Innan jag blev mamma hade jag bestämt mig för att bli en förälder som inte säger nej per automatik. Det var en fin tanke. Tyvärr är den väldigt svår att omsätta i praktiken.
Som förälder säger man ofta nej för att man inte orkar med konsekvenserna av att barnen testar något de inte riktigt behärskar. Man orkar inte låta barnen hälla upp saften själva eftersom det kan resultera i att allting hamnar på golvet. Man orkar inte sopa upp skärvorna efter glasvasen som föll i golvet efter att man lät dem klättra på byrån i vardagsrummet. Man vill inte låta dem klippa sönder sina kläder trots att det säkert är en god övning för finmotoriken.
Hur det påverkar barnen att få höra nej, nej, nej är säkert olika från person till person. Vissa har en sådan viljestyrka att det inte spelar någon roll hur ofta de hör ordet nej, de fortsätter ändå inte att experimentera och pröva när de får chansen. Andra däremot låter sig kuvas med en gång, gillar läget och håller sig till de föreskrivna reglerna. Jag tänker ofta att jag kanske borde vara mer tillåtande med småsaker och jag försöker hejda mig när det där onödiga nejet (alltför ofta) håller på att slinka ut mellan mina läppar.
Å andra sidan finns det tillfällen när det verkligen är på sin plats att säga stopp. Det finns föräldrar som säger ja till allt. ”Låt alla blommor blomma. Låt barnen experimentera. Mitt barn är så nyfiken, undersökande… ”Till en viss gräns är väl det här bra, men när ramarna för vanligt folkvett ruckas på tycker jag inte det är okej. När barnen tillåts störa andra, tillåts leka vårdslöst med saker som inte tillhör dem i någon annans hem, när man tar för givet att barnen får äta glass i soffan hos gästerna utan att fråga om det är okej, när ingen stoppar barnet från att knycka saker av andra barn… (”Det där klarar barnen av att reda upp sinsemellan” – Nä, det tror jag inte. Det är alltid det starkare barnet som vinner och det är inte rättvist). Nej då tycker jag inte längre att det är okej att säga ja till allt.
Den gyllene medelvägen borde råda också på det här området i livet Men det är svårt att vara förälder. Svårt att veta vad kombinationen av barnets personlighet och ens egna regler kommer att innebära för trauman eller få för fantastiska resultat i framtiden.
I alla fall: jag tycker att folkvett är viktigt, och lite underskattat. Om man är ett barn skall man lyda de vuxna. Man skall säga kan jag få, tack och förlåt. Man skall inte vara hänsynslös. Man skall veta sitt eget värde, men också andras. Om det inte sitter i ryggmärgen kanske man inte blir så trevlig att umgås med som vuxen. Vad tänker du om den här saken?
Jag håller faktiskt med dig exakt. Folkvett är viktigt om alla ska rymmas på vår jord. Samtidigt som barnen behöver uppmuntras och bejakas. Var exakt balansen finns måste man väl bara försöka känna efter.
SvaraRaderaJag skrev ju lite om de eviga nejsägande föräldrarna här för en stund sedan. Syftade mest på att tillåta barnet leka och bejaka kreativiteten istället för att, utan eftertanke, förbjuda. Det jag inte tog upp var att jag tycker detta givetvis inte berör relationer. Där tror jag barn behöver en vuxen som ledsagar och lär vad som är rätt och fel. Hur man tar hänsyn men också hur man lär sig att stå på sig, beroende på personligheten såklart. Folkvett är viktigt ja, man ska kunna säga tack, varsågod, förlåt och kan jag få. Att kunna vara artig och bete sig hyfsat tror jag ger mer självsäkerhet, också i framtiden.
SvaraRaderaBarn skall givetvis lyda vuxna, men den som aldrig varit brutit mot reglerna som barn, har nog varit mer kuvad än "rätt" uppfostrad.
Förlåt för roman och ifall jag lät präktig. Amen.
Bra Hanna :) Det känns ju alltid bra när flera tycker lika.
SvaraRaderaOch Lina, det här var på inga vis riktat mot ditt inlägg, för jag håller ju precis med om att att man BÖR bejaka den där kreativiteten. Och det kan jag av egoistiska bekvämlighetsskäl vara lite för dålig på ibland.
Och det är ju klart att barnen bryter mot reglerna. Hela tiden :) Det är väl så de lär sig de där gränserna, med tiden.
jag är helt och hållet av samma åsikt. det ska få finnas kreativitet, upptäckarglädje och learning by doing i en liten människas liv, däremot ska det inte leda till några laglösa narcissister som alltid kommer i första hand. och balansgången där ÄR svår.
