Skidklippet

Innan vi inledde fastan hade vi lagt in en klausul om att vi eventuellt ändå blir tvungna att tumma på regeln då det gäller skidutrustning. I flera år har vi tänkt skaffa skidor åt oss, och barnen hade vuxit ur alla skidor, den enda som hade vad hon behövde var Edda.

Sportlovet inleds i eftermiddag (tycker jag – att vänta till måndag med att börja räkna är ju bara onödigt) och i går insåg jag att jag måste göra något åt den här skidsituationen. Jag var fem före att gå in till Halpahalli för att se vad de har i skidväg, men så tänkte jag "skärp dig" och ringde mamma. Hon och jag har olika stora fötter, men jag hade för mig att hon har ett par skidor jag kanske kunde låna. Och det hade hon! Sen åkte jag till loppis och letade efter skor. Jag hittade bara ett par för barn, men plötsligt såg jag en lapp på väggen: "mera skidskor på vinden". Jag gick upp på vinden och hittade ett par bekväma, mörkblå skidskor med rätt bindning i fint skick för tre euro. Åt barnen har vi också lyckats hitta begagnade skidor och skor (ett par skor är lånade, resten är köpta för en betydligt billigare peng än nya skulle ha kostat), så nu är vi alla redo för sportlovet (Caj har också hittat låneskidor). Och jag är så nöjd över att jag inte tog den snabba vägen (eller det gjorde jag ju, för det här tog inte alls länge fast jag trodde det skulle göra det) och köpte nytt då jag inte ens vet om jag gillar att skida längre, jag har nämligen inte skidat sedan gymnasiet.

Åtminstone skriver jag

Drygt 1700 ord har jag skrivit idag. En bra dag.

Om det inte var för det här:
ju mer jag skriver, desto knäppare och mer fel känns hela berättelsen. Den far åt alla håll, riktar sig till flera olika åldrar, och inget blir rätt. Det är inte det att jag inte hittar formuleringarna, det är snarare idéerna som är så flummiga och svåra att jag trasslar in mig. Idag skrev jag dessutom ett kapitel som hade så tydliga influenser från en annan bok jag gillar att det är skrattretande. Den delen av texten måste strykas, så klart. Och jag märkte ingenting medan jag skrev. Vilket jag inte kan förstå, kopplingen är så uppenbar.

Spretigheten kan i och för sig påverkas av att de två böcker jag läser just nu är så olika. Den ena heter the Sound of Gravel (av Ruth Wariner) och är en fruktansvärd men intressant självbiografi av en kvinna som har vuxit upp i en mormonfamilj där pappan delas mellan fyra olika familjer (och dessutom förgriper sig på flera av flickorna). Familjen har inga pengar och mamman får flera barn hela tiden, de bor ömsom i en liten husbil, ömsom i ett hus fullt med möss och livsfarliga elinstallationer överallt. Det är en barndom som är så diametralt annorlunda än min egen att jag gärna läser om den, trots att det är hemskt för det mesta. Den andra boken heter Yokos nattbok (av Annika Sandelin) och är superrolig. Lovis fick den till julklapp av oss och älskade den, själv har jag inte hunnit läsa den förrän nu, men den är mycket bra. Jag fnissar och läser högt för Caj med jämna mellanrum. Till exempel när Yoko och hennes bästis Anna hissade ner en middagskyckling i ett rep från höghusfönstret för att skrämma en sur granne i våningen under. Heta tips alltså, båda böckerna (fast kanske inte samtidigt, och kanske inte samtidigt som ni skriver egna böcker. Fast vad vet jag, ni är kanske mycket bättre på multitasking än jag).

Sjukvintern 2016

Och just precis efter att jag började känna mig frisk, började jag känna mig krasslig igen. Jag som hade tänkt aktivera mig på studio z* (jag har inte varit på ett enda gympapass sedan innan vi började renovera), promenera eller cykla till och från jobbet (det har jag gjort den här veckan, men i dag fick jag åka bil, det svider i näsan, halsen känns tjock och jag har huvudvärk), och som dessutom har tagit itu med mitt bristande vitaminintag (från och med några dagar tillbaka äter jag d-vitamin, vitamintabletter, ett konstigt grönt pulver som innehåller spirulina, vete- och korngräs och andra mystiska substanser, dricker msm och gör egen kefir som jag inmundigar varje dag) och ändå kryper den i kroppen, förkylningen.

