Prylar prylar prylar

Varning: detta inlägg kommer att handla om prylar, delvis elektroniska, samt om positiva konsumtionserfarenheter. Inlägget är ett samarbete med materialisten i mig och mig själv (öh?).

Poängen med reklam är oftast att de potentiella kunderna ska få en känsla av att de verkligen behöver vissa saker, och att de därför inte kan låta bli att köpa det som utannonseras. Alla har vi ramlat dit någon gång och köpt något som vid närmare eftertanke inte alls är nödvändigt. Sen ligger prylen där i skåpet och tar upp plats.

Det är inte det jag ska skriva om nu. Utan motsatsen. Jag tänkte lista grejerna som jag någon gång fått eller köpt och som verkligen inte samlar damm. Varsågoda:

• Spikmattan, som alla skulle ha för några år sedan. Jag tror jag fick den när jag fyllde 29. Den är helt fantastisk och jag använder den ofta. Om jag har svårt att varva ner, svårt att slappna av eller annars bara vill sova extradjupt en natt, då somnar jag på spikmattan. Efter ett tag brukar jag vakna av mig själv, plocka bort den och sova vidare. Gott gott. (Bara av att skriva om det blir jag helt dåsig, faktiskt.)
• Min yogamatta, som min svåger gav mig till julklapp när jag väntade Edda. Jag hade önskat mig den, men var i så dåligt skick då (foglossning) att jag inte använde den på många månader. Men från och med att hon var tre månader ungefär, ja då har jag använt den många gånger i veckan, nästan varje dag till och med. En helt fantastisk sak att ha i sin ägo.
• Hushållsassistenten, som vi köpte när den Caj hade med sig från sitt barndomshem började ha för mycket ljud. Den är jättetung och kostade mycket men har verkligen varit värd sitt pris. Jag bakar mest bröd i den, i medeltal en gång i veckan.
• Projektorn. När Lovis var liten, innan vi fick Idun, övertygade min käre make mig om att det kunde vara smart att skaffa en projektor och en stor duk så vi skulle kunna se på film lite större än i min lilla laptop-skärm. Jag var tveksam till en början, men alltså OJ vad vi har använt den. I snart åtta år har vi haft den och vi ser på allt i den. Senast igår: ett avsnitt Africa (en Netflix-dokumentärserie om Afrikas djur och natur, som vi tittar på med barnen som fredagsmys) och senare Anchorman 2. 
• Espressomaskinen som vi fick till bröllopsgåva. Eller ja, den första har gått sönder, men vi hittade en ny, identisk, och den används flitigt.
• Läsplattan. Eller läsplattorna, min första läste jag ju tills den tog slut. Nu har jag en Nook, med upplyst skärm. Praktiskt. (Tips: det är bra att ha kort till många bibliotek, att låna över nätet går ju att göra varifrån som helst.)

Och på tal om bibliotek, nu ska jag ställa mig i ordning och gå till stadsbiblioteket för mitt sedvanliga långa lördagsskrivarpass. Idag: korrekturläsning av den ombrutna versionen av Den falska Bernice (tack Pia, suveränt layoutat, jag är i och för sig inte alls överraskad) och två stipendieansökningar. Samt förhoppningsvis tid och ork att reda ut de senaste kapitlen i mitt nuvarande projekt, så jag kan stormskriva vidare på det i morgon.

Dagens insikt

Mina barns förhållande till 80-talet är lika avlägset som mitt till 50-talet.

Mitt förhållande till 50-talet är ungefär lika som mina föräldrars förhållande till 20-talet.

80-talet är för mig ungefär vad 20-talet är för min farmor och vad 30-talet är för min mormor.

Det känns som om andra världskriget är jättelänge sedan, ändå känner jag flera som antingen var barn eller unga vuxna då. Som var med.

Och Edda har snart bott på Åland halva sitt liv.

(Här ville jag avsluta med något slagkraftigt om tidens gång men det blir bara fånigt. Men ni fattar vad jag menar, va?)

