkelt. 

(Väldigt enkelt att göra komplicerat.)

Ett litet hus

Igår hittade jag en annons på Facebook med världens gulligaste hus. Så småningom kommer barnen att vilja ha egna rum och mitt arbetsrum ryker. Då skulle det vara perfekt med ett litet arbetshus på gården. Tänkte jag.

Vi var nära att slå till. Men sen började jag ta reda på allt möjligt. Bygglov, vatten- och avloppsanslutningar, gjutning av husgrund och framförallt transporten. Det visade sig vara väldigt invecklat att transportera ett fem och en halv meter brett och nästan sex meter högt hus. Det går. Men  det blir för dyrt och för krångligt för oss.

Men det var roligt att drömma en smula!

Bu & Bä

Nej alltså titta på det här! Jag kan inte förstå hur hon lyckas få det så där snyggt, detaljerat och roligt!

Flytten

Vi har tillfälligt flyttat in i barnens rum medan skorstenen utvidgas bredvid min säng. Det kommer att bli en varm vinter, skönt!

Ordfejd

Amanda skrev om spelet Wordfeud ungefär samtidigt som min bror Jonas introducerade det för mig. Wordfeud är ungefär som alfapet. Jag brukar inte vara särskilt bra på alfapet eftersom jag (som på de flesta områden i livet) vill att det skall gå fort. Men jag har upptäckt att det går bättre om man tänker lite. Och nu är jag fast.

Från att ha förlorat min första match med 284-543 och min andra med 284-394 har jag plötsligt fattat hur man skall tänka och nu gör jag inget annat än spelar. Numera vinner jag till och med ibland. Ah.

De bästa jag vet

Man skulle kunna tro att Lovis är den enda som levererar lustiga uttalanden här i huset, men det är inte sant. Medan Lovis mer eller mindre omedvetet säger lustiga saker när hon menar något allvarligt är Idun familjens personliga clown som får samtliga att gapskratta. Men hennes humor går inte att återge i skrift. Det är så synd. Ni vet inte vad ni missar!

Det är så roligt nu när barnen är så stora att man verkligen gapskrattar åt saker tillsammans.

Och just när vi satt i vardagsrummet, åt god, hemlagad pizza, lyssnade på musik och hade tända ljus på bordet kändes det så perfekt. Trots att vi är mitt i kakelugnsbygget, trots att det är damm överallt och alla möbler är inpressade i vardagsrummet, trots att helgens planer avbokades på grund av Iduns krassel, trots att jag slutligen bestämde mig för att inte heller hoppa på plan B: chansen att åka till Ikea imorgon (eller kanske just på grund av det) kändes tillvaron alldeles perfekt. Att vi får vara tillsammans i vårt eget hem. Jag och de bästa jag vet.

Opassande sång

Lovis: Mamma den där "Du har väl aldrig trott på tårar" är nog en FUL sång den.
Jag: Varför tycker du det?
Lovis: Den är ju så här "Du har väl aldrig trott på tårar, det passar INTE för en karl". Tänk nu på pappa!

Haha

Jobba hemifrån?

En sak jag tänker på ibland (jag lovar att det här inte är den enda saken) är uttrycket "jobba hemifrån". Det kan ju betyda att man jobbar hemma. Man jobbar med utgångspunkt i hemmet. Hemifrån. Men det kan också betyda raka motsatsen. Att man jobbar hemifrån. Att man jobbar borta hemifrån.

Jag använder det alltid i den första betydelsen men är ibland lite rädd (nå det är väl att ta i) att bli missförstådd.

"Barnen är hemma, så jag jobbar hemifrån" (bra förälder där, som lämnar barnen ensamma när du själv åker bort för att jobba)


"Jag tycker det är så skönt att jobba hemifrån eftersom jag får gå omkring i pyjamas halva dagen" (Var jobbar du, människa?)



osv.

Karl-Bert

Lovis: Mamma kan man kallas Kurt?
Jag: Man kan till och med heta Kurt.
Lovis: Men jag känner ingen som heter Kurt. Bara en som heter Karl-Bert.  Han går på vårt dagis.
Jag: Men det är väl inte sant!
Lovis: JO! han har just börjat på vårt dagis.
Jag: Men Lovis man får inte ljuga.
Lovis: Okej, i min fantasi finns han. Han är min man.
Tänker en stund, fnissar
Lovis: och han har RUNDA glasögon.