Det är inte det enda som tar ner på arbetsmotivationen. Jag har jag skrivit 23 kapitel på en bok och den spårar ur mer och mer hela tiden. Det som var så roligt i mitt huvud håller på att bli mörkt och eländigt istället. Det passar kanske inte ens målgruppen. Jag vet inte vad jag håller på med längre. (Längre, eller just nu? Hoppas på det senare, för i så fall är det övergående. Bara jag får tag i Caj ska jag be honom komma och hämta mig, så jag får ligga under en filt och läsa barnböcker, har minst tre jag ska läsa "i researchsyfte". Fast mest för att jag har på känn att de är bra, så klart.)

Jag väntar med spänning på att min blogg ska bli ett mecka för muntra tankar och positiva upplevelser. När ska det hända, när ska det ske?

*Tro det eller ej, men det är jag som har fotat bilden på studions framsida! Den där instruktörerna hoppar. Jag är mer imponerad över att de lyckades hoppa upp i luften samtidigt, än jag är över min insats i det hela.

Lågeffektiv

Jag har varit i mitt arbetsrum i ungefär en och en halv timme. Hittills har jag yogat (femton minuter), tittat på en massa youtube-klipp (mest dans, som vanligt), och skrivit. TRETTON ORD. Hahaha. Patetiskt. Nu får jag lov att skärpa mig. Om jag är riktigt effektiv hinner jag skriva lika mycket till före kaffepausen (om en kvart).

Ännu en orsak att gilla familjelivet

– När man spelar basket skulle det vara mycket smartare om man hade sitt eget huvud som boll. Då skulle man kunna se precis vart man far och pricka korgen mycket bättre.
– Och så skulle nån kasta ett jättekast så man skulle flyga ända till kinesiska muren.
– Och så skulle nån stå med en lans där och så skulle ens huvud landa rakt på lansen och delas i två delar.
– JA! Som ett BFF-halsband!

Jag älskar den här helgen

Oj vilken vecka det här varit! Skolbesöken och resorna har avlöst varann, jag har sovit i fyra olika kommuner, och nu ligger jag på soffan och njuter av att ha en helt tom helg framför mig. Jag vet inte när det skulle ha hänt sist. Det är fantastiskt. Vad som helst kan hända. Och händer inget är det nästan ännu bättre.

(Jag tänkte alltså egentligen bara lägga mig på soffan en liten stund, men vet inte hur jag ska kunna stiga upp igen, det är så skönt här. Zzzz.)

En upptäcktsfärd i skärgården

Just nu befinner jag mig i Korpo, i Åbolands skärgård. Det tar ett tag innan bussen går vidare (jag ska via Åbo och träffa min goda vän Jenni, och sen till Helsingfors på Busfarfar-möte). Skolan jag sitter i hade kunnat vara min skola. När jag föddes bodde vi i Houtskär, och Houtskärsbarnen går i högstadiet här i Korpo.

Jag har igen haft turen att få träffa massor av folk, fast jag på förhand bara hade föreställt mig en massa skolbesök. På måndag kväll blev jag hembjuden till Anna och Mathias, som jag har sjungit i kör med när jag studerade i Åbo. Det var så roligt, och de bodde i ett alldeles ljuvligt hus, mitt i Pargas (tror jag, det var alldeles mörkt när jag kom, så vem vet var jag egentligen befann mig). Vackra kakelugnar i de flesta rummen, en härlig gård. Inspirerande. (Och jag glömde fota både dem och huset, morr.)

Jag hade fått plats på ett skumt hotell i Pargas, jag skrev om det på Facebook och kommentarsfältet fylldes genast, de flesta avrådde mig bestämt från att bo där, så det var verkligen spännande. Jag fick omedelbart fem eller sex erbjudanden om andra övernattningsalternativ (Pargasbor är gästfriast i världen), men jag var ju tvungen att kolla vad som var så mystiskt med hotellet. Jag hade varnats för möglig lukt, Sverigebåtskänsla, genomdränkta heltäckningsmattor och usel frukost.

