31 december 2013

Årets sista

Just nu pågår en traditionsenlig fest hos oss. Jipii. Vi är sexton pers på plats (åtta är i åldern 0-11) och tretton av oss kommer att sova här i natt. Vi har ätit supersmaskig trerättersmiddag, sjungit sånger (vi kom på den briljanta idén att trycka upp (ja ja, printa då) ett sångblad med kända visor i stil med Lilla snigel akta dig, så att alla skulle kunna vara med och sjunga. Jag har på känn att vi människor sjunger för lite tillsammans nuförtiden), barnen har haft föräldrafritt disco i vardagsrummet och alla har lekt snällt tillsammans. Just nu har jag tagit en paus för att natta Edda och passar samtidigt på att göra bloggvärldens snabbaste årssummering. (Vet ni förresten att det är mycket svårare att natta en bebis på nyårsafton på grund av alla raketer som avfyras med jämna mellanrum. Hmpf.)

Bäst: Att jobba på After Eight. Att Irene och Sedelsugen äntligen kom ut och att jag vann pris i en skrivtävling. Att Edda föddes. Att jag fick börja på Litterärt Skapande. Att jag har yogat nästan varje dag de senaste 2,5 månaderna och att min nacke tackar mig.

Sämst: Att jag hade en så skitjobbig graviditet. Att jag har sovit så uselt hela året, i början på grund av graviditeten och numera på grund av täta amningar. Att Cajs moffa dog.

Boksaldo: 150 stycken! Jeee! Jag hann med två till så där på slutrakan, mot alla odds. Skönt. Bland de bästa i år var Hopeless av Colleen Hoover, If You Find Me av Emily Murdoch, The Sea of Tranquility av Katja Millay och Born-dystopi-trilogin av Tara Brown.

Nästa år vill jag vara en mindre irriterad mamma, jag vill vara ute mera (det är verkligen min sämsta gren), jag vill fortsätta att inte tacka ja till allting och jag ser massor fram emot att få skriva på heltid från och med april. Jag ser också fram emot att få provköra vår husvagn, åtminstone till Sverige ska vi väl ta oss (förhoppningsvis ända till Holland) och att få sova. Sova. Sova. Jag hoppas och önskar att jag skall få ur mig ett manus till under året som går och drömmer också i smyg om att få åka på bokmässa till Göteborg med Caj och Edda. Så där i allmänhet önskar jag mig och mina vänner och släktingar (eller förresten, ALLA i hela världen!) lugn, ro, hälsa, kärlek och glädje, de vanliga önskingarna alltså, som antagligen är vanliga just för att de är SÅ BRA.

Gott nytt år på er allihopa!

30 december 2013

Tredje gluggen

När man är sex år kan man göra egna frisyrer. Och dra ut sina egna tänder trots att det gör lite ont. Det är tur att vi har Edda som är liten för de andra två är verkligen inte små längre.

28 december 2013

Som vanligt hos oss

Klockan är halv elva. Istället för att sova sött och ljuvt passar Edda på att visa sina tricks, hon säger hej, guppar upp och ner, hostar menande och står på alla fyra och gungar fram och tillbaka. Sen kastar hon iväg nappen så den flyger in i ett annat rum. Tjohej.

De tre första månaderna när hon bara sov och sov (och sov) börjar kännas som något som aldrig hände på riktigt. Nu är allt som det brukar vara hos oss: oförskämt vakna bebisar och outhärdligt trötta föräldrar.

2 från 150

Det är fint med jul. Släktingar och vänner väller in och jag får prata och kramas och umgås. Det är härligt. Och tungt, det märks på Edda att det varit mer liv och rörelse än vanligt, hon har svårt att sova (i natt var hon vaken mellan halv fem och sju, till exempel. Och jag med, följaktligen. Sen sov jag hela förmiddagen för att ta igen mig. Inte hon. Hon var vaken och glad. Fattar inte.)

Dagen före julafton hade jag ett över tre timmar långt textsamtal med min litterärt skapande-handledare (jag kan fortfarande inte helt smälta lyxen i att ha ett proffs som ägnar sig åt att hjälpa mig bli bättre på att skriva). Mikaela hade lusläst mitt barnboksmanus (bok nummer tre som kommer nästa höst) och hade en massa superkloka synpunkter på vad jag kan göra för att få det bättre och smidigare. Men jag börjar med min andra redigeringsomgång efter nyår. Nu har jag lov.