Drömmen om New York

När jag vaknade sov alla barnen fortfarande. Caj hade redan åkt på jobb. Jag hann därför förbryllas över min dröm.

I drömmen hade jag åkt till New York för att sommarjobba. Jag skulle jobba i en liten glasskiosk som stod nånstans i närheten av Hudson River (som såg ut som en bredare och skitigare version av Aura å). Glasskiosken hette "Anna's" och var belägen i en supersmal (ungefär 1.5 m, om jag minns rätt) gul trähusvagn med riktigt avskavd och smutsig fasad. Jag frågade om jag fick tvätta händerna i en diskho som fanns där, men fick ett nekande svar. Och väl inne visade det sig att min uppgift inte hade något med glass att göra, utan bara med cupcakes. På mig föll ansvaret att doppa dem i strössel. Jag fick själv välja vilka kombinationer jag ville skapa. Det kändes som ett drömjobb.

Problemet var bara att jag, varenda gång jag skulle dit (hände 2-3 ggr i drömmen), tappade bort mig. Jag visste på ett ungefär var Anna's låg (i utkanten av ett torg, på en trottoar, bredvid en massa parkerade bussar och långtradare), men kom ändå inte riktigt ihåg exakt hur omgivningarna såg ut, jag gick förbi den gång på gång i misstag medan jag letade. En gång ringde jag min vän Joanna och beklagade mig (hon är en av de som jag pratar mest i telefon med på riktigt också, och följaktligen beklagar mig mest åt även i verkligheten). Jag minns att vi skrattade mycket åt något, antagligen åt att det inte riktigt blev till något med mitt jobbande.

Nån som vill gissa vad drömmen egentligen betyder?

Lennon & Maisy

Barnen lyssnar mycket på Lennon & Maisy just nu, två kanadensiska väldigt unga och väldigt begåvade tjejer. De är födda 1999 och 2003 och jag tänker på hur otroligt stolta deras föräldrar måste vara över dem (haha). (Ja, jag lyssnar också, så klart. Och tycker de är grymt begåvade och har förfärligt snygga röster!)

Det här är dagens låt som jag har hört på kanske sju gånger eller så (barnen har inte upptäckt den än). Mycket vacker.

En bra dag

Den här dagen har varit alldeles fantastisk! Edda sov till klockan åtta! Huset var städat eftersom jag städade hela igår (det händer nästan aldrig att nån lyckas städa det i ett svep). Maten var inhandlad!

Jag lyckades yoga riktigt från morgonen utan att bli avbruten! Sen hade jag ju en alldeles ypperlig skrivsession på fyra timmar. Mitt i den fick jag ett sms om att de böcker jag har skrivit fanns på yles hemsida. Och mycket riktigt hittade jag en fin artikel om både Patrikböckerna och Alberta & Tor. När jag kom hem hade Caj både tvättat, hängt tvätt och tillrett sushiriset så vi kunde genast börja montera (eller vad det nu heter när man pusslar ihop) sushin inför kvällens middagsbjudning. 148 bitar senare dök gästerna upp, två jättetrevliga familjer som vi lärt känna sedan vi flyttade hit. Och det var så gemytligt! Alla vi umgås med här på Åland är så sanslöst trevliga. Sushin var god och samtalsämnena intressanta.

När gästerna hade gått hem lekte vi följa John med Edda som ledare. En väldigt kort stund visserligen, men hon tyckte det var jätteroligt, speciellt när hon sprang jättehårt och hela familjen följde efter. Haha. (Hett tips för alla som har ettåringar, alltså, jag hade inte provat förr med en så här liten John, men det gick utmärkt.)

