Idun och Edda

Idag har Edda på sig en klänning som Idun vann i ett lotteri för många år sedan. Så här ser Edda ut:

Jag letade fram en bild på Idun, i samma ålder, i samma klänning. Så här såg hon ut:

Det ska bli superspännande att se sen hur barnen ser ut då de är stora. Fortsätter de att likna varandra, eller tar de en ny riktning i nåt skede.

Blodsagor och skelettmusik

Lovis har fyllt tio år idag, och vi firade med stafettkarneval i Vasa. Jag kände mig ovanligt finlandssvensk och var oerhört imponerad av arrangemangen kring evenemanget. Vilken ordning och reda, trots att barnen som tävlade var flera tusen. Och jag fattar inte hur det är möjligt att hålla tiderna med så här många inblandade, men till och med den sista starten på fredag skedde på minuten när den var planerad. Det är så imponerande.

I bilen på väg hem från Vasa levererade Edda på eget initiativ något nytt som hon kallar BLODsagor (uttalas med stor betoning på BLOD). Med förfärad röst berättade hon bland annat om flickan som nån hade rivit på benen och armarna och i ansiktet och på kläderna och på bältet och på byxorna och det kom blod till och med ur munnen och hon SÅG ingenting och sen for de till sjukhuset och sen kom det ÄNNU mera blod och sen till sist satt de ett plåster på munnen och då slutade det tack och lov blöda överallt. (Men det var nära, nära, hela tiden, och SÅ hemskt.) Och storasystrarna ojade sig och lät rädda och Eddas ögon och näsborrar blev allt större medan hon berättade, ända till det lyckliga slutet. Har vi en skräck- och skrämselälskare i familjen numera, undrar jag.

Alltså BLODSAGOR. Ett lika bra begrepp som Iduns SKELETTMUSIK (hårdrock), som hon myntade när hon var liten.

Saker som gör mig glad idag

• Jag lyckades kvickt göra om wordfilen av mitt dokument till en e-pub-fil i går, vilket gör att Caj kan provläsa min bok på min läsplatta om han vill. Bonus: vips kändes manuset mer som en färdig bok.
• Jag har sovit så bra på sista tiden! Det är flera veckor sen jag har vaknat fyra eller fem, och inte kunnat somna om.
• Det är så inspirerande att det äntligen är ordning och reda i mitt blankettskåp. Där finns t.ex. en hel låda med bara tejp, och en hel låda med bara linjaler och andra mätinstrument. Jag älskar sånt, att veta var saker finns, när jag behöver dem. Och 60 lådor gör att man kan sortera saker i ganska specifika kategorier.
• Grönskan och solen.
• Att jag just nu känner mig betydligt med ivrig än stressad. Jag har massor av idéer, men känner ingen panik över att förverkliga dem. Det är okej att ta det lugnt också, idéerna och projekten blir nog klara också fast jag inte har bråttom.
• Alla i familjen är friska och barnen snart får sommarlov.
• Joanna och jag har bokat flyg och hotell till bokmässan i Göteborg i september. Det ska bli så kul!
• Jag njuter ofantligt av min nuvarande arbetssituation. Jag får jobba i lugn och ro, jag har lyckats hitta ett arbetssätt som fungerar, jag får bestämma hur jag lägger upp mina arbetsdagar, men fuskar inte utan har faktiskt riktigt bra arbetsdisciplin. Så där karriärmässigt lever jag ett drömliv just nu. Och jag är så glad över att jag kan uppskatta det, så jag inte sen efteråt, ifall jag aldrig mer får ett stipendium i hela mitt liv, ångrar att jag inte fattade hur bra jag hade det.

Stunden jag jobbar för

Att bli klar med ett manus borde kanske förlora sin glans (i synnerhet ett manus jag redan trodde var klart i september). Men näpp. Det känns helt fantastiskt den här gången också! För några timmar sedan gjorde jag de sista finputsningarna och dubbelkollarna, och nu har boken åkt iväg till mina testläsare för ny granskning. Manuset är till största delen helt annorlunda än det var i höstas då jag skickade iväg det första gången. Jag hoppas jag inte har plockat bort för mycket av det som var bra, men det rykte liksom på köpet, det måste göras, och annat kom istället. Jag har tagit död på en mamma, och väckt henne till liv igen. Jag har förvildat ett djur. Jag har försupit en pappa. Jag har föryngrat en fiende, och plockat bort och lagt till en massa typer.