En sak jag tänkt göra under jullovet är att läsa Nyckeln, den tredje och sista boken i Engelsforstrilogin. Jag har sett fram emot den här läsupplevelsen, men nu när jag skall börja känns det trögt. Det är så länge sen jag läste de andra böckerna, jag har läst så mycket annat emellan att jag inte riktigt minns alla personer och alla berättelser längre, det känns nästan som om jag borde läsa om ettan och tvåan för att komma in i storyn igen (de är så bra att jag antagligen kunde göra det också, men det finns så mycket jag vill läsa och så lite tid...) Överlag tycker jag det där är ett problem med bokserier. Jag börjar på en, sen tar det ett halvår tills nästa bok kommer och då har jag redan halkat ur berättelsen så pass att jag har svårt att komma in i den igen. Bäst är det med serier jag upptäcker först efter att de har skrivits och publicerats klart, då blir det som att läsa en jättelång bok som jag aldrig behöver leta mig in i igen utan som jag får vila i tills jag känner till hela förloppet.

Så jag läser annat istället, just läste jag ut Me Before You av Jojo Moyes, en jättebra och sorglig och fin bok på samma tema som filmen Intouchables. Läs den! Jag är två böcker ifrån att spränga 150-böckers-strecket i år. Det är mycket möjligt att jag inte når dit, det är trots allt bara tre dagar kvar och på nyårsafton kommer jag säkert inte att hinna läsa något alls. Men å, så jag älskar det. Att läsa alltså. Det är nog något av det bästa som finns.

21 december 2013

Att tänka som nån annan

Ända sedan det där Actilife-inlägget samt en mycket intressant diskussion som uppstod på Facebook till följd av annonsen (jag tror diskussionen landade på runt 80 kommentarer, folk hade många bra poänger) har vi gått här hemma och funderat och pratat hit och dit, Caj och jag. Om humor, om vad man får skämta om, om hur folk ser på sina förhållanden. Om vad folk vill ha av sina förhållanden, om vad man förväntar sig, vad man förväntas förvänta sig och så vidare. Ja det finns verkligen mycket intressant att dryfta. En av Cajs bästa egenskaper är nog att han inte tänker i samma spår som jag eller som nästan nån annan för den delen, vilket ger mig en massa nya idéer och insikter.

Nu tänker jag koppla av med en film, men om ni inte gör detsamma tycker jag ni skall gå och läsa den här mycket intressanta analysen Caj har gjort om annonsen i fråga. Jag är säker på att de som gjorde annonsen inte har analyserat sina motiv lika ingående, men det hade de kanske behövt göra med tanke på resultatet.

Ha en fin kväll!

En kort paus

Jag minns att jag för några år sedan tänkte att skolåret inte alls har med min vardag att göra. Plötsligt en dag fanns det bara en massa barn på vägarna och jag insåg att ja, just det, skolorna har börjat nu. Jag tänkte att jag egentligen skulle kunna börja tänka på året i januari-december-takt istället för augusti-maj och sen sommar däremellan.

Men det nya sättet att tänka fastnade inte. Och det är kanske bra, för nu är vi tillbaka i skolårstänket igen. Det är här för att stanna: vi kommer att vara över femtio år när Edda har gått ut gymnasiet eller nån yrkesutbildning eller vad hon nu väljer. Femtio. Oj oj.

20 december 2013

Edda, sex månader

Ja, kan ni tänka er att hon faktiskt är ett halvt år redan. Jag hann inte ens komma på att blogga när hon BLEV ett halvt år eftersom det gick så snabbt (hon har varit ett halvår i en vecka redan). Jag tycker spädbarn brukar åldras ganska långsamt (det beror säkert på att jag förstår dem bättre när de är lite äldre) men Eddas första halvår har verkligen gått med vindens fart (ett uttryck som får mig att känna mig som Tomas Ledin).

Här kommer en liten utvecklingsrapport, främst för min egen skull och lite för er som kanske har bebisar i samma ålder, det brukar vara kul att veta vad andras barn sysslar med tycker jag. Om du inte är intresserad av detaljerna är det bäst att sluta läsa NU!

Edda är en jätteglad bebis. Hon ler när vi pratar med henne och skrattar högt när vi kittlar henne och är ofta ett enda stort smil när hon vaknar, både på morgonen och efter dagsvilorna. Hon är nyfiken och vill suga på allt, särskilt förtjust är hon i saker som prasslar som plastpåsar och papper. Hon sover i allmänhet två gånger på dagen, somnar för natten mellan sju och åtta och sover till mellan fem och sju på morgonen. Däremellan vaknar hon 3-4 gånger och äter och äter.