Och sist, det som nästan är allra bäst: efter ett drygt år av sömnproblem har Eddas nattningsceremoni äntligen rett upp sig. Hon somnar utan sällskap, snabbt, i vårt rum. Hon är inte ledsen utan säger glatt godnatt från sängen, kramar sin kanin och somnar utan ett pip. Och hon sover hela natten. Det här gör mig så oerhört glad, för den konstanta sömnbristen har verkligen varit tärande på alla sätt. Vi kom ut på andra sidan av spädbarnssovandet, ännu en gång. Jag vågar inte tro att hon alltid kommer sova så här bra. Men jag är så glad över att det här skedet har hållit i sig rätt länge.

Just i denna stund känns livet väldigt trevligt, må jag säga.

Flow

Mitt skrivflyt har fortfarande inte tagit slut. Jag älskar att skriva på det här projektet. Idag har jag skrivit 2793 ord på fyra timmar. Visst, varje formulering är inte vägd på guldvåg, det finns mycket att redigera, men storyn löper bra, så jag fixar det andra senare.

Nu tar jag paus och fortsätter (på kapitel tjugo!) i morgon. Wohoo! Jag är så glad!

Tankar om att vara 35

Det börjar som ett skämt. Man skrattar åt att man uppvisar ett beteende som man alltid förknippat med folk som är äldre än en själv. Innerst inne tror man nämligen att det är valbart, för egentligen är man ju som man alltid har varit (de senaste fem, tio åren, alltså). Sedan går det upp för en, mer och mer, att det är på riktigt, åldrandet. Och då blir man förvånad, förskräckt och förtjust.

Begreppen "ung" och "gammal" är relativa. Klart att jag är ung om jag jämför med någon som är äldre än jag. Det finns ju ganska många åldrar jag inte har upplevt ännu. Men faktum är att det också finns väldigt många livsskeden jag har bakom mig.

Jag tycker inte att det bara är negativt att bli äldre. Oftast tänker jag inte på det, ibland gör jag det och blir... förbryllad. För att vänja mig vid mitt eget, oåterkalleliga åldrande måste jag konstatera vissa saker ibland, säga dem högt eller skriva ner dem, för att ens börja begripa var i livet jag befinner mig, vad åren har gjort med min person och mitt liv.

Hittills har jag dragit följande slutsatser om min nuvarande ålder (jag är trettiofem).

• Man är inte längre yngre eller lika gammal som de som är berömda, utan kan istället identifiera sig med deras föräldrar. Jag säger bara (igen): Justin Biebers morsa.
• Ens kompisar och andra som är födda ungefär samtidigt som en själv har redan hunnit uträtta storverk i sina liv. Folk som har studerat samtidigt som en själv är de som plötsligt vet en massa saker, som är experter, som är eftertraktade föreläsare eller som bor i andra länder och sköter viktiga jobb. Det är grymt imponerande. Och inte ett dugg konstigt, egentligen, det är klart att det är i vår ålder man är på topp, om man gör karriär. (Själv har jag ju snart kommit ut med fyra böcker. Också det överraskar mig ofta.)
• Man får börja acceptera att man har sin fysikaliska höjdpunkt bakom sig. Långt bakom sig. Jättelångt bakom sig. Om man ska komma i toppform när man är i min ålder får man ägna hela livet åt det. Och det orkar åtminstone inte jag. Så man får nöja sig med lagom och gå med på att det är tillräckligt.
• Man pratar om sjukdomar med sina kompisar. Och tycker det är jätteintressant.
• Det hör till att ha nån kronisk åkomma. Det kan vara nästan vadsomhelst. Men kroniskt är det.
• Man tittar på film och gissar åldern på hon som spelar huvudkaraktären. Man känner sig ungefär jämngammal med henne men tar i i underkant med ett halvt årtionde för att vara på den säkra sidan. Det visar sig att det behövdes, eftersom hon är född 1983.
• Man är beredd att göra stora förändringar i sin kost eller sina vardagsrutiner för att bevara sin hälsa. För man inser att det är på riktigt nu, man är verkligen inte odödlig, som man kände på sig att man var där i tjugoårsåldern.
• Man är en sån som inte kan hålla tyst när saker går fel. Eller jag har i alla fall förvandlats till en sån kvinna, och det är ju bra på många sätt. Jag orkar inte beklaga mig i tystnad över saker jag tycker sköts fel utan kontaktar vederbörande och frågar vad de har tänkt göra åt saken.
• Man lägger sig i när ungdomar beter sig illa på stan och bryr sig inte alls om att de antagligen tycker man är jobbig och tjatig.
• Man skäms inte alls lika mycket för saker utan skakar av sig missöden och går vidare.
• Man har en helt annan insyn i varats förgänglighet och gör därför förhoppningsvis klokare val. Jag kom till exempel idag fram till att jag förmodligen aldrig, av hälsoskäl, kommer sitta i nån styrelse eller ha stora, tunga och ansvarsfulla poster som kan vara stressande. Jag behöver inte ens överväga det. Den stressen klarar min mage inte av. Jag vet hur jag vill prioritera: familjen och mitt skrivande. Det är ungefär vad jag klarar av. Det räcker. Det finns andra som orkar mera, som orkar annat. Jag orkar det här.
• Man inser också vilka påverkningsmöjligheter man har över sin egen tillvaro. Det är verkligen upp till en själv att leva så som man önskar, ingen kommer stoppa en (om man nu inte vill göra något olagligt, förstås) men ingen kommer heller puffa en in i det man vill, men inte vågar. Det är helt upp till en själv att ta tag i saker och ting.