Sist och slutligen var det inte så farligt. Slitet och fult, visst, men lakanen var rena och duschen fungerade, och frukosten slapp jag eftersom Ninette och Niklas var snälla nog att bjuda mig på supersmarrigt morgonmål och trevligt sällskap. Och deras hus, åh så fint det var. Ljuvliga färger och roliga detaljer överallt. Deras barn var både behagliga och mysiga och vi satt allihop och pratade om böcker och kefir och annat tills jag tog bussen till Nagu.

Ninette, Noel, Xolani och Nosipho, fotade av Niklas

Utsikt från färjfästet i Nagu

I Nagu hittade jag en hyllning till Kaj Korkea-aho som jag gärna hade fördjupat mig mer i (den finns på Instagram, om ni inte följer mig där ska ni göra det. Jag heter engulapelsin som vanligt.) Det ryktades om en likadan här i Korpo (samma modersmålslärare), efter lunchen gick jag förbi den också, och den var ännu mäktigare, en hel vägg. Och ovanpå ett skåp hittade jag klosterön där Marias Maresi utspelar sig, den hade eleverna byggt i 3D.

En massa citat av Kaj Korkea-aho. Det kunde bli en hel bok!

Ön där handlingen i Maresi av Maria Turtschaninoff utspelar sig

I går fick jag dessutom träffa min gamla studiekompis Mia, som var på väg till Korpo, eftersom hon är hemma härifrån.

Mia, som gjorde gårdagen här både trevlig och underhållande

Fast det är tio år sedan vi sist sågs kändes det inte det minsta underligt. Det är så roligt att få återknyta kontakten med folk i den här åldern och höra vad de har gjort med sina liv. På många sätt är vi ju samma människor som vi var då, på många sätt är vi klokare och vet mycket mer om vilka vi är och vad vi vill.

Fastan

De senaste åren har jag gett avkall på något under fastan. Sötsaker, bloggen, facebook och kött, till exempel. I det långa loppet hoppas jag förstås att jag ska bli en bättre människa, och vissa saker har fastnat (numera är jag ju vegetarian för det mesta, nån enstaka gång äter jag fisk, men det är inte ofta). Andra saker, som att låta bli godis, har jag inte ens försökt fortsätta med efter fastetiden. Men hur det än fortsätter tycker jag det är en fin tradition att fasta.

I år fastar jag så här:

• jag äter inget godis och inga bakverk (eventuellt gör jag ett undantag om jag blir bjuden på kalas)
• köpstopp på allt utom mat och hygienartiklar

Båda punkterna hör ihop med den ekofasta som många är med i. Det känns roligt och inspirerande att vi är många som gör det här samtidigt.

Vuxen vånda

När jag var barn tyckte jag att världen kändes rätt trygg. Visst, ibland var jag rädd för att nån skulle skjuta iväg en atombomb, för jag hade hört att halva jorden kunde bli obeboelig om det hände. Jag var också rädd för en orange Volvo som hade rykte om sig att köra runt i Nykarleby och locka till sig barn med hjälp av godis. (Obs, ingen robot-volvo, utan med en ful gubbe som chaufför.) Och så var jag rädd för att vårt hus skulle brinna upp. Men för det mesta var jag ett glatt och tryggt barn som hade tid att fundera på enkla problem, som t.ex. vad pojkar egentligen brukar prata om när flickor inte lyssnar (det fick jag aldrig veta, hade inga pojkkompisar förrän i högstadiet), hur man skulle kunna vara självförsörjande (kom fram till att det enda man faktiskt inte skulle kunna göra själv är jäst) och på vad det egentligen var som var så skandalöst med Samantha Fox.

Nu är det inte så enkelt längre. Det hjälper inte vad Hans Rosling än säger; att brottsligheten globalt sett är lägre än någonsin, att det är färre krig och mindre elände då man ser till helheten. För det känns inte så. Och igår fattade jag varför jag inte kan göra som Samir och Viktor (jag tycker för övrigt att deras melodifestivallåt är riktigt fånig: världen mår skit, men nu struntar vi i det och badar nakna på Sergels torg). Det måste vara för att det är min generation nu (eller åtminstone snart) som ska ta hand om allting. Nu kan vi inte längre skyffla över ansvaret på "de vuxna" utan det är ju vi som är de vuxna nu. Konstig känsla att dels vara rätt maktlös, men samtidigt höra till dem som har möjlighet att påverka lite. Kanske det är bäst att inte tänka på alla världens problem på en gång och på hur mycket jag inte kan göra, utan istället fokusera på det jag kan göra. För den listan är ju inte så kort, den heller.