Edda kan säga hej medvetet (hon hälsade till och med artigt på vår hälsovårdare i måndags när vi var på kontroll) och mamma i misstag, när hon är ledsen. Hon står på alla fyra och gungar fram och tillbaka och har börjat ta sig fram genom att åla. Hon äter mest bröstmjölk fortfarande men har fått smaka på lite gröt och lite potatis. Och idag när jag gick in en sväng på vessan och kom ut satt hon där och väntade. Hade alltså satt sig själv, satt stadigt som en påve. Snyggt!

Påven Edda i sin puraste form
Hon har en massa smeknamn, ofta kallar vi henne Edgar, Edrahim, EddaPedda, Edert, Eduardo och Laatikko (det sistnämnda kommer från att hon är så glad och om man förfinskar ordet glad lite blir det laatikko. Ni ser väl sambandet? Bra.) Det slår mig nu att mängden smeknamn är helt i klass med Amandas Arvids.

He va he. Och snart är hon helt annorlunda. Det första året i varje människas liv är så ofantligt sjukt på så väldigt många sätt.

Jag återkommer kanske snart med en video på när hon skrattar åt Idun. Hon är lättroad när det är storasystrarna som underhåller. Det är mycket praktiskt.

18 december 2013

5054

Diskussionerna om annonsen har fortsatt, både i kommentarsfältet under inlägget och på Facebook. Jag lade upp två länkar på fb, en till den här samlingen retroannonser som speglar vad man ansåg vara helt okej reklam att lägga upp förr (eller ja, notera att tre av annonserna inte är mer än fyra år gamla!), en om sexistisk reklam idag (klicka inte på länken om du vill fortsätta vara på gott humör).  Det är så många intressanta aspekter som behöver dryftas och trots att jag är småbarnsföräldratrött och det är nedslående att grubbla på de här sakerna tycker jag det samtidigt är oerhört intressant att fundera på humor, vem som bestämmer vad som är roligt, när det att säga sin åsikt förvandlas till hets mot folkgrupp och så vidare. Som merparten av de som engagerat sig i diskussionen inser, handlar det inte längre om annonsen i inlägget nedan, utan om mycket större saker.

Hursomhelst är det roligt att så många är intresserade och tycker att det här är viktigt. Igår hade bloggen över femtusen sidladdningar, vilket nog är alla tiders rekord. Jag tycker det är fint att diskussionen inte har spårat ur. Trots att vissa inte har velat ge sig till känna med namn har tonen ändå varit ganska saklig och trevlig. Tack för det! Fortsätt gärna att diskutera och berätta också gärna vem ni är.

Julgodis!

Jag tycker om att göra julgodis. Jag har redan börjat. En stor sats dajm (Pias recept) och en sats apelsinkola (underbara Claras recept) har jag gjort i år.

Jag har sett framför mig hur jag ställer fram stora burkar fulla med hemgjort julgodis som får stå där och se läckert ut, sen går man och tar sig en bit när det känns som att det behövs.

Det är bara det att vi har provsmakat. Hemskt många gånger. I nuläget finns fem (5!) bitar apelsinkola kvar. Dajmen är slut för länge sedan. Jag hann inte ens slå in julgodiset i papper innan det gick så här (alla vet ni väl att pappret egentligen är där bara för att det ska vara svårare att äta upp allt så snabbt som man egentligen vill?).

Har ni nåt favoritrecept jag borde prov(smak)a?

17 december 2013

Dagens oneliner

"Det är TUR att jag inte levde förr i världen, för då hade jag haft ännu argare föräldrar. Det duger så här. Med ert tjafs och tjat."

16 december 2013

Sitt du där och var söt så sköter vi världen

Den här smaklösa annonsen hade ett Karleby-baserat gym i tidningen idag. Diskussionerna på facebook går heta, många tycker, i likhet med mig, att det är både smaklöst, politiskt inkorrekt och helt enkelt inte ett dugg roligt, medan andra (majoriteten män) hävdar att man är humorlös om man inte tycker det är roligt samt att man hycklar (?) om man kritiserar dem som tycker det här är kul.

källa: facebook
Att uppmana en karl att ge sin kvinna ett presentkort till ett gym när hon inte uppfyller de utseendekrav hon borde uppfylla befäster ännu en gång att kvinnans första och främsta uppgift är att se bra ut. Att vara ett objekt. Till för att mannen skall kunna njuta av hennes utseende.