Ni som är i min ålder (det är förresten också en grej, jag tycker att alla som är mellan 25 och 45 är ungefär jämngamla med mig, vilket betyder att jag teoretiskt sett känner mig jämngammal med individer, vars inbördes förhållande är förälder och barn), har ni mer att tillägga?

Fastan

Idag är det askonsdag och idag börjar fastan. Om man har det riktigt bra (det anser jag mig ha) kan det vara hälsosamt att göra avkall på något och inte tanklöst frossa i välfärden, tänker jag mig. Det finns många beteenden i min vardag som jag kan hänge mig åt ganska hämningslöst och ingen stoppar mig. Under fastan bromsar jag självmant in, och hittills i livet har fasteerfarenheterna varit enbart goda.

Jag har fastat i många år. Inte varje år (förrän på senare tid), men många. Första året jag fastade var när jag bodde i Paris år 2000 och bestämde mig för att lämna bort allt kött under fastan. Det gjorde jag och var vegetarian i tre år som resultat.

De senaste åren har jag lämnat bort antingen kött eller sötsaker (bullar och godis) eller både och. Eftersom jag är vegetarian nuförtiden känns att bara fortsätta som vanligt som en lättjans väg, jag vill ju att fastan ska påverka min vanliga bekvämlighet på något sätt.

Årets fasta:

1. Inget godis, inga kakor, inga bullar fram till påsk. (Raw food-bakverk utan socker är tillåtna vid speciella tillfällen. Det är den tanklösa sockerfrossan jag vill åt, alltså.)

2. Ingen facebook förrän barnen sover. Det här skrattade jag lite åt först, för det gör ju att jag i princip kan facebooka helt galet hela nätterna, men sen tänkte jag efter. Det är ju betydligt bättre att låta bli att surfa på facebook största delen av dagen än att inte låta bli alls. Facebook har en snöbollseffekt, dessutom, ju mer man vistas där och kommenterar, desto mer involverad blir man. Så ja, den här modellen provar jag i år.

Jag ser fram emot det.

Jag vet att jag inte är den enda som fastar, t.ex. Liisa har startat en vegan-fasta i dag.

Fastar du? Vad tänker du om fastan?

Hos oss 09.20 eller en studie i amatörföräldraskap

Jag: kan ni vara snälla och bädda sängarna.
Idun: nej tack.
Jag: jag låter snäll nu för att det inte ska verka som om jag befaller er, men på riktigt befaller jag er att bädda sängarna.
Lovis: ja ja då.

