19 februari 2015

Tankar om att vara 35

Det börjar som ett skämt. Man skrattar åt att man uppvisar ett beteende som man alltid förknippat med folk som är äldre än en själv. Innerst inne tror man nämligen att det är valbart, för egentligen är man ju som man alltid har varit (de senaste fem, tio åren, alltså). Sedan går det upp för en, mer och mer, att det är på riktigt, åldrandet. Och då blir man förvånad, förskräckt och förtjust.

Begreppen "ung" och "gammal" är relativa. Klart att jag är ung om jag jämför med någon som är äldre än jag. Det finns ju ganska många åldrar jag inte har upplevt ännu. Men faktum är att det också finns väldigt många livsskeden jag har bakom mig.

Jag tycker inte att det bara är negativt att bli äldre. Oftast tänker jag inte på det, ibland gör jag det och blir... förbryllad. För att vänja mig vid mitt eget, oåterkalleliga åldrande måste jag konstatera vissa saker ibland, säga dem högt eller skriva ner dem, för att ens börja begripa var i livet jag befinner mig, vad åren har gjort med min person och mitt liv.

Hittills har jag dragit följande slutsatser om min nuvarande ålder (jag är trettiofem).
  • Man är inte längre yngre eller lika gammal som de som är berömda, utan kan istället identifiera sig med deras föräldrar. Jag säger bara (igen): Justin Biebers morsa.
  • Ens kompisar och andra som är födda ungefär samtidigt som en själv har redan hunnit uträtta storverk i sina liv. Folk som har studerat samtidigt som en själv är de som plötsligt vet en massa saker, som är experter, som är eftertraktade föreläsare eller som bor i andra länder och sköter viktiga jobb. Det är grymt imponerande. Och inte ett dugg konstigt, egentligen, det är klart att det är i vår ålder man är på topp, om man gör karriär. (Själv har jag ju snart kommit ut med fyra böcker. Också det överraskar mig ofta.)
  • Man får börja acceptera att man har sin fysikaliska höjdpunkt bakom sig. Långt bakom sig. Jättelångt bakom sig. Om man ska komma i toppform när man är i min ålder får man ägna hela livet åt det. Och det orkar åtminstone inte jag. Så man får nöja sig med lagom och gå med på att det är tillräckligt.
  • Man pratar om sjukdomar med sina kompisar. Och tycker det är jätteintressant.
  • Det hör till att ha nån kronisk åkomma. Det kan vara nästan vadsomhelst. Men kroniskt är det.
  • Man tittar på film och gissar åldern på hon som spelar huvudkaraktären. Man känner sig ungefär jämngammal med henne men tar i i underkant med ett halvt årtionde för att vara på den säkra sidan. Det visar sig att det behövdes, eftersom hon är född 1983.
  • Man är beredd att göra stora förändringar i sin kost eller sina vardagsrutiner för att bevara sin hälsa. För man inser att det är på riktigt nu, man är verkligen inte odödlig, som man kände på sig att man var där i tjugoårsåldern.
  • Man är en sån som inte kan hålla tyst när saker går fel. Eller jag har i alla fall förvandlats till en sån kvinna, och det är ju bra på många sätt. Jag orkar inte beklaga mig i tystnad över saker jag tycker sköts fel utan kontaktar vederbörande och frågar vad de har tänkt göra åt saken.
  • Man lägger sig i när ungdomar beter sig illa på stan och bryr sig inte alls om att de antagligen tycker man är jobbig och tjatig.
  • Man skäms inte alls lika mycket för saker utan skakar av sig missöden och går vidare.
  • Man har en helt annan insyn i varats förgänglighet och gör därför förhoppningsvis klokare val. Jag kom till exempel idag fram till att jag förmodligen aldrig, av hälsoskäl, kommer sitta i nån styrelse eller ha stora, tunga och ansvarsfulla poster som kan vara stressande. Jag behöver inte ens överväga det. Den stressen klarar min mage inte av. Jag vet hur jag vill prioritera: familjen och mitt skrivande. Det är ungefär vad jag klarar av. Det räcker. Det finns andra som orkar mera, som orkar annat. Jag orkar det här.
  • Man inser också vilka påverkningsmöjligheter man har över sin egen tillvaro. Det är verkligen upp till en själv att leva så som man önskar, ingen kommer stoppa en (om man nu inte vill göra något olagligt, förstås) men ingen kommer heller puffa en in i det man vill, men inte vågar. Det är helt upp till en själv att ta tag i saker och ting.

Ni som är i min ålder (det är förresten också en grej, jag tycker att alla som är mellan 25 och 45 är ungefär jämngamla med mig, vilket betyder att jag teoretiskt sett känner mig jämngammal med individer, vars inbördes förhållande är förälder och barn), har ni mer att tillägga?

10 kommentarer:

  1. Nä, du täckte det mesta faktiskt! Jag får värre krabbis än förr också :-) Och klarar sömnbrist dåligt. Men det är ju den där åldrande kroppen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker nästan att jag klarar sömnbristen bättre än jag gjorde förr, och det är tur eftersom den är så mycket värre nu än den var när jag var yngre....

      Och just den delen glömde jag i listan: hur dåligt jag har börjat sova. Jag fasar för hur mina nätter kommer att se ut när jag är 60+, om de redan nu är sådana här...

      Radera
  2. För egen del kan jag konstatera att både kropp och psyke befinner sej i ett väldigt mycket bättre skick nu, när jag strax är 39. Så jag känner inte av något förfall. Tvärtom, jag tycker att allt bara går bättre och bättre: jag har lättare för att lära mej, mitt tålamod tycks vara oändligt (nästan), även om jag inte direkt var purung när jag fick mitt första barn, så tycker jag att jag är en jättemycket bättre förälder nu med mitt tredje, och så vidare. Tycker att livet håller på och öppnar sej, det är nu det börjar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men vad bra! Det är ju verkligen toppen. Du är också några år äldre än jag, så kanske det svänger för mig ännu. Jag är nog också en bättre mamma nu än jag var för fem år sedan, man har lärt sig en hel del med åren.

      Radera
  3. Jag är också 35 år. Jeee! Har börjat studera på nytt som 32 år gammal och börjar nu från början i den nya karriären. Fast idag är jag är mera okej med att jag också har en plats här på jorden just som jag är. För precis som du kommer fram till i flera av dina punkter så kommer mitt åldrande också med en insikt om att jag duger som jag är, jag kan - och får - säga vad jag tycker (men väljer ändå noggrant mina strider) och att det här livet är så förbaskat kort och att jag oavsett goda intentioner inte kommer att göra en skillnad för mänskligheten i stort. Men ändå har jag en plats och den är min! Försöker förvalta den väl för mig och mina närmastes skull och alltid nu som då försöker jag göra något bra för någon som har det betydligt sämre än jag (typ, julkort från unicef - vill inte vara skenhelig här). Och så lunkar jag vidare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Spännande! Jag är helt säker på att man för smartare studieval om man börjar senare eller byter inriktning, som du har gjort. Tufft!

      Det är överhuvudtaget hemskt roligt att inse hur mycket man hela tiden lär sig av att leva. Vitsi vi kommer vara smarta när vi blir pensionärer, säger jag bara :D

      Radera
  4. Bra lista, många igenkännandets leenden här... :)

    SvaraRadera