17 februari 2016

En upptäcktsfärd i skärgården

Just nu befinner jag mig i Korpo, i Åbolands skärgård. Det tar ett tag innan bussen går vidare (jag ska via Åbo och träffa min goda vän Jenni, och sen till Helsingfors på Busfarfar-möte). Skolan jag sitter i hade kunnat vara min skola. När jag föddes bodde vi i Houtskär, och Houtskärsbarnen går i högstadiet här i Korpo.

Jag har igen haft turen att få träffa massor av folk, fast jag på förhand bara hade föreställt mig en massa skolbesök. På måndag kväll blev jag hembjuden till Anna och Mathias, som jag har sjungit i kör med när jag studerade i Åbo. Det var så roligt, och de bodde i ett alldeles ljuvligt hus, mitt i Pargas (tror jag, det var alldeles mörkt när jag kom, så vem vet var jag egentligen befann mig). Vackra kakelugnar i de flesta rummen, en härlig gård. Inspirerande. (Och jag glömde fota både dem och huset, morr.)

Jag hade fått plats på ett skumt hotell i Pargas, jag skrev om det på Facebook och kommentarsfältet fylldes genast, de flesta avrådde mig bestämt från att bo där, så det var verkligen spännande. Jag fick omedelbart fem eller sex erbjudanden om andra övernattningsalternativ (Pargasbor är gästfriast i världen), men jag var ju tvungen att kolla vad som var så mystiskt med hotellet. Jag hade varnats för möglig lukt, Sverigebåtskänsla, genomdränkta heltäckningsmattor och usel frukost.

Sist och slutligen var det inte så farligt. Slitet och fult, visst, men lakanen var rena och duschen fungerade, och frukosten slapp jag eftersom Ninette och Niklas var snälla nog att bjuda mig på supersmarrigt morgonmål och trevligt sällskap. Och deras hus, åh så fint det var. Ljuvliga färger och roliga detaljer överallt. Deras barn var både behagliga och mysiga och vi satt allihop och pratade om böcker och kefir och annat tills jag tog bussen till Nagu.

Ninette, Noel, Xolani och Nosipho, fotade av Niklas
Utsikt från färjfästet i Nagu
I Nagu hittade jag en hyllning till Kaj Korkea-aho som jag gärna hade fördjupat mig mer i (den finns på Instagram, om ni inte följer mig där ska ni göra det. Jag heter engulapelsin som vanligt.) Det ryktades om en likadan här i Korpo (samma modersmålslärare), efter lunchen gick jag förbi den också, och den var ännu mäktigare, en hel vägg. Och ovanpå ett skåp hittade jag klosterön där Marias Maresi utspelar sig, den hade eleverna byggt i 3D.

En massa citat av Kaj Korkea-aho. Det kunde bli en hel bok!

Ön där handlingen i Maresi av Maria Turtschaninoff utspelar sig

I går fick jag dessutom träffa min gamla studiekompis Mia, som var på väg till Korpo, eftersom hon är hemma härifrån.
Mia, som gjorde gårdagen här både trevlig och underhållande

Fast det är tio år sedan vi sist sågs kändes det inte det minsta underligt. Det är så roligt att få återknyta kontakten med folk i den här åldern och höra vad de har gjort med sina liv. På många sätt är vi ju samma människor som vi var då, på många sätt är vi klokare och vet mycket mer om vilka vi är och vad vi vill.


2 kommentarer:

  1. Åh, lyckliga du som fått äta frukost hos den familjen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var SÅ inspirerande!

      Radera