SvaraRaderasjälv är jag snarare för tillåtande än för nej-sägande, min man är däremot tvärtom, så kanske det blir rätt balanserat i slutändan.
Ah, det låter onekligen bra. Caj och jag är ganska lika. Fördelen med det är att barnen inte kan spela ut oss mot varandra :)
SvaraRaderaMycket smart skrivet, jag håller helt med! Försöker hela tiden själv hitta rätt balans, jag vill verkligen inte bli den nej-sägande mamman som surt nekar precis allt utan att ens tänka igenom saken men samtidigt vill jag lära barnen var gränserna för det socialt acceptabla går. Saken kompliceras hos oss av att vi har två barn som kräver två helt olika strategier, Noel har varit lugn och förnuftig ända sen han var riktigt liten och har mycket sällan hittat på något som kunde ställa till med "problem". Får han ett nej tolererar han det och han har ganska fria tyglar därför, just för att jag inte vill kuva honom. Lillasyster däremot har en helt annan experimentlusta och hon har dessutom ingen aning om att hon har begränsningar. Hon tvingas alltså höra ordet nej betydligt oftare...
SvaraRaderaHåller med dig, speciellt det sista stycket om folkvett, det är just de där sakerna som är viktiga. Tack, förlåt, kan jag få och lyda vuxna. Och som Maria M skrev, barn är olika. Vårt äldre barn har också bra koll på vad man får och kan, men den lilla är väldigt envis och kansjälvig. På tåget, i lekhörnan, träffade vi en liten kommandora och det är ju också ett problem, hur ska man handskas med andras barn i en sån situation?
SvaraRaderaHär i vår lilla familj har det inte blivit mycket nej, men så har det inte heller behövts. Jag tror inte mycket på att i tid och otid neka. Jag tror mera på att barnen gör som de vuxna. De iakttar sina föräldrar och gör likadant. Är man själv ärlig, glad, tacksam, trevlig o.s.v. så tror jag starkt på att barnen också blir det.
SvaraRaderaDet är lite samma i jobbet som lärare för yngre barn. En del lärare är stränga, arga och gormar stup i kvarten. Jag är mycket sällan arg på mina elever och höjer rösten gör jag aldrig, vilket gör att eleverna är hyggliga mot mig tillbaka.
Maria och Malin: Jo, det är alldeles sant att det är olika på vad barnen kräver. Man kan till och med behöva ha olika regler för olika barn, hur orättvist det än må låta. Man fattar nog inte hur invecklat det kan vara att uppfostra barn förrän man har dem själv, speciellt som man är så oerhört känslomässigt involverad i dem. Det går inte så bra att ta ett steg åt sidan för att få distans... de följer ju med då :)
SvaraRaderaFröken Nytta: Jag tror också att barnen tar mycket efter de vuxna, men sedan finns det den där grupp-grejen också, barn emellan. Då de gaddar ihop sig mot föräldrarna, viskar, kommer överens om bus (ibland är det förstås bara roliga saker), gemensamt ignorerar förmaningarna i det skedet då de ännu framförs på ett vänligt sätt. Vad gör man då? Jag blir i alla fall arg. Provocerad. Tycker att de är respektlösa som inte lyssnar på mig. Och agerar därefter, blir strängare och strängare, argare och argare och tyvärr också högljuddare.
Hur gör du med elever som inte gör som du säger, när det faktiskt är allvar?
åh, den här trenden, att inte säga nej.. Bra skrivet! Men jag tycker man mer ska följa sina instinkter, och inte ta stress över rådande uppfostringsideal. För det här är något som de mest "upplysta" föräldrarna funderar på. De föräldrar som delar föräldraledigheten lika, kör med tygblöjor och väljer ekologiskt, och förbjuder tv. (Ursäkta mina fördomar.) En förälders uppgift är att fostra drägliga människor, såna som blir omtyckta av andra, för att dom är snälla och vänliga. Som förälder får man vara obekväm och säga nej då det behövs. Det är en förälders rätt. Och skyldighet.
SvaraRaderaDu frågade hur jag gör med elever i skolan som inte gör som jag säger när det är allvar.
SvaraRaderaJag brukar ofta ge dem ett alternativ. De får alltså själva bestämma om de gör som jag vill eller på det andra sättet som jag bestämmer. Som exempel kan jag ta drama-lektioner och andra "roliga" timmar som lätt kan spåra ur för en del elever. Jag brukar redan innan vi börjar förklara vilka konsekvenserna, t.ex. att jobba med någonting annat, blir om man inte jobbar ordentligt.
Visst blir jag också upprörd som lärare, men efter 10 år vet jag att det inte leder någon vart att stå och gorma.