Idun blev jätteledsen när jag skulle lämna henne i parken idag och bara grät och grät. Jag satt kvar med henne en halvtimme och hon lyckades nästan övertyga mig om att jag skulle ta henne med mig till butiken, men sen kom en av parkledarna och viskade att jag bra kan lämna henne där i alla fall, de brukar sällan gråta särskilt länge och det brukar nästan bli värre i framtiden om man ger efter. Jag bet ihop och lämnade ett par dödligt sårade och storgråtande (Idun drog Lovis med sig i sin sorg) döttrar i parken trots att det slet i bröstet på mig.
Sen satte jag mig i bilen och grät en stund.
Efter några minuter fick jag ett sms av park-Linda som berättade att Idun slutat gråta och att allt var som vanligt.
Men usch vad hemskt det var. Undrar om de nånsin får börja på dagis.
Jag vet precis vad du menar...det går över...både för dig och dem...men det gör ont många gånger, dagisdagar, första skoldagen, första gången det mesta...
SvaraRaderamen så fint att du iaf fick ett tröst-sms om att allt lugnat ner sig.
SvaraRaderaKela (gissar jag) jo, det går ju över, men är jobbigt, vi har levt i en sån bubbla så länge. Och det är jag glad över.
SvaraRaderaPeppe: jättesnällt att hon meddelade, det hade jag inte alls räknat med.
Visst är det hemskt då det är så, men jag tror nog att de flesta barn reagerar så i början. Men det var ju snällt att hon meddelade att allt gick bra sen. Det brukar det ju gå!
SvaraRadera