Även om det hade varit omvända roller, att kvinnan uppmanas köpa ett gåvokort till sin man för att han borde bli fastare i hullet hade det varit smaklöst. Men på samma sätt som vita människor väldigt sällan känner sig felbehandlade på grund av sin hudfärg, och på samma sätt som icke-handikappade väldigt sällan känner sig förfördelade över att det finns särskilda handikapparkeringar, tycker jag inte heller att de män som påstår att det här ju bara är ett skämt egentligen har mandat att uttala sig. Budskapet i varianten av annonsen här på sidan sparkar neråt.

Till dem som drar skämtkortet, alltså tycker att man är tråkig och löjlig och småaktig när man inte kan se det roliga i den här sortens annonser vill jag bara hälsa: för inte alltför länge sen var det också helt tillåtet och JÄTTEROLIGT (obs, här är jag ironisk, så att ingen missförstår mig) att skämta om handikappade, mörkhyade eller människor med mentala problem. Det är ju inte alls samma saaaak säger kanske nån nu, men jag säger: jo, det är det. Det här handlar nämligen inte bara om ett litet skämt i en annons utan om en struktur där kvinnor om och om igen blir placerade i ett fack där många av oss inte alls vill befinna oss.
 Nej. Det är inte männens fel att det är så här (jag vill påpeka detta eftersom män ofta när dessa saker kommer på tal känner sig utpekade och anklagade). Felet ligger hos alla de människor, bland annat då de på Actilife som planerat denna annons, som fortsätter att använda en sådan här jargong och bekräfta att det är både smålustigt och helt acceptabelt att tycka att en kvinna borde se ut på ett visst sätt, och om hon inte gör det kan man med en enkelt liten present få henne precis som man vill ha henne. Glad och fast i hullet, trallala.

När man går med på en sådan här jargong blir man medskyldig till utseendehetsen bland i synnerhet unga kvinnor. Kvinnor som ständigt uppmanas sträva efter förbättring (eftersom de aldrig är snygga nog). Kvinnor som konsumerar stora summor när de försöker nå ouppnåeliga ideal genom att shoppa rätt kläder, operera sin kropp tills den liknar den i annonsen, och träna på gym tills hon mår lite bättre över sitt utseende. Det är klart att företag (som Actilife) mår bra av att kvinnan aldrig når sitt utseendeideal. Genom att gödsla hennes missnöje rullar pengarna in. Eller genom att gödsla mannens missnöje med sin kvinna, som här.




Ps. Det är för övrigt stor skillnad på att vilja göra sig vacker inför sin partner och på att ett företag uppmanar en att kräva att ens partner gör sig vacker för en. Tränar man på gym gör man det förhoppningsvis för att det får en att känna sig stark och glad och nöjd med det ens kropp klarar av, inte i första hand för att ens partner tycker man är för fet.

Dagens gåta

Idun: Vad är det för likhet mellan Ysterband, Osterband, Esterband, Isterband och Korvband?
Vi: ?
Idun: Alla är korvar.

Allt är väl

Igår kväll återvände Caj, Edda och jag från en alldeles förtjusande helg i Åbo. På hotell. Vi bor nästan aldrig på hotell, vilket gör att jag älskar det.
  • Fräscht hotellrum -check
  • God hotellfrukost -check
  • Intressant och givande litt.skap.-helg -check
  • Rolig julfest -check
  • Mestadels nöjd halvårsbebis som tillbringade all tid med sin far -check
  • Smidig matning av halvårsbebis vid lämpliga luckor i kursen -check
  • Överlevnad av bilfärd både tur och retur -check
Ja ni ser själva: det gick oförskämt bra.

I bilen på vägen hem skrev vi upp en lista på vilka saker vi vill göra inför julen och portionerade ut dem, någon liten grej per dag, så nu har jag ingen julstress heller. Det enda som återstår av dagens punkter är att göra julgodis. jobbigt, jag vet.

All is well.