Ingen ånger här inte

Jag: Edda BET du just Lovis?

Edda (blundar nådigt, nickar en gång, långsamt och med eftertryck): ABSOLUT!

Jag ropar hej

Det här livet alltså. Det bara rullar på. Varje dag har jag massor att göra, varje gång jag tänker "vad ska jag göra idag då?" kan jag besvara den frågan direkt, utan att blinka.

Jag börjar äntligen vara frisk. Eller jag ska kanske inte ropa hej ännu, det har jag redan gjort ett par gånger, förgäves. Men det är en seger i sig att jag kunde hålla alla mina åtta skolbesök i slutet av förra veckan utan att svimma. Roligt var det också, barnen var fantastiska och ställde smarta frågor, jag blev bjuden på en oerhört läcker middag, fick hänga med Mia (jag tror jag träffade henne varje dag hon var här, och det var kul!), både på middagen, på kaffe med Ellen och Lisen, och på en av hennes högstadielektioner som jag helt fräckt crashade för att få lite inspiration till mina egna skolbesök.

Den här veckan har jag inget inbokat, för första gången på länge. Fast skriva nytt hinner jag knappast, jag ska redigera båda höstens manus. Om det går. En konstig bil som eventuellt är hitsänd av ailens stör mig, den utstöter nåt konstigt infraljud som känns i hela kroppen (obs, på ett obehagligt sätt) och det enda som hjälper är att surfa runt på Facebook och klicka på konstiga länkar. Stackars, stackars mig.

En ny bok!

I slutet av förra veckan åkte jag ner till Helsingfors för att

1. gå på Schildts & Söderströms vinterfest
2. prata manus med min redaktör Jonna
3. luncha med Pia och Ida-Lina, som jag gör läseboken Busfarfar med
4. stå i förlagets monter på Educa-mässan och berätta om läseboken

Mycket program på mindre än ett dygn. Roligt var det, trots att mina bihålor höll på att sprängas där ett tag. Så mycket trevligt folk! Så många fantastiska diskussioner, om allt från Hitlers tänder till säckpipor och hur man äter salta pinnar på ett fördelaktigt manér.

Ni minns kanske att jag berättade att jag börjat på ett nytt manus i november? Nå, jag skrev som en tok ända tills jag blev klar. Sen skrev jag om vissa delar, provläste för barnen, ändrade lite till och skickade in det. Och det blev antaget! Så i höst kommer det inte bara en bok med mitt namn på pärmen (Busfarfar), utan två. Hurra! Mer än så får jag inte berätta nu (vad den heter eller handlar om, t.ex.) eftersom det ska finnas lite spänning kvar när Schildts & Söderströms höstkatalog kommer ut nån gång i mars. Men Joanna har redan ritat pärmen, och den är fenomenal, kan jag avslöja. Jag har bara några små förbättringar och rättelser att utföra, och sen är min insats klar. Jag är så glad!

I övrigt är jag inne på min tredje vecka som sjuk. Det var egentligen meningen att jag skulle påbörja Runebergsveckans skolbesök redan i måndags, men dem fick jag boka om. Jag ska göra ett försök i morgon, om jag inte svimmar fortsätter jag på torsdag och fredag. Hoppas det går. Jag är vinglig som få och äter massor med mediciner (jag har bihåleinflammation i så gott som alla bihålor, fick jag veta i lördags, både de i pannan och i kinderna), men om jag sitter ner medan jag pratar, och vilar sen resten av dagen efteråt borde det gå. Hela min kropp är opålitlig för tillfället, idag höll jag på att spontanförfrysa två tår på vänster fot, trots att jag låg ner med dubbla sockor på fötterna och en yllefilt på benen. Plötsligt blev fötterna iskalla och när jag tog av mig sockorna för att se vad som stod på var två av tårna alldeles vita och stela. Jag värmde dem med en vetedyna. Än hänger de kvar.

