Nytt år, nya möjligheter (nä fy vilken tråkig rubrik även om det är precis det mitt inlägg handlar om)

På samma sätt som skolstarten kan sätta igång en förnyelseiver i mig, har årsskiftet den effekten på mig. Jag har i flera dagar gått och småmyst åt allt jag ska lyckas med och uppleva under 2019. Dessutom har jag bara några ynka sidor kvar i min gamla anteckningsbok, så för ovanlighetens skull sammanfaller en ny anteckningsbok med ett nytt års början. Så otroligt tillfredsställande (eller "satisfying", som mina tre barn brukar säga).

Saker jag funderade på under 2018

• utmaningarna med att vara förälder till barn i olika åldrar
• att jag har börjat se dåligt, men är lite för slö för att gå till optikern fast jag borde få starkare glasögon.
• att jag verkligen är en periodare då det gäller motion. Under första delen av året yogade jag nästan varje dag, under november och december promenerade jag istället. Men att göra båda, som antagligen skulle vara det bästa, det lyckas jag inte med.
• världen och klimatet och vad som håller på att hända med vår kära planet.
• hur jobbigt det är att älska att resa långt bort med flyg, och samtidigt vilja vara en miljövän.
• hur vi ska bo. Vi har funderat på allt och just precis som vi hade bestämt oss för att bygga ut istället för att göra en uthusbyggnad på gården, ändrade vi oss igen och bestämde oss för att vi nog främst måste spana efter ett större hus, allt annat är för jobbigt. Det kommer att sluta med att vi velar tills barnen flyttar hemifrån, och sen är vi nöjda med storleken på vårt hus igen.
• att jag verkligen ska anstränga mig för att vårda min kreativitet, och också att jag måste se till att jag ska skapa saker utan krav på kvaliteten. Jag tror nämligen det är så man håller skaparlusten vid liv: man gör lustfyllda saker, och inte bara sådana saker som lönar sig ekonomiskt.
• att ha totalt köpförbud under 2019, men om vi t.ex. köper ett nytt hus är ju det lite svårt. Dessutom har jag reserverat en begagnad overlockare som jag inte fick innan julen som jag hade tänkt, så jag vet redan att jag kommer punga ut med en hel del pengar direkt i januari.

Saker jag lovar mig inför 2019

• att inte handla kläder, smink eller skönhetsprodukter (shampo och deo är ok, om det behövs) under årets fyra första månader. Det här löftet hittar jag på medan jag skriver, så vi får se hur det går med den saken. Men ok, jag kör!
• att göra Dedicate med Adriene på Youtube i januari (och februari, eftersom jag inte brukar klara av att yoga exakt varje dag, oavsett hur höga mål jag lägger upp för mig).
• att fortsätta leva hälsosamt (ok, jag har ätit massor med godis under julen, men under november och december har jag faktiskt klarat av att äta som jag önskar och vara ute ordentligt nästan varje dag, i dagsljuset. Maten har varit vegetarisk, innehållit minimalt med socker, jag har ätit mycket surkål och kefir och sånt som är bra för magen. Och som resultat hade jag nästan ingen migrän eller annan huvudvärk, och ingen magkatarr heller. Men nu under julen då jag har ätit lite vadsomhelst i sockerväg kom allt det där tillbaka, så det är nog verkligen en bra sak för hälsan att anstränga sig lite.)
• att inte jobba för mycket utan försöka hålla arbetsmängden på en förnuftig nivå.
• att fortsätta sova bättre än 2012-2017.
• att läsa lika mycket som jag brukar.
• att ha mera tumistid med barnen. Under 2018 blev jag lite bättre på den saken, men det finns stor utvecklingspotential ännu! I dag var jag ute på en lång promenad med Lovis och det är alltid så bra att tillbringa tid med barnen, ett och ett, så vi faktiskt hinner prata.
• att vara en snällare mamma som inte blir vrålarg så ofta (jag känner redan hur svårt det här kommer bli)
• att göra roliga, kreativa saker som inte har direkt att göra med skrivandet. Rita, läsa, måla, sy, pyssla och sticka, till exempel.

Saker jag hoppas på inför 2019

• att något stort händer så klimatförändringen stoppas.
• att jag ska kunna slappna av och bli en lite bättre förälder som vet vad hon gör.
• att vi och våra nära och kära ska få vara friska
• att min 40årskris inte blir värre än så här
• att Caj och jag orkar ordna en rolig fest då vi fyller år.
• att det kommer gå bra för det jag får publicerat under 2019 (i nuläget två böcker och en text i en antologi).
• att jag ska komma på en riktig kanonidé till den sjätte och sista boken om Patrik, Irene och Pensionärsmakten.
• att vi antingen ska bli engagerade hönsägare igen, eller gör oss av med hönsen.
• att vi ska hitta ett drömhus som vi har råd med.
• att vi ska få vara glada och lyckliga och tillfreds med livet.

Idun och jag (foto: memento / Linda Tallroth-Paananen)

Caj, jag och Edda

Jag och Lovis

Den bästa stunden

Innan jag började skriva var jag säker på att den bästa stunden i bokprocessen skulle vara den dagen boken kommer från tryckeriet. Dagen då jag får peta upp tejpen på paketet, öppna lådan och se hela högen med alldeles tryckfärska, obrutna böcker ligga där och brösta sig.

Visst är det trevligt och bra och allt det där, men vid det laget är jag ofta ganska långt inne i nästa projekt redan. Den nytryckta boken har stötts och blötts så många gånger att den inte känns som bara min längre.

Nej. Den verkliga euforin infinner sig för min del då jag har kommit igenom hela berättelsen från början till slut. Då jag vet att jag lyckades få ihop det, att jag löste alla problem, att jag fick allt att funka, och att jag kan skicka iväg hela paketet till den allra första läsaren. Innan jag har skrivit igenom hela berättelsen är det nämligen inte alls säkert att det ens blir någon berättelse. Jag kan aldrig vara säker. Jag litar ganska mycket på min skrivförmåga vid det här laget, men ändå. Jag vet ju aldrig.

När jag skriver och skriver och är mitt i en text kan det ibland kännas lätt tröstlöst. Jag vet inte vart berättelsen är på väg, men jag har stängt en massa möjligheter genom att välja vissa saker och välja bort andra. Dessutom vet jag ju aldrig exakt NÄR jag är halvvägs, att halva vägen är passerad märks först när berättelsen får fart igen. Ibland har jag ingen aning om vad berättelsen riktigt handlar om, och då är det bara att skriva på tills jag upptäcker det. Ett av mina pågående projekt är just sånt. Jag har skrivit massor, jag älskar den där världen jag har skapat, men har inte riktigt koll på vad berättelsen går ut på ännu. Riktningen är oklar. Och för att få reda på det måste jag bara skriva vidare, hur underligt det än låter.

Förra veckan blev jag klar med första versionen av en bok som kommer nästa år. I ett par dagar gick jag omkring med en särskild känsla i kroppen och hjärtat, en känsla som bara infinner sig då jag är färdig med första versionen av en bok. Det är den bästa känslan! Jag klarade det ännu en gång! Jag fick veta hur boken slutade!