Fantasy

Jag gillar fantasi. Jag tycker om berättelser där gränserna är lite flytande, där berättelsen inte tvingas in i de normala ramarna.


Jag läser en hel del fantasy. Mest på engelska. Ofta om vampyrer. Jag har nyligen läst en riktigt rolig serie av Molly Harper, som jag rekommenderar, den är inte så våldsam och blodig som vissa serier kan vara, utan mera rolig. Som chick lit med en vampyrtvist.


Just nu håller jag på att läsa Döden på en blek häst av Amanda Hellberg. Jag halkade in på Amandas blogg via Maria Turtschaninoff, som tipsade om hennes lista på vad man skall tänka på om man vill bli barnboksförfattare. Maria har skrivit en liknande lista. Båda är mycket upplysande, informativa och inspirerande.

Hursomhelst: jag hade inte hört om Amanda tidigare men beställde hennes bok och den är bra. Mycket välskriven. Obehaglig. Spännande. Fängslande, men inte på det där sättet att man vill kasta sig in i den och läsa ut den på en gång utan mera så man vill dra ut lite på läsandet, njuta. Och det är ovanligt för mig!

Många av mina vänner som läser en massa tycker inte alls att fantasy är intressant eller viktigt. Då känner jag mig nästan lite barnslig som verkligen går igång på sådant som inte skulle kunna hända i verkligheten, istället för att bli till mig över politiska biografier eller antologier om ensamstående pappor i Stockholms förorter eller djupgående intervjuer med Indiska yogis på fyrtiotalet.

Några av vännerna säger att de känner att de missar något när de inte läser fantasy. Att det är synd att det finns hela världar som är stängda för dem.

Vad tycker du om fantasy? Hurudana böcker läser du helst?

De sjuka

Idag har barnen varit hemma från dagis, Idun hade feber igår och var trött och hängig, så båda blev hemma. Men de var ganska glada och uppspelta ändå. Så här såg det ut i morse, i vår säng. Bästisarna.

Plötsligt händer det

Igår började muraren riva väggen för att småningom kunna mura upp kakelugnen i matrummet. Han berättade just att han började mura på 1954, jag är synnerligen övertygad om att han kan sin sak. Förra veckans ordning och reda är ett minne blott, men nu kanske vi får en ännu mysigare vinter än vanligt.

Och så har vi äntligen bokat boende för de tre första veckorna på Martinique. Vi blir till och med hämtade från flygplatsen. Skönt.

Det märkliga är att hon vill att vi betalar bokningsavgiften per check. 2011. Hmmm... Jag försökte nästla mig ur det genom att be henne uppge sina bic- och swiftkoder, men är lite rädd för att hon inte vet vad det är för något och istället misstänker mig för att hacka hennes konto och ruinera henne.

Någon gång

Jag önskar att jag hade mätt lite noggrannare på klänningen jag håller på att sy. För nu blev ärmarna för smala. Jag vet inte om jag orkar sprätta upp dem. Jag hade utgått från att den skulle bli perfekt. (Någon gång borde väl den teorin kunna slå in?)

Vår murare har börjat med kakelugnen. Hittills har han bara rivit. Som brukligt i byggsituationer är det mer jobb än vi räknat med. Mer damm också. Överallt. Jag hade utgått från att det skulle vara ett snabbt litet ingrepp. Fixa lite, mura lite, tända på. Ungefär. (Någon gång borde väl den teorin kunna slå in?)

Nu skall jag gå och lägga mig. Helst utan att läsa några timmar först. Så jag vaknar pigg, nyter, utvilad och fräsch imorgon. (Någon gång skall jag väl kunna låta bli böckerna?)

Filmkväll

Som vanligt har vi filmkväll med Jonas och Saija. Det är roligt. Som vanligt.

Vinnaren dragen!

Den som vinner Korpens sång är ingen mindre än Evis! Grattis! Berätta gärna vad du tyckte om den sen när du har läst den (fast kanske du redan har läst den?). Om du vill ha den på posten skall jag skicka den genast, det är bara att meddela adressen! Om du är på väg på bokmässan på söndagen kan jag ta med den dit och överlämna den vid ett lämpligt tillfälle (jag planerar att fara dit på söndag) eller så kan jag föra den till dina föräldrar ;) Alternativen är många, bara att välja det som passar dig bäst.

Hemma igen

Nu är familjen hemma igen. Allt är som vanligt. Men jag har haft skönt!
Jag brukar ofta göra upp överdrivet ambitiösa planer när jag har lite tid för mig själv samtidigt som jag också har tänkt att jag skall vila. Nu hann jag med bådadera.