Ännu ett lugnt lov

Om det är något jag tycker är fantastiskt med mina barn (det är förstås mycket som är fantastiskt med dem, men just den här egenskapen gillar jag extramycket) är det deras förnöjsamhet. De älskar att vara hemma. Visst kan de gilla att göra annat också, men allra bäst tycker de om att bara vara hemma och leka eller läsa eller pyssla eller rita. De har hela tiden en massa lekar på gång. Och jag behöver sällan lägga mig i, ibland, i vissa sällsynta fall, kan jag komma med en idé eller så, men för det mesta sköter de underhållningen helt själva (gräl och kiv får jag däremot medla i, men det är ofrånkomligt).

I helgen var vi och hälsade på min syster med familj till Uppsala. Nu är vi hemma igen, och har inget inplanerat på hela veckan (sportlov på Åland). Om Caj hade varit ledig skulle vi kanske ha åkt nånstans och träffat nån, men det är verkligen inga problem att vara hemma.

De vill inte göra nåt speciellt, säger de. Bara vara hemma och leka. Idag har vi varit på en promenad eftersom vi skulle köpa alun så vi kan göra egen play doh (så långt kom vi dock aldrig eftersom vi glömde köpa salt). Vi har face time:at med mina föräldrar. Vi har modellerat. De har lekt frisör. De har lekt båt ovanpå vår ouppackade ikea-soffa. De har pysslat med några gummiband som de fick av sin kusin Mira. Jag tror de har byggt med lego litegrann, och så har de lekt skola, vill jag minnas.

De är hur nöjda som helst med sitt sportlov. Jag älskar deras anspråkslöshet och tänker fortsätta att inte hitta på en massa spännande äventyr åt dem. Alla vinner.

Vår nya soffa. Fullt funktionell, redan inne i sitt paket.

I mitt hufvud denna afton

• Jag slits mellan att vara jätteirriterad på internet som bara brusar på med en massa nedslående nyheter och att vara jätteinspirerad, vilja hänga på pinterest och andra forum som sparkar igång skaparlusten.
• Jag är fortfarande förälskad i mitt manus men hann inte skriva desto mer varken i dag eller i går och nu är jag lite rädd att jag bara inbillat mig alltihop. Att det var så intressant och bra, menar jag.
• Jag kan inte sluta tänka på Jandy Nelsons Jag ger dig solen som jag läste ut i förrgår. Den var så sanslöst bra. Precis så där vill jag också kunna skriva. Jag vill kunna bygga upp en berättelse dramaturgiskt skickligt och ändå inte tappa fokus på språket. Den boken passade mig alldeles perfekt och känslan från den surrade omkring i mitt hjärta hela gårdagen.
• I morgon åker vi till Maria och Erik på besök. Det blir roligt. Vi börjar med att köpa en ny soffa, tror jag. Sen ska vi umgås med dem, kolla in deras nyrenoverade källare, Caj och jag ska gå ut och äta libanesiskt på kvällen när barnen har somnat (wohoo) och barnen ska få gå på Leos lekland. Tror det blir fantastiskt.
• Just nu är nattningarna uppdelade så här: Caj läser för och nattar Idun och Edda i vårt rum (Idun har flyttat in med oss och sover lite där hon har lust, Lovis säng är så bred att hon sover där också med jämna mellanrum) och jag läser för Lovis och nattar henne. Det är riktigt bra att jag tillbringar lite ensam tid med henne, det händer nästan aldrig. Efter att de vanliga nattningsrutinerna (läsa bok, be aftonbön, kramas och sånt) brukar vi ligga och viska en stund, prata om småsaker. Det är hemskt mysigt.
• Idag var jag till en kiropraktor. Jag har haft huvudvärk i två veckor, men hoppas jag på att den släpper nu. Jag ska sova gott i natt för första gången på länge, har jag planerat.

Själv, lathet och spendera

Ofta är jag överdrivet intresserad av hur det heter på riktigt. Samtidigt som jag anser att skribenter ska ha möjlighet att skapa egna ord är jag en stark förespråkare för att man måste kunna reglerna.