12 december 2013

Trevligheter

Dessa trevligheter har hänt idag
  1. Jättefina skisser på mejlen
  2. Almanackan från Soffa a.k.a. Fia-Lotta Jansson fanns i postlådan.
  3. Vi fick en stor låda lyxchoklad från våra vänner Mikko och Penny i Holland, den kom också i postlådan. Jag älskar a) när trevliga människor skickar brev eller paket på posten b) när dessa levereras ända hem.
  4. Jag skrev en text om slagsmål att läsa upp på litt.skap-julfesten på lördag. Min backup-plan är att sjunga en sång som jag skrev när jag var 21. Men jag tror jag håller mig till texten.
  5. Jag hade grym spänningshuvudvärk, konstaterade att det nog berodde på att jag fuskat med yogan de två senaste dagarna, så jag körde ett halvtimmespass och mår mycket bättre nu.
  6. Struntade i veckostädningen.
Vilka saker har ni gillat med er dag?

Illustratörskärlek

Åh! Vet ni vad som är något av det roligaste med att skriva barnböcker? Jo, det är när man får de första skisserna av illustratören.

De två barnböcker jag hittills har skrivit, Patrik och Pensionärsmakten och Irene och Sedelsugen har illustrerats av den fenomenala och underbara Joanna Vikström Eklöv. Jag har skrattat högt många gånger när jag fått bilderna. Detaljerna! Uttrycken! Allt! Jag älskar det.

Min tredje bok (som kommer nästa höst) illustreras av Ida Wikström, jag fick den första miljöskissen idag. Och åh så fint det blir! Det är så kul att igen få samarbeta med någon som fattar mina idéer och  fantasier och som kan göra bilderna bättre än de jag har i mitt huvud (och det säger inte lite, för mina inre bilder är mycket bra, kan jag lova) (och det här vågar jag påstå främst eftersom ingen kan kolla upp saken, moahahaha).

*här kan ni låtsas att jag har lagt upp en bild, jag vågar inte lägga upp den på riktigt utan tillstånd. Men jag lovar, Ida ritar faktiskt ännu bättre än ni kan föreställa er!*

11 december 2013

Den frågan fick jag bittert ångra

Vi sitter runt matbordet. Caj går ut i köket för att hämta något. Idun myser.
Idun: Jag tycker pappa är söt!
Jag: Det tycker jag också. Det är därför jag är så kär i honom. Och för att han är så snäll. Och rolig!
Vi äter lite. Jag får en snilleblixt och fiskar efter lite fakta.
Jag: Varför tror ni att pappa är kär i mig då?
Barnen funderar, men inte länge, ty Lovis har en teori.
Lovis: För att du alltid är... arg, kanske?

10 december 2013

Om skönhet

Jag har funderat mycket på skönhet den senaste tiden. På ideal och på huruvida skönhet borde få spela roll. Jag har nämligen i ren och skär protest mot att så stor vikt sätts vid utseende börjat intala mig själv att skönhet inte får spela någon roll alls. Fast det är ju heller inte riktigt sant.

Skönhet i sig är inte av ondo, men då man sätter likhetstecken mellan skönhet och perfektion, då inte ens modellerna är snygga nog för att få sina bilder publicerade, då människor utsätter sig för  farliga operationer för att uppfylla ett ideal man ändå aldrig kommer att nå och då en kvinna i många sammanhang i första hand är ett objekt och inte en person som tänker, känner, gör och är blir skönhet nästan något... ja...farligt?

Så kanske vi måste dra anti-utseendefixeringen lite längre än nödvändigt för att lära oss tänka annorlunda. För som det är nu är det ju helt sjukt. Jag är ärligt talat lite rädd för den värld mina döttrar kommer att vara tonåringar i, med tanke på hur det ser ut idag.

9 december 2013

Rensa rensa

Just nu går jag ständigt och tänker på att rensa bort en massa saker ur diverse skåp. Jag tänker på det, men steget att faktiskt göra något åt saken är jättelångt. Jag har också planer för ommöblering och ny layout för hela vårt hus, vi ska alla byta platser med varandra, bygga ut, bygga om, platsbygga olika garderober, måla och mura. Dessutom kommer vi att beställa en del nya köksskåp snart eftersom vårt gamla system inte fungerar helt till belåtenhet (det har det inte gjort de senaste sju åren). Jag funderar också på en massa texter jag skall skriva, julgodis jag vill baka och filmer jag gärna skulle titta på. Samt blogginlägg jag skulle kunna författa.

Men jag är så trött, det blir liksom inte till något. Alls.

Nu skulle det sitta fint med en påminnelse om att den här sömnbristen och tröttheten är övergående. Att jag inte alltid kommer att behöva lägga mig klockan tio (fast inte ens det hjälper, jag är ändå helt slut när morgonen kommer eftersom Edda äter så ofta nu).

Det enda jag inte minns är exakt när det lättar. När lättar det?