Jag har bakat bröd och muffins, haft ett hemmaparty (mitt första någonsin), umgåtts med några vänner, läst en halv bok, och en fjärdedel på nästa, skrivit två (!!) kapitel på manuset (det är kanske det jag är gladast över), städat hela huset, varit ute och sprungit, bytt lakan, tvättat två maskiner tvätt, spelat gitarr och sjungit för första gången på evigheter, ritat ett nytt mönster till en klänning som jag aldrig hann sy och läst jättemånga bloggar... och jobbat förstås. Massor med grejer låter det som när jag rabblar upp dem så här. Men ändå känner jag mig utvilad. Och så här mycket skulle jag aldrig kunna göra och samtidigt känna mig utvilad när familjen är hemma.

Och så hann jag drömma att Martinique drabbades av en tsunami före vi åkte iväg, så vi blev tvungna att åka till Grekland istället. Jag hoppas verkligen att jag inte drömmer sanndrömmar.

Att ha egen tid är helt klart ett vinnande koncept (bortsett från martiniquedrömmen alltså). Jag borde boka in nästa dejt med mig själv redan nu, så att den blir av.

Iduns önskan

Igår just innan jag skulle somna kom jag ihåg vad Idun önskar sig mest av allt. För några kvällar sedan var hon lätt ynklig och ängslig och jag föreslog den ena trevligheten efter den andra, men hon bara skakade på huvudet. Till sist frågade jag vad hon vill drömma om.
– En ängel, sa hon.
Fint.

Mannen, del 1

Jag har funderat mycket på stereotyp manlighet på senaste tiden. Och idag bloggar Peppe om pojkar och flickor. Jag skall återkomma till det hon skriver i ett senare inlägg. Men nu börjar jag med en annan aspekt.

De är ganska osynliga i min värld, de där dominanta, jättemuskulösa, överpossessiva, tystlåtna männen som är benägna till slagsmål och som har svårt att prata om sina känslor. Jag gillar i verkligheten inte alls den här typen av män men i en av de fantasyserier som jag nyligen läst porträtteras alla män på det här sättet, både till fasa och förtjusning. För trots att det går emot mina ideal och trots att jag aldrig skulle orka leva med en sådan här människa, är det något ... grottmänskligt kanske, som gör att jag tycker det är spännande att läsa om dem. Jag vet inte varför. Jag skäms lite.

När jag har diskuterat det här med mina vänner inser jag att jag lever i en bubbla där det är lätt att gå igång på något vars baksida man aldrig behöver tampas med. I min verklighet tar männen tar paus från karriären för att stanna hemma med barnen, är delaktiga i gemensamma beslut, lyssnar på sina partners och är engagerade i hushållsarbetet. Precis som jag vill att det skall vara.

Vad är det då som gör att jag kan tycka att det är lite spännande med en fiktiv supermaskulin snubbe som försvarar sin kvinnas heder med risk för sitt eget liv och som gillar att... slåss för att visa sin kärlek? Det är ju fruktansvärt primitivt.

Nu hoppas jag att ni aldrig vänder det här avslöjandet emot mig. Okej?
Och jag skall snart läsa något mera kvalitativt och credd-ingivande.

Godnattet

Innan vi lägger barnen har vi en bestämd ritual som vi följer. Den avslutas med att vi säger God natt, sov gott, jag älskar dig, dröm om det finaste du vet... och så hittar vi på något ganska äckligt. Typ en kokt potatis. En näsa med snor i. Eller annat. Det är själva skämtdelen av det. Caj hittar alltid på jätteroliga saker.

Sen kommer den seriösa varianten där man verkligen försöker tänka ut vad den andra gillar och skulle kunna tänkas vilja drömma om.

Lovis favorit är när jag beskriver ett hobbyrum med oändligt mycket pysselsaker som hon får använda fritt, samt en BARNSYMASKIN (hennes heta önskan) som hon får sy på.

Iduns bästa drömönskan är bland annat en famn som man får vara i hur länge som helst. Hon har en annan också men jag kan inte för mitt liv komma på vad det är just nu.

Ikväll, på telefon, fick jag höra det här.
Lovis sa: dröm om det finaste du vet. En... lax. Från Strandcamping.
Idun sa: dröm om det finaste du vet. En bokhylla. Med jättemycket böcker. Som du får ligga på sängen och läsa. Och ligga och sova.