Jag är strängare än SAOL.

Jag vet till exempel att "själv" börjar vara vedertaget som ersättare för ordet "ensam". Ändå får jag spunk när jag hör att nån säger "jag är själv". Om vi slutar använda ordet själv som det är avsett att användas förlorar vi en viktig nyans i språket. Det här har jag varit inne på förr. (Och kära nån vilka intressanta kommentarer som följde på det inlägget, märkte jag nu! Läs, om ni inte har gjort det förr!)

Jag vet också att det är okej att säga att man spenderar tid, men jag vill alltid höja ett strängt pekfinger i luften och ropa tillbringa! det heter tillbringa! när jag läser eller hör om folk som slösaktigt berättar hur de har spenderat helger och dagar hit och dit. Om vi börjar använda ord fel glömmer vi fort vad de betydde från början. Det är sorgligt.

Jag har även kontrollerat (jag är naturligtvis inte ett dugg främmande för att undersöka regler och anvisningar då det gäller svenska språket, det finns saol på nätet, som app, det finns Reuters rutor och många andra användbara verktyg att ta till) att ett ord som heter lathet visserligen existerar, men jag tycker att lättja är ett mycket vackrare ord. Kan vi inte använda det? Eller finns det en nyansskillnad där som jag inte uppfattar? Upplys mig!

Till all lycka delar Caj mitt intresse. Vi är ordnördar. Det är jättekul.

Min specialitet är att försöka skriva så felfritt och tydligt som möjligt, att veta exakt vad orden betyder, att syfta korrekt och att använda lämpliga prepositioner. Jag har också en fallenhet för att korrigera folk på radion som pratar slarvigt. ("Jag var där en vecka sedan." Argh!)

Cajs specialområde är att identifiera buggar i svenska språket (han har hittat många, men jag kommer inte på en enda nu). Ett annat är att hitta outtalade regler, till exempel formulera en tes om vad som gäller i fråga om rim.

(Jag har många anledningar att älska min man, det här är bara en av dem.)

Vårväder

Det är varmt här. Det är säkert varmt överallt i Finland, men nån pratade om elva grader på plus. I februari! Otroligt. Nästan så man får lust att plantera något.

Det är ju därför!

Åh! Jag har sånt flyt just nu att det inte är sant. Jag har tagit upp ett manus jag påbörjade i somras och kan nästan inte sluta, det är så spännande. Det är första gången på länge som jag verkligen känner en sprudlade och sprittande iver inför det jag skriver. Mycket oftare är det trögt och tungt, och fast jag ibland kan se att det jag har skrivit har sina kvaliteter har vägen dit inte alltid varit enkel.

Men nu. Det är så otroligt roligt att skriva. Bara i dag har jag bearbetat hela texten från början och skrivit tre nya kapitel. (Det är jättemycket för att vara jag) Och jag ska inte sluta ännu (bibban stänger om trekvart, så jag hinner kanske bli klar med ännu ett kapitel innan jag går hem).

Nu minns jag. Det är ju på grund av den här känslan jag älskar att skriva.

Struntmän

En gång när jag var barn och tittade på teve råkade jag se ett program om folk som gjorde farliga saker på film. Programmet var på engelska, men var textat. På den tiden läste jag också snabbt och ibland slarvigt. Genom hela programmet trodde jag att personerna hette STRUNTmän, och att de tog sådana jobb som ingen annan ville ha eftersom det var en gemensam, samhällelig överenskommelse att struntmännen var rätt värdelösa.

Jag minns inte i vilket skede jag insåg att jag hade läst fel, men det tog väldigt många år innan jag kunde tycka att stuntmän faktiskt utförde ett riktigt och respektabelt jobb.

First impressions last.

(Det sistnämnda, slår det mig nu, är ju slutet på en Axe-slogan "because first impressions last",  som det också tog länge för mig att förstå mig på. Jag översatte nämligen ordet "last" till "sist" och begrep inte alls vad de försökte få fram. Att de första intrycken... hamnade sist? Det här har dock också klarnat med åren. Det är intressant att bli äldre. Världen öppnar sig.)