Alla kan göra något!

Som ni vet är massor av människor från Syrien, Afghanistan och Irak på flykt just nu. Trots att man från frivilligorganisationerna på Lesbos väntade sig att människoströmmarna skulle avta under vintern har det motsatta skett: folk fortsätter att fly trots kylan, och andelen barn och kvinnor ökar hela tiden. Situationen är desperat. Vi är många som känner oss maktlösa och som inte vet hur vi bäst kan hjälpa.

Nada-Nord är en liten förening som fungerar helt med frivilliga krafter. Nada har ett litet loppis här i Jakobstad, sköter om matutdelning till behövande, gör hjälpsändningar och samlar in pengar. Alla pengar går direkt till hjälparbetet. En liten del av de insamlade medlen ges till familjer som har det svårt här i Finland, men största delen går till hjälparbete utomlands. De människor som driver Nada-Nord (i huvudsak tanter över 60) gör ett alldeles fantastiskt arbete, och belönades just med staden Jakobstads kulturpris för sina otroliga insatser under året som gått.

I November åkte ett team från Nada-Nord ner till Lesbos i en vecka för att hjälpa till (volontärerna stod själva för sina resekostader) på stränderna. Det kan läsas mer om här. Nu på fredag åker ett nytt team ner, där både min pappa och min farbror kommer att vara med, vilket gör att det den här gången känns extra angeläget för mig att försöka dra mitt strå till stacken på så många sätt som möjligt.

Eftersom historierna om tragiska flyktingöden inte sinar börjar folk snart vänja sig, och blir likgiltiga inför misären. Inte nog med att man från EUs håll gör det krångligt att flyga hit folk i nöd: det blir hela tiden svårare för de flyktingar som på farliga vägar försöker ta sig till Europa. Just nu diskuteras det dessutom att man kanske ska göra volontärarbete kriminellt (det är redan förbjudet att hjälpa en båt som inte är i akut fara, vilket gör det mycket riskabelt för fiskare och andra som rör sig på de grekiska vattnen att göra något trots att de ser en överbelastad båt på havet).

Om du vill göra en insats, bidra till Nadas insamling! Kontonumret till Nada är FI9755670720109853, referensen för båtflyktingarna är 4006. Varenda litet bidrag tas emot med stor tacksamhet och går till rätt ändamål. De har också en SMS-kampanj på gång (kolla bilden!)

Nadas ordförande Gunilla Luther-Lindqvist säger så här om den kommande resan:

”Efter resan i november kändes det som om vi har mycket ogjort. Vi kan göra så mycket mera. Just nu är det enbart volontärer som jobbar dag och natt på stränderna med att ta emot de som flyr. Vi volontärer kommer från många olika länder men alla jobbar för en gemensam sak: att hjälpa våra medmänniskor så mycket vi orkar! Teamet den här gången består av fyra personer: Lotta, som är sjuksköterska, Johan, som är präst med erfarenhet av krisarbete, Bo-Göran som är lots och mig, som är utbildad biståndsarbetare.
 Arbetsdagarna brukar bestå av 15-20  timmar oavbrutet, hårt arbete. Vi delar ut mat och kläder och tar hand om de som är skadade. Minst lika viktigt är värmande kramar och lugnande ord, människorna som anländer är verkligt uppgivna när de kommer i land. Nada-Nord  hjälper genom att köpa och distribuera mat, kläder, värmefiltar, regnponchos och tält. Alla dessa saker köper vi på plats i Grekland, för att också stödja den lokala handeln där. Våra enskilda, stora punktinsatser är en ambulansbåt som kommer patrullera dygnet runt (besättningen finns redan på plats i Grekland), samt två hjärtstartare.
 För tillfället kommer det in ca 2500 flyktingar varje dygn till Lesbos. Alla är dyblöta och hungriga. Vill ni vara med och hjälpa så är vi mycket glada! Vi gör det tillsammans!”

PS. dela gärna inlägget. Ju fler som ser det, desto fler bidrag, och ju fler bidrag, desto fler kan vi hjälpa!