Mmm. De känner mig. Speciellt Idun.

Singel i stan

Japp. Att vara ensam hemma var fruktansvärt trevligt. Jag var inte ensam i och för sig utan hade några vänner på besök, vi beställde baktillbehör och sen satt vi och pratade till nästan halv tolv. Det är sällan jag får behålla mina gäster så länge, de flesta brukar vara tvungna att åka hem för att barnen skall somna, men den här gången var inga barn med och vi hade mycket att avhandla.

Och så låg jag i mina rena lakan och läste till klockan ett, klockan sju vaknade jag av mig själv (skit också, jag hade tänkt sova lite längre nu när jag hade chansen), nu skall jag ta en joggingtur och sen måste jag väl duscha, äta frukost och fara till jobbet.

Men alltså hemska saker vad jag njuter av att vara ensam hemma. Det är nästan lite skrämmande. Jag kunde enkelt fortsätta flera dagar till.

Ensam hemma

Caj har tagit barnen under armarna och åkt iväg till Vasa för att hänga med min bror och hans familj. De har höstlov. I motsats till mig.

Men jag sörjer inte. För första gången på.. ja, kanske någonsin.. är det jag som blir ensam kvar hemma, och jag får ha hela huset för mig själv. Till kvällen kommer några vänner på besök och innan dess tror jag jag skall städa lite, baka lite, läsa lite. (Orsaken att jag väljer att städa frivilligt, när jag är riktigt ensam, är att det för en gångs skull inte kommer att bli stökigt direkt. Så jag får njuta av att vistas i vårt hem, som är åtskilligt mycket mysigare när det är rent. Och om jag inte städar först kan jag inte njuta sen. Så är det bara.)

Brukar ni ofta vara ensamma hemma?

Rymden

När jag läste det här slog det mig igen. Jag har inget intresse av att åka till rymden, inte ens fast jag skulle få betalt.

Framtidsplanerna

Lovis och Idun satt och diskuterade framtiden idag vid matbordet. Lovis gick helt igång.
– Och sen mamma, så skall jag bo här hemma tills jag är trettiett och sen skall jag bo i ett höghus. Jag ska bara bo i två hus i hela mitt liv. Och Idun och jag skall bo grannar! Och sen när jag sitter där i min lägenhet och har tråkigt med min man, då är det bara att (visar med handen hur hon öppnar en dörr) öppna dörren och gå till Idun och så kan vi leka!!!
– Vad bra, tror du att Idun har nån man då?
– Jo, det har hon nog. Och så skall jag ha en sån där krans på dörren som har rosetter uppe och nere och på sidorna. Vi skall fara ut i skogen jag och Idun och plocka kvistar som vi kan laga de där kransarna av! Jag längtar tills jag blir stor, mamma.

Det är så ljuvligt att det hon ser mest fram emot som vuxen är att leka med Idun.



(och för en stund sedan meddelade hon att hon skall bli pensionär när hon blir stor. hahaha!)

Morgonmys

" ska vi kärleka oss?" frågar Lovis av Idun när de vaknar. Sedan ligger de och kramar och kramar och kramar. Och pussar lite.

Tävling

Nu är det dags för en tävling igen. För igår på loppis hittade jag en av mina favoritböcker, Korpens sång, av Per Nilsson.

När jag läste Korpens sång första gången var jag kanske fjorton eller femton år gammal. Jag sommarjobbade på biblioteket, boken var bara en bok av många i högen böcker jag släpade hem. Föga anade jag att jag skulle falla så totalt som jag gjorde. Efter jobbet satte jag mig på trappan till mitt barndomshem och uppslukades helt. Jag hade bara ett par timmar på mig, ett glapp mellan arbetsdagens slut och vaktandet av två små barn, som jag sysslade med på måndagskvällarna den sommaren, så jag sneglade på klockan med jämna mellanrum och läste, läste, läste. Där fanns spänning, livsvisdom och romantik. När jag kom hem från barnvaktandet fortsatte jag läsa och läste ut boken någon gång under natten.

Sedan dess har jag läst och lånat ut den många gånger. Att kunna bygga upp en intrig och ett persongalleri lika övertygande och inspirerande som Per Nilsson är ett eftersträvansvärt författarmål. Han har skrivit många bra böcker. Men frågan är om inte den här är den allra bästa.

Jag har den redan i min bokhylla och vill gärna att någon annan också skall få den. Så nu lottar jag ut mitt loppisexemplar.