Äntligen

Äntligen är Caj hemma igen! Det är första gången på år som vi varit ifrån varandra så här mycket. (Jag: natten till fredag-natten till måndag, Caj: på jobb från tidig morgon på måndag, hemma i en timme, sedan arbetsresa till Hesa må eftermiddag-to morgon, därefter direkt på jobb och hemma igen först idag på eftermiddagen.)

I alla fall är det ju ett mycket gott tecken hur mycket vi (eller jag, egentligen ska jag ju inte lägga ord i hans mun här på bloggen, men han verkar nog glad han också. Tycker jag) längtar efter att få vara tillsammans. Det är ett bevis på att man har gift sig med rätt typ. Inte för att jag har tvivlat på det, i och för sig.

Från att i en vecka har varit en vuxen för lite har vi plötsligt ett barn mer än vi brukar ha. Min brorsdotter Tova kom hitresande med sin morfar (som är på arbetsresa) för att hänga med kusinerna i ett och ett halvt dygn. Jätteroligt. Hon är hemskt modig, tycker jag, som kommer resande till Åland utan sin familj för att bo med oss.

Det har varit full fart hela dagen. Hon har varit med mig och Edda till öppna förskolan, när Lovis och Idun kom hem från skolan har de lekt prinsessor och byggt raketer av gamla mjölkpaket, överblivna påskrisfjädrar och gammalt paketpapper. De har tittat på film och ätit popcorn, hört på sagor och druckit smoothies. Nu sover de gott, Tova och Idun på en tjock och bred luftmadrass och Lovis (som helst vill ligga som ett stort x i sängen) i en sin egen, utdragna säng i ett annat hörn av rummet. Och Edda med oss. Som vanligt.

All is well.

Halsbrännan

Jag har ont i nacken (bär tydligen Edda med mitt hals- och nackparti) och hittade en tub med mystiskt elixir i medicinskåpet. Nåt slags liniment. Nu känns det som om jag har en halsduk av brännässlor. Kanske bäst att somna jättefort. Godnatt!

Blöjor

När vi hörde till Ekorosks område kändes det helt okej att använda engångsblöjor. De sorterades nämligen i den svarta påsen, vilket innebar att de förvandlades till biogas. Vi testade lite tygblöjor på Lovis och Idun, men de var inte särskilt bra, trots att vi köpt sådana som hörde till de bästa som fanns då. Vi körde med skalblöjor och inlägg. På Idun, när hon var riktigt liten, använde vi vanliga bomullstrasor i yllebyxor, det funkade bäst. Men bara medan hon var riktigt liten. Och vi fick liksom aldrig in snitsen.

Eftersom en i min närmsta krest i någon livscykelanalys dessutom hört att beredningen av bomull är väldigt miljöskadlig var vi inte ens helt säkra på att tygblöjor var ett bättre alternativ, nu då vi ändå inte skapade ett berg av oåtervinningsbara sopor.

Här på Åland hör vi till ett husbolag som sorterar allt som deponi. Också blöjor. Och nu känns det riktigt hemskt varje gång jag tänker på vilket sopberg vi producerar i och med att Edda använder engångsblöjor.

Jag vet hemskt lite om tygblöjor och med tanke på hur mycket annat jag inte heller hinner med nu känns det nästan oöverkomligt att dels hitta en lämplig uppsättning tygblöjor i rätt storlek, dels sätta mig in i användningen av dem.

Kom med goda råd. Snälla.

Sov i nattens gräshoppssång/ ljuvt i farmors skokartong/ Liksom solen krupit hop/ i sin mjuka mullvadsgrop/ somnar du

Min syster och min svåger gav mig Stella Parlands och Linda Bondestams bok Katastrofer och strofer om slummer och stoj till julklapp när den just hade kommit ut. I drygt tio år har jag haft boken i min ägo. Jag tycker om den, mycket, både texterna och illustrationerna. Det är något underbart lekfullt och frisläppt och snudd på galet i både texterna och bilderna.