Myten om att den bästa stunden för en författare kommer när den färdiga boken anländer stämmer  inte alls in på mig. Nej, den bästa stunden för mig är när hela berättelsen är klar för första gången och den är redo att möta sin eller sina första läsare. Känslan av att jag faktiskt har klarat av att skriva en hel bok från början till slut är fantastisk, i synnerhet för mig som inte alls är tålmodig eller uthållig av naturen. Om manuset klarar granskningen, då är det bara lite redigering kvar (eller mycket), och det brukar kännas väldigt lätt i förhållande till att komma på alla idéerna.

Så i dag är jag glad. I dag firar jag, och hurrar, och går hem lite tidigare än jag brukar.

(Sedan ska jag börja korrekturläsa Den fantastiske Alfredo, eftersom det slutliga, ombrutna manuset kom för en stund sedan. Spännande!)

Vad som helst kan hända

Är det inte egentligen det som är problemet när man skriver en bok, att vad som helst kan hända. Nu, då jag påbörjar version fem av mitt projekt, inser jag ju att jag faktiskt kan ändra på allt om jag vill. Och eftersom jag inte vet vad jag vill, ändrar jag lite här, lite där, förstärker ett förhållande halvvägs in i boken, tar bort en relation jag inte gillar, gör en död mamma levande igen, och så vidare. Och så här kan jag i princip fortsätta livet ut.

Jag hade tänkt blir klar med den här boken i maj (egentligen redan i maj förra året, faktiskt, när jag tänker efter. Hahaha.) Jag har inte gett upp den tanken än. Men med tanke på att jag igen har ändrat på några av de stora linjerna i boken, kan det eventuellt ta längre. Samtidigt kan jag inte ge upp. Jag har nämligen på känn att det kommer bli bra till sist. Det är bara så svårt att veta när det där "till sist" kommer. Har jag otur tar det flera år, och det har jag varken tid eller lust med.

Men om vad som helst kan hända, både i boken och angående boken, finns det ju en chans att jag mitt i allt får feeling och skriver klart alltihop i ett huj. (Och lite orättvist skulle det ju vara om jag bara spottade ur mig böcker till höger och vänster utan motstånd, jag har trots allt skrivit två nya, andra böcker sedan förra sommaren. Det är ju fantastiskt. Att begära mer är lite förmätet.)

Tre teman

Den gångna veckan har präglats av tre saker (nu känner jag mig som Alexander Stubb):

1. Våra kära vänner som äntligen kom på besök från Åland.

Vi träffade familjen Waller när vi just hade flyttat till Åland, eftersom de, som vi, är goda vänner med Karin och Fredrik. Och när våra två äldsta barn (Lovis och Idun alltså) märkte hur bra de synkade med deras två äldsta barn fanns det ingen hejd på vänskapen. Barnen har skickat brev, de har ringt, de har längtat och de har saknat varandra. Vi andra har också längtat, så klart! Jag fick träffa dem när jag turnerade på Åland förra hösten, men resten av familjerna har inte setts på nästan ett år. När vi berättade att hela familjen faktiskt skulle komma och hälsa på oss blev barnen så glada att hela april månad fick ett nytt tema: "vänta på Wallers". Det har verkligen inte bara gällt de äldsta barnen, vi kommer alla helt superbra överens, och det har varit alldeles underbart att ha dem här. Till och med solen passade på att vara extra samarbetsvillig. Och vårt hus levererade igen (nu vet jag att det är nån som ryser, jag minns att det uttrycket fanns med på ryslistan vi gjorde här för nåt år sedan), vi rymdes alla tretton på övre våningen, otroligt nog. Det var trångt, men det gick. Och går det så fungerar det (de fyra bästisarna sov t.ex. på tvären i min och Cajs säng. Nemas problemas, sa de.)

Jag är fortfarande så glad över alla fina människor vi träffade på Åland. Även om vi inte ångrar vår flytt tillbaka saknar vi verkligen våra vänner, och är så innerligt tacksamma över att vi kan fortsätta träffas trots att vi inte bor kvar där.