6 december 2013

Hon som inte rodnar

När jag var tonåring var jag ständigt rädd för att rodna. Det var så pinsamt att vara generad. Ofta rodnade jag dessutom helt utan anledning och att verka generad utan att vara det var nästan ännu värre. Åh, fy vad det var hemskt. Jag försökte med allt möjligt, gömma mig bakom mitt långa hår, vika ner strumpskaftet ett varv per rodning bara för att få något annat att tänka på... inget fungerade. Allra värst var det om någon påpekade mina röda kinder, då blev det ännu värre. Jag hade sällan ens själv nån aning om varför jag rodnade.

På den tiden hade jag nog aldrig trott att jag en dag skulle vara med i ett långt radioprogram med namnet Hon som inte rodnar. Förra veckan satt jag nämligen i nästan en timmes tid och pratade med Frida Lindholm i en studio här i Jakobstad (eller hon satt i Helsingfors). Vi diskuterade allt från barnböcker till framgång och höns. Det var trevligt.

Fast efteråt rodnade jag visserligen inombords, konstant, ända tills jag hörde programmet. Edda hade sovit dåligt natten innan inspelningen, jag var trött och ofokuserad och kom i efterhand inte alls ihåg vad jag hade sagt. I mitt huvud blev varenda resonemang på hälft och lät helt annorlunda än jag tänkt.

När jag sen hörde på det var det inte alls så farligt som jag trott. Utom att jag blev uppriktigt chockad över hur jättesnabbt jag faktiskt pratar. Visserligen påpekas just det här i ur och skur, men i mitt huvud låter jag mycket normalare. Nåja. Man lär hänga med ändå.

På söndag sänds programmet i Radio X3M mellan klockan 17 och 18. Men från och med nu kan du också lyssna på det här.

Idag skall jag inte rodna. Idag skall jag fira min trettiofjärde födelsedag (tänk att det är ett halvt liv sen jag fyllde sjutton) tillsammans med min familj och några av mina allra bästa vänner. Jag har redan nu fått en läcker överraskningsfrukost, sång på säng, fina presenter och kramar och pussar och vet att jag kommer att serveras mat både i Vasa och Nykarleby innan natten sänker sig över mig och min nya ålder.

Hoppas ni får en fin självständighetsdag, allihopa!

5 december 2013

Claonen Ebba

Jag har hittat mitt uppsatshäfte från ettan. Jag är mäkta imponerad över mitt livs andra uppsats, ett verk på åtta sidor med namnet "Claonen Ebba". Vilken intrig, och vilken förmåga att fokusera på det som verkligen är spännande i texten. (Dessvärre dalade kvaliteten brant efter detta, bland annat med den korta dikten Doktor Blom och hasselnöten, som löd så här: Det var en gång en doktor, som ville hem till mor. Blom. Slut. Det var ju väldigt ostrategiskt av mig att gå ut så där hårt till en början för att sedan inte fortsätta på samma linje trots att jag bevisligen kunde.)

Nåja. Eftersom jag själv har haft mycket stor glädje av i synnerhet namnet på Claonen Ebba (jag älskar ju fortfarande att hitta på namn, både konstiga, knasiga och knäppa, men här var jag definitivt på topp. Tänk att heta Hor i andra namn) tänkte jag dela med mig av mitt mästerverk med er här, idag. Det kan hända att det bara är mamma som är intresserad. Det är helt okej. Helt okej.

Jag ger er: Claonen Ebba av Malin Klingenberg, sex år, 1986.

Claonen Ebbas föreställning.
Det var en gång en claon som skulle uppträda. Hon hette Ebba, Hor, et labstn. Idag hade hon kommit från sin mamma som hette ouglodidi et labstn.
 Hon skulle gå på lina. Nu skulle hon snart uppträda. Fort skynda ropade Nilson i hör-luren. Ebba sprang till sin gröna vagn.
 Där bytte hon till Claon kläder. Och sminka sig gorde hon okso. Sen sprang hon till tältet igän.
Det var första gången hon upp trädde. Bom, Bom, Bom. Trummorna slog. Ebba. Nu var hon närvös. Ebba, Ebba, Ebba... ja nu svarade hon. Nu skulle hon uppträda.
 Nu gick hon upp för räp-stegen nu såg hon linan.
 Hon såg linan framför sig. Hjälp tänkte hon. oj nu måste hon börja. Och hon började.
Hon gick och balanserade. Sen var kvällen över. Hon var svettig av strål-kastarens ljus. Sen bjöd hon sina vänner på te och bullar. Det var en trevlig kväll.
Sen gick hon och lade sig god-natt sa Ebba för sig själv.


