Göteborgs bokmässa 2018

Här kommer mitt program under bokmässan i Göteborg i år! Jag är fortfarande i Norge, har avlagt 13 skolbesök och har tre kvar, men i morgon kväll skippas jag över med buss till Göteborg och sen är det bokmässa i dagarna två! Hoppas vi ses där!

Lördag 29.9

11.30-11.50  Litteraturscenen (i A:hallen)
Lek fram din fantasi
Leken är en fantastisk inkörsport till fantasin. Idéer behöver inte vara dåliga även om de är underliga. Däremot kan de växa om de delas. Det har barnboksförfattarna Emma Karinsdotter och Malin Klingenberg erfarenhet av!
Intervjuare: Ida-Lina Nyholm

13.30  Arenan (C02:32)
Lek fram din fantasi
I vuxen ålder har barnboksförfattarna Emma Karinsdotter och Malin Klingenberg insett att leken är en fantastisk inkörsport till fantasin. Emma botar skrivkramp genom att göra snöänglar och spionera på främlingar. Malin har insett att alla hennes hejdlösa idéer är en guldgruva för kreativiteten. Båda talar också varmt för ett mer generöst förhållande till kreativa processer. Idéer behöver inte vara dåliga även om de är underliga. Däremot kan de växa om de delas.
Intervjuare: Ida-Lina Nyholm

14.30  Arenan (C02:32)
Årets barnboksskörd
Bokåret är full av fantastiska finlandssvenska barnböcker. Här får du tips om läsning för hela familjen, från böcker för bebisar och dagisbarn till ungar i slukaråldern!  Lena Frölander Ulf och Malin Klingenberg.
Intervjuare: Janina Orlov

16.30  Arenan (C02:32)
Berättelsen är bäst!

För knappt tre år sen utlyste S&S en skrivtävling för slukaråldern. Nu