2.  Jag var redan inne på det litegrann men vädret!

Alltså åååh vad jag älskar den här tiden på året, då man knappt kan tro att det är sant att det går att sitta ute och äta i kvällssolen, att vara ute i kortärmat, eller att hela familjen, utan att frysa, kan ligga i en trasslig hög på studsmattan och göra ingenting. Vi hann till och med dra ut trädgårdsmöblerna i tid, så det blev flera kvällar på terrassen, i solen. Och kvällssol, det är minsann inte alls överskattat, fast jag trodde det då jag var ung och enfaldig. Tur att man kan ändra sig. Nu blir det kallare igen, men det är härligt när sommaren kickstartar så här.


3. Spysjukan som aldrig tog slut.

Ja, det är inte bara rosor i lustgården här. Den första som däckade var ett av barnen, för över en vecka sedan, och den sista (jag) håller väl på än. Jag har gjort en noggrann, ovetenskaplig undersökning (på Facebook) och upptäckt att vi alla har samma fel, både som varandra och som resten av Jakobstad, men att den avgörande faktorn för sjukdomens varaktighet är huruvida man har en benägenhet att kräkas eller inte. Jag har det inte, vilket innebär att jag bara mår väldigt illa. Länge. Edda, däremot, levererade en megaspya, sov en timme och var därefter frisk som en nötskrika (det där uttrycket har myntats av min goda vän Johanna, puss på dig, om du läser!). Tyvärr sammanföll mitt illamående med att gästerna var här, så jag missade filmen och umgänget på fredag kväll och somnade klockan nio istället. Både snopet och ledsamt. Jag blev också tvungen att omboka vårens sista arbetsresa som jag egentligen skulle befinna mig på nu, och stanna hemma istället. Men är man sjuk så är man sjuk, och idag har faktiskt aptiten kommit tillbaka, så kanske det är över nu.

Alla viktiga bloggfrågor och -svar i ett inlägg. Varsågod!

1. Så här tänker jag kring vacciner:

Vi har gett våra barn alla vaccin. Jag tycker man ska vaccinera, både för sin egen och för andras skull.  Här har jag skrivit mer om min syn på vaccin.

2. Gällande skönhetsingrepp tycker jag så här:

Jag kan absolut förstå lockelsen i att operera om allt man inte älskar hos sig själv. Men jag tror att jag skulle förlora något viktigt om jag gav efter för möjligheten till en quickfix. Hellre jobbar jag med att förändra mitt psyke enligt min fysik, än min fysik enligt mitt psyke. För om min kropp och min hjärna ska tävla med varann hoppas jag att hjärnan vinner.

3. Min sanna åsikt om muminmuggar:

Vi har två, som vi har fått som present. En grön och en gul. De är fina, men jag väljer dem ytterst sällan eftersom de är för små för mig. Det känns lite sent och lite fantasilöst att börja samla nu, tycker jag (haha, om en vecka har jag kanske tre muggar och sen brakar det lös).

4. Ska barn synas på sociala medier? Så här tänker jag:

Allteftersom barnen växer blir deras integritet större, och det är som det ska vara. Edda lägger jag ganska ogenerat ut bilder på och berättar anekdoter om, men Lovis och Idun ska inte behöva figurera på nätet utan att veta om det själva, eller utan att kunna välja vad som skrivs. Min blogg var roligare när de var med här, men deras integritet är förstås viktigare än att jag får ha roligt när jag skriver om dem.

5. Är jag feminist eller inte? Så här tänker jag:

Jag är definitivt feminist. Och feminismen kan per definition inte gå för långt. Det kan ju inte bli för rättvist, heller.

6. Mina tankar om kommersiella samarbeten i bloggar:

Så länge det framgår helt klart att det är ett samarbete är det inga problem. Bloggar med alltför många samarbeten blir snabbt ointressanta. Men ifall bloggaren lyckas presentera produkterna eller tjänsterna på ett intressant och personligt sätt kan det förstås bli hur bra som helst.

7. Kan pojkar ha rosa kläder? Min åsikt om genustänk i kläder:

Jag tycker alla ska ha sådant som får dem att känna sig fina, bekväma och nöjda med sig själva. (Jag tycker för övrigt att det är lustigt att det är just färgen rosa som så ofta får agera symbol för att man minsann är genusmedveten. Som om en man med rosa skjorta automatiskt är mer jämställd eller mindre sexistisk än en som inte gillar rosa. Eller som om en kvinna som gillar rosa på något sätt sviker den feministiska agendan.)