4 december 2013

Drömmen om att bli en bloggarhybrid

Med gemensamma krafter slipade vi byrån. Sen målade vi den grå.

Fast när den hade torkat märkte jag att den var så gråbrun att den var mer brun än grå, fortfarande. Jag chansade och blandade till en egen målfärg av den befintliga färgen, lite ljusgrå färg som vi har målat trappan med, lite jättegammal svart målfärg som vi använt till ett mönster på en vägg samt lite svart textilfärgspigment (!). Det resulterade i en färg som i alla fall i burken påminde om den jag föreställt mig. Jag målade allt ett varv till. I dagsljus blev det lite väl blågrått, men på kvällen, i dunklet, i brasans sken och så där, är det perfekt.

Jag har minst tre andra möbler jag har tänkt måla, så byrån får vara den där färgen nu ett tag i alla fall, trots dagsljusmissen. Just nu är jag inspirerad att fixa fint, men jag hinner liksom inte med innan allt har grott igen eller innan jag kommer av mig (eller framförallt kommer jag sällan igång, idag var ett undantag). Jag önskar att jag var en hybrid av Linn, Karin och Soffa. Då skulle jag måla hur mycket som helst på några minuter, fixa jättefina installationer med saker jag har hemma och texta en dunderfräsch tavla att ha på väggen.

Straffet

Idag har jag tänkt måla om den här byrån. Trots många års försök kan jag inte tycka om färgen. Så nu ska den få bli grafitgrå. Jag tror det passar bättre.

Barnen är inte övertygade. Inte alls. "Vet du vad mamma", säger de, "om du målar den tänker vi sluta kalla den bruna byrån och börjar kalla den fula byrån istället", sen tittar de på varandra och nickar. Det är den bra hämnd, tycker de.

Men jag tänker måla den i alla fall.



Skickat från min iPhone

3 december 2013

Traditionsenligt julpyssel

Idag var det äntligen dags för vårt traditionsenliga julpyssel. Jag var med första gången 2006, när Lovis var bara ett halvt år. I år är hon sju och ett halvt, vilket med lite snabb matematik innebär att det är den åttonde gången vi pysslade tillsammans. Inte heller i år lyckades jag färdigställa mitt pyssel, jag hade till och med en plan den här gången, men eftersom Edda också ville vara med och helst ville vara i min famn hela tiden hann jag bara vika ett hundratal kaffefilter och inget mer. Roligt var det ändå, vi äter alltid godsaker och pratar om viktiga saker som inte är lämpliga att återge här på denna blogg.

Årets värdinna var Linda. Hon broderade på maskin.

Aja trädde pärlor och madonnor på en tråd

Jag älskar Eddas min.

Maria broderade en julgransmatta. Här syns också mitt vikprojekt.

Linda bor med sin familj i ett jättemysigt hus.

Min telefonkamera gör det inte rättvisa.

Alltid lika stämningsfullt!

Ja, här satt vi sen och pysslade. Och åt. Och pratade.
När jag kom hem hade jag huvudvärk och hade allra helst gått och lagt mig genast. (Edda vaknade kvart i fem i morse. KVART I FEM! Det är sant. Jag somnade om efter ett par timmar när hon gjorde det, men sen vaknade hon klockan åtta igen, jag med. Jag har på känn att vi kommer att vara trötta nu ända tills hon börjar sova hela nätter. Pust.) Men än fick jag inte vila. Ty jag hade lovat att ställa upp som provsmakare av årets julpraliner tillsammans med Moa, Egon och Kennet. Det var bara att lägga barnaskaran och pallra sig till Kivilös på provsmakning. På bilden nedan halva panelen samt skribenten Nicken, min forna DT-kollega alltså.

Jag gillade Fazers choko mest. Hade gissat på Aladdin, faktiskt.
Det var det. Nu ska jag sova så fönsterrutorna skallrar. Det är bäst att passa på nu. Jag blir inte yngre direkt. På fredag fyller jag 34, till exempel.

2 december 2013

Snart är hon ett halvt år gammal

video
Så här ser Edda ut nuförtiden. Hon är mycket glad och mycket kittlig. (Mitt fåniga tonfall och mina fjantiga läten kan man med fördel strunta i.)

Årets julkalender

Vi kör samma upplägg som förra året på julkalendern här hemma.