Dikter om öden och döden, som Stella skrev tillsammans med sin kusin Annika Sandelin några år tidigare, hade jag den stora ynnesten att få se live i Åbo medan jag studerade. Den är fortfarande min främsta poesiupplevelse, jag tror jag aldrig har varit så känslomässigt engagerad i poesi som den gången. Jag skrattade tills jag fick kramp samtidigt som jag nästan dog av beundran över deras briljans. Åh. Och nu när jag kollade upp om boken alls finns att fås längre såg och kom jag ihåg det här, som står på Sets hemsida: "I stället för en förteckning på utgivna böcker – detta var nämligen bådas debut – meddelar författarna sina kommande verk. Sålunda får vi veta att Stella Parland år 2008 planerar att ge ut ”En bils död” och följande år ”Lyrik och andra paranojor”, medan Annika Sandelin planerar storverket ”Traktorparaden (band I – XIII)” åren 2010-2030 och sina memoarer ”Okunskap och fördärv” år 2063."

Det känns nästan fräckt att jag som inte ens kände Stella Parland personligen ändå är så bedrövad av hennes död. Mitt facebook-flöde har brusat av hennes dikter idag. Men jag beundrar hennes alster kolossalt. Och att hon aldrig kommer kunna skriva igen får mig på riktigt att gråta.

Hummelvisa

Lilla, lilla älsklingshumla
natten kom
den natten kom
mossan blomma och granbarren mumla
fönstret ditt stod på glänt
natten kom
den natten som
alla vindar för dig hade vänt

Vart tusende år kanske det sker
att galaxernas sång når ända hit ner
och får dig att minnas att allt kunde vara
så mycket större och vackrare bara
du vågade flyga dit upp där du tror
att bara de stora och mäktiga bor

Tvåskiftes-

De nätter jag transporteras från och till Åland sover jag i två pass. Lite som en bebis (inte ens av våra då alltså, utan en som sover som man hoppas). Intressant. Jag ska just inleda nattens andra pass, det första bestod av två timmar. Inte illa, inte illa alls.

Jag är alltså hemma igen. Kom just. Det har varit ett alldeles ypperligt och mycket inspirerande veckoslut, än en gång. Jag hade ynnesten att sova hos Ylva och Adrian, fick hänga och skriva och prata med mina littskapskolleger, träffa min goda och eviga vän Jenni, ha textsamtal med Mikaela, fick bevis på att Liisa inte bara är en fiktiv internetfigur utan faktiskt existerar på riktigt och är precis så trevlig som jag har föreställt mig, jag fick prata bokutgivning och annat viktigt med Martina, jag fick äta sushi och gå på bio i mitt eget uppskattade sällskap. Den här helgen har haft typ allt. Och precis som Ellen skriver överväger också jag att på något sätt smuggla in mig också nästa gång Litterärt skapande går av stapeln. Hennes plan var plastikoperation och namnbyte, jag har inte riktigt planerat hur jag ska gå tillväga. Funderar på nån form av naturtrogen ansiktsmask (det verkar billigare och mindre smärtsamt). Pseudonym är förstås en bra idé, också.

Jag känner mig mycket vederkvickt (men har på känn att jag också är trött, nu ska jag sluta blogga och börja sova istället).

Caj tar över flängandet i morgon, han ska på arbetsresa till huvudstaden och det är min tur att vara ensamstående i några dagar. Bara att dra efter andan och dyka in i den nya veckan, med andra ord. Jag hoppas lite på att jag har blivit en snällare och mer tålmodig mor efter en helg på avstånd, men befarar att min inre frid kanske dämpas något när väckarklockan ringer om fem timmar. Vi får se. Jag håller er uppdaterade, för jag förstår att ni är väldigt intresserade av mina potentiella humörsvängningar. Vem skulle inte vara det? Jag bara undrar.