8. Dop eller namnfest – vad väljer jag?

Dop, ett lätt och självklart, men ändå genomtänkt val. Caj och jag hör till kyrkan båda två och de här traditionerna är viktiga för oss. Min pappa har döpt alla. (Alla våra barn alltså, inte alla barn i hela världen. Tror jag.)

9. Bloggska – är det ett viktigt språk?

Jag tycker det är oerhört intressant att se hur starkt och gemensamt bloggspråket är bland oss som bloggar. Ibland när jag läser nån annans blogginlägg kan reagera eftersom jag vet exakt från vilken annan bloggare sättet att uttrycka sig härstammar. Eller så kan jag märka på mig själv, när jag skriver, att jag använder nån annans formuleringar. Då får jag tänka om för att inte bli en slentriancopycat. Inget illa med att uttryckssätt sprider sig, men just då det gäller skrivande önskar jag ju förstås att jag låter som mig själv och inte som nån annan. Det är i alla fall spännande att se hur bloggpråket (eller bloggskan då) lever, frodas och sprider sig. 

10. Den berömda bloggfasaden – ska man visa allt i bloggen?

Det finns nog ingen som vill visa allt. Det finns nog ingen som vill läsa allt, heller. Så nä.

Arvid Mörne

Den här tiden, för tretton år sedan, fick jag ta emot första pris i Arvid Mörne-tävlingen. Jag hade skrivit en absurd novell som handlar om en chokladfabriksarbetare som har ett enformigt liv ända tills hon upptäcker att grannarna i huset mittemot varje natt visar upp en föreställning i sina fönster, trots att de inte ens bor på samma våning. Novellen heter De fetas föreställning. Jag minns att jag skrev ner första utkastet för hand. Det skulle inte hända idag, jag har blivit alldeles för van att jobba på dator.

Sedan skrev jag inte särskilt mycket på flera år, först 2009 blev mitt första manus antaget. Ändå tror jag det var där och då som jag fick en känsla av att det var nån vits att jag visade upp det jag skrev, att någon annan faktiskt kunde vara intresserad av att läsa mina ord. Vinsten gav mig självförtroende (och en ny dator, som jag köpte för prispengarna).

Jag är nog inte den enda det har gått så här för. Ibland känns det som om ungefär 70% av mina författarkollegor i något skede har blivit prisbelönta i Arvid Mörne-tävlingen, jag tittade en gång igenom listan på pristagare genom åren och det är jättemånga som jobbar med att skriva skönlitterärt (eller annat) idag. Tävlingen fyller en jätteviktig funktion för den finlandssvenska litteraturen, tror jag.

I år fyller Arvid Mörne-tävlingen 30 år. Om jag bodde lite närmare skulle jag gå på galej, men till den fick jag tacka nej; det är långt, dyrt och tidskrävande att resa till Helsingfors (och jag ska dit nästa vecka också). Jag får hoppas på att de ordnar något om 10 år igen.

Jag skickar i alla fall iväg ett litet blogghurra, och gratulerar årets pristagare å det varmaste, trots att jag inte vet vilka de är ännu. Hurra! Och Grattis!

Solen, livet, glädjen

Våren! Vädret! Solen! Jag blir alldeles lyrisk och så ivrig att jag jobbar som en häst och sover som en stock, för en gångs skull.

Vi var egentligen bortbjudna till Aja och Kitti på traditionellt valborgsfirande, och hade en picknick inplanerad på söndag, men sen spydde ett av våra barn och vi fick avboka alla planer. (Vid det här laget är de två som har spytt och tillfrisknat, medan den tredje ligger och har ont i magen, stackars barn.) Synd att missa en rolig fest, förstås, men vi har fått gjort massor på gården istället, och det var riktigt skönt att bara vara hemma (och slita). Caj har fyllt en container med ris och kvistar (en sån där stor), jag har ordnat upp våra brädhögar och släpat alltihop längst in på tomten, målat utemöblerna och städat upp på terrassen. Fortfarande är det mycket kvar, men oj så långt vi har kommit. Jag älskar verkligen att ha en egen gård!

Och nu, när allt ändå frodas och fröjdas (fågelsången här på gården är helt vansinnigt fin förresten) har vår största höna, Broiler, börjat ruva. Så nu funderar vi på om vi ska peta in färdiga kycklingar under henne eller köpa ägg nånstans ifrån. För nog skulle det ju vara fint med lite kycklingar!