Berätta sagor utan bok

Förra veckan tror jag det var, när vi var hos Jonas och Saija väntade Lovis, Idun och jag tysta på att deras lilla kusin Tova skulle somna. Under tiden viskade vi sagor i vardagsrummet.

Lovis lyssnade andäktigt på min improviserade saga om prinsessan med det blåa håret, men Idun frågade hela tiden om det är långt kvar, om sagan snart är slut. Till sist var den det och det blev (äntligen) hennes tur att berätta.

"Det var en gång en pojke som hade ingen mamma och ingen pappa och inga syskon och han gick ensam i skogen. Han gick och han gick och han gick i skogen. Han gick jättelänge. Faktiskt så gick han JÄTTELÅNGT. Det var så långt att han måste ta bil."

Där frustade jag till. Men sedan, när hon började berätta nästa saga kunde jag inte hålla mig. Med vitt uppspärrade ögon inledde hon berättelsen med orden "Det var en gång en OSK-FILÉ..." och då kunde varken Lovis eller jag låta bli att skratta. En oxfilé alltså. Den bodde i en frysbox. Fortsättningen på sagan handlade om den som skulle äta upp oskfilén. Det var en gubbe som bara hade ögon och händer och som trottade in oskfilén i ögonen, hon demonstrerade noga hur det gick till. Oj oj. Om ni inte berättar sagor med era barn skall ni göra det, det kan vara fantastiskt (vi gör det alltför sällan här också).

Det är alltid svårt att veta om man kan förmedla det som är så kul med det som ens barn säger så här i skriftlig form, ibland har det mer att göra med deras personligheter och minspel än med det de säger.

Lite nostalgiskt är det att hon håller på att bli så stor vår lilla Idun. I oktober fyller hon ju fyra.