För att delta i utlottningen skriver du ner ett av dina tidigare bokminnen i kommentarsfältet nedan. Jag ser fram emot att få läsa ditt svar! Tävlingstiden går ut fredagen den 21.10. Lycka till!

fru Fågel

Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om manlighet men eftersom jag inte är riktigt på det klara med vad jag tycker om vissa saker i ämnet bloggar jag om efternamn istället, inspirerad av Sara (som så ofta, så ofta...)

Vi funderade fram och tillbaka när vi skulle gifta oss. Vi var öppna för alla alternativ, utom kanske att behålla våra respektive namn. Vi ville ha ett gemensamt.

Efter många om och men beslöt vi oss för att Caj skulle ta dubbelnamn. Caj delar sitt pojknamn med en massa människor han inte är släkt med, i Finland är det bara min släkt som heter som den gör. Det som är synd är att vi inte heter helt lika, folk minns aldrig vem som heter vad, i vilken ordning namnen kommer. Fast det är helt logiskt. Caj tog dubbelnamn och då hakas det nya namnet sist på hans tidigare namnrad.

Först var det ovant att ha en man med dubbelnamn, men nu är vi hur vana som helst. Vilket bevisar att vi antagligen också hade vant oss vid vårt nästbästa alternativ: idag ångrar vi lite, lite att vi inte var modiga och bytte namn helt. Min farmors farfar hette Fågel, i och med en namnbytesrörelse i början av århundradet bytte hans barn namn till Fågelbärj och Fågelström. Fågel försvann. Men det är fint. Kort.  Lite magiskt, tycker jag.
Malin Fågel.
Caj Fågel.
Lovis Fågel.
Idun Fågel.
Varför inte? Och visst kan vi byta fortfarande. Men att byta nu, plötsligt, känns lite underligt. Inte så nödvändigt. Mest en rolig grej.
Jag tror inte jag skulle orka förklara mig hela tiden, bara. Och det skulle jag antagligen bli tvungen att göra.

(Fast nu när vi har skaffat hönor och är så förtjusta vore det ju verkligen på sin plats att heta fågel, hihi.)

Pst. Hanna, vad var det den där galna familjen i Hemmets veckotidning hette, de som hade samma mönster på allt i sin inredning... minns du?

Hemma hos-reportaget

Min superbegåvade vän, fru Lundagård var hit på besök i söndags och hälsade på tillsammans med min superduktiga illustratör Joanna. Aja fotograferade vårt hem. Hon har lyckats få det att se väldigt trevligt ut, måste jag säga.

Här kan du hälsa på hos oss. Välkommen.

Idun Cajsa, fyra år.

Jag vet. Mycket fyraårsprat nu. Men hon är ju så söt.
Här har hon just blivit uppvaktad med sång på säng innan dagis. Hon har lite extra festliga kläder eftersom hon fyller år och så håller hon i sin nya hund som fanns i ett av paketen. Den heter Milli. (Lovis kallar den för Millimeter lång)

En stolt fyraåring

Födelsedagen II

Födelsedagshysterin är total. Medan Lovis var på konstkurs bakade Idun och jag till hennes kalas.
Chokladtårta med lingonmousse och vaniljkräm
Miniatyrcupcakes med kokos, vit choklad och jordgubbar
Kokosbollar
Marmorerade maränger

(Och nu inser jag att vi ju inte har bakat några kex. Men det klarar man sig utan.)

Cupcakes med jordgubbar, kokos och vit choklad

Det här skrev Idun på ett gammalt kuvert medan marängerna gräddades

Tårtbotten. Choklad på jubilarens begäran.

Vaniljkräm till tårtan

Tvåfärgade maränger

En ivrig tre, snart fyraåring

Idun knådar mjöl. Viktigt moment.

Idun äter marängsmet

Idun äter mera marängsmet

Idun äter ännu mer marängsmet

De glada bagarna

Födelsedagen

På onsdag fyller damen till vänster fyra år. När hon kom på det igår kväll blev hon så ivrig att hon måste springa runt i rummet flera minuter. Det första hon sade i morse när vi vaknade upp alla fyra i bredd i sängen var "i övermorgon fyller jag år!" Spänningen är ljuv.

Idolen

Vi följer inte med i Idol i år. Men klippet med Moa Lignell som sjunger When I Held Ya har vi råkat snubbla över och lyssnat på många gånger. Hon är duktig (fast jag har ingen aning om hur det går för henne i tävlingen).