Varje dag får en påse öppnas, varje påse innehåller ett meddelande om något som skall ske under dagen. Det behöver inte vara stort eller speciellt.

Igår fick de pyssla pompoms med mig i mitt arbetsrum. Idag har vi varit med alla barnen plus barnens bästa kompis på café där vi åt goda bakverk och spelade spel. Imorgon tror jag de ska få måla tavlor med Caj, om jag inte minns fel. Och så vidare.

Förra årets succé med morgonmål-på-säng-biljetter skall vi upprepa, det blir pepparkaksbak, simhallsbesök och ansiktsmålning på självständighetsdagen. Har ni andra bra idéer? Fritt fram att dela med sig!

1 december 2013

Det är viktigt med balans

Som motvikt till förra inläggets tyngd och allvar kan ni gärna gå in här. Och här. Jag fnissade högt, många gånger. Och lovade mig själv att aldrig ens tänka på att låta avbilda mina barn på min hud.

Hej igen!

November månad blev inte alls som jag tänkt mig. Jag hann inte alls skriva så mycket som jag planerat, mycket på grund av allmän trötthet, delvis också på grund av att Cajs underbara moffa plötsligt blev sjuk och gick bort. Istället för en lugn och avkopplande månad har vi varit ledsna, planerat och genomfört begravning, haft massor av dag- och nattgäster (åtta nätter av trettio var vi en till fem personer fler än vanligt i huset, tror jag jag kom fram till här i något skede) och försökt få vardagen att rulla på som vanligt där i bakgrunden i alla fall.

Eddas och min honeymoon med tiotimmarsnätter som standard är definitivt över, numera påminner hon alltmer om sina i barndomen allerstädes vakande storasystrar. Lovis och Iduns vakande har gått över, men som småbarn var de alltid vakna, tyckte jag, medan andras barn alltid sov. Så här ser våra dygn ut numera på ett ungefär: Edda vaknar nån gång mellan sex och sju. Sin första tupplur tar hon mellan ungefär åtta och halv tio, halv elva. Sin andra mellan ett och tre. Sen är hon vaken ända tills hon går och sover ca halv åtta. Om nätterna vaknar hon cirka tre gånger och äter.

Det låter inte så illa nu när jag läser det. Men att gå från tre dagsvilor plus ett pålitligt, jättelångt sömnpass på åtta-tio timmar, till att hon vaknar varannan eller var tredje timme känns hårt. Jag har på intet vis sovit i kapp mina sömnlösa graviditetsmånader, så min upphackade sömn känns i varenda por.

Det mest konkreta exemplet (som jag också kände mig tvungen att dra på tvillingmamman Saaras blogg) var när två glasburkar med starkt doftande innehåll (det var oliver i ena, soltorkade tomater i andra) plötsligt gled ur händerna på mig när jag stod i kassan och skulle betala, jag kände bara hur jag inte orkade hålla i dem, hur mina händer blev alldeles kraftlösa, och en sekund senare låg de där på betonggolvet, i bitar. Själv såg jag allt så där likgiltigt utifrån. "Jaha, nu händer det här, det kunde man ju ana", ungefär.

Men hon är så gullig. Glad för det mesta. Hon rullar runt, petar på saker hon hittar på golvet, biter på det mesta, skrattar högt när vi busar med henne och är underbar och älskad av alla.

Så där i övrigt: lillajulaftons oerhörda program bestod av att barnen arrangerade stolar framför kakelugnen, sen satt jag och de och berättade om saker som har hänt oss ("en gång i butiken stod jag och höll i en kärra och sen märkte jag att den inte var vår!" berättade Idun). Edda pratade också plikttroget när det var hennes tur och storasystrarna lyssnade uppmärksamt. ("äu, eu, uu, äii" "jaha, jaha Edda, var det ?") Caj stekte plättar i köket under tiden. Och det här låter säkert jätteidylliskt, men det var det tyvärr inte, det var ett litet andningshål i en i övrigt sur och trött dag, vi är förkylda och barnen yrde omkring och jag som sett framför mig ett pyntat och mysigt hem gav upp där nångång på eftermiddagen när jag istället för att ordna och städa började peta bort fastklistrade ornament från ett skåp som jag har tänkt måla om de senaste tre åren.

Men ja, i alla fall, nu är jag tillbaka. Hoppas att ni också är det!

Notera gärna att inlägget publiceras på tolvslaget, precis minuten efter att november månad nått sitt slut. Ganska troget av mig, va?