Idun och Lovis har en hang-up på Moa Lignell och kan lyssna på klippet hur många gånger som helst. I torsdags när deras kompis var här förevisade de stolt youtube-klippet, som om Moa var deras alldeles egen upptäckt, och förekom Anders Bagge genom att uppmana sin kompis att titta extra noga, "sen när han sätter fingrarna så här, då börjar alla skratta."

Igår låg Idun och jag på sängen och kramades och hon viskade förtroligt. "Tänk mamma, om jag skulle vara den där Moa Lignells barn". Det är så sött! Det är säker så som ett barns förälskelse i någon tar sig form, det ultimata vore att vara någons barn.

(Idag uttryckte hon också en önskan om att Eva i Fem Myror skulle kunna vara hennes storasyster)

(När jag tänker på det önskar hon byta ut sin befintliga familj med jämna mellanrum. Borde jag bli orolig över att vi inte riktigt fyller hennes kriterier? Haha)

En grov förolämpning

Jag fjantar mig och säger med överdrivet intensivt tonfall: Jag älskar ekologiska grönsaker!
Lovis: men... älskar du inte mig då?
Jag: Jo det är klart. Om jag skulle bli tvungen välja mellan en ekologisk morot och dig skulle jag välja dig.

En stund senare hör jag hur Idun och Lovis käbblar om något.
Lovis: Idun, om jag skulle välja mellan dig och en ekologisk svamp skulle jag välja svampen.

Den ultimata husmodern

Som den effektiva supermorsan jag är tvättar jag barnens utekläder ikväll medan de sover. Barnens utekläder. Medan barnen sover. (Are we clear?) Som den energisparande, praktiska husmodern jag också är kastar jag hastigt in tamburmattan på samma gång, eftersom den marinerats i hönsskit (antagligen) och lera (definitivt) den senaste tiden.

När jag sedan inte ens glömmer att hänga upp tvätten utan samvetsgrant plockar den ur maskinen inser jag: den knallrosa hallmattan var från Tiimari (Indien?). Den. Hade. Aldrig. Tvättats. Förr.

Färgen på Lovis även tidigare röda utedräkt har intensifierats. Hennes gröna mössa är plötsligt smutsrosa. Helt okej.

Men Iduns turkosa halare. Den. Den kommer aldrig mera att bli sig lik.

(för tillfället försöker jag i panik att tvätta den en gång till i vårt universalmedel GALLTVÅL, men jag tvivlar på utkomsten av det experimentet.)

Nu lägger jag mig och läser på sängen  i sedvanlig ordning iställetför att plocka undan i köket/försöka ordna upp efter vår massiva flytt på tre av nedrevåningens fyra förvaringstätaste möbler (vilka behövde tömmas inför flytten).

Ciao

Arrangemanget

Lovis har arrangerat en låt, inspirerad av Fem myror är fler än fyra elefanter. Bandet övade ungefär tio gånger innan låten spelades in. Coachen (alltså Lovis) var mycket sträng: ifall man spelade fel fick man gå och sitta på en stol och skämmas. Idun fick göra det två gånger och hon själv en gång. Till sist var det dags för filmningen. Resultatet kommer här. Vänligen notera att hon är hård men rättvis. (Hon berömmer sina medspelare på slutet.)

Kindergarten

Det som är extra trevligt med att barnen går i ett engelskspråkigt dagis är att de själva tycker det är så roligt med det nya språket. Lovis vill helst att vi pratar engelska här hemma också, jämt. Även om hon inte fattar allt förstår hon så väldigt mycket mer än för ett par månader sedan.

Just öppnade hon dörren till deras rum och ropade "Daddy, can you help me?" till Caj på nedre våningen. Sen tappade hon något och sa "oh, no" för sig själv.

1997

Var jag utbyteselev i Canada. Jag bodde fem månader hos en egyptiskt familj som till en början gav mig stora skälvan (alla arabiska ord var så stora! högljudda! jag trodde de grälade hela tiden) och sedan, efter ett par veckor, blev mig oändligt kära.

Jag skypade just med min värdmamma Maha för första gången på en evighet. Vi har chattat många gånger, så där skrivchattat, men det var en helt annan femma att höra henne live. Nu vill jag ta Caj och barnen under armarna och åka dit och hälsa på.

Dessvärre är klimatet i Québec lika hänsynslöst som här om vintern. Vi skall ju till Martinique. Men man får väl drömma. (Lottovinsten på tolv ege i lördags räcker ungefär till tågstationen i Bennäs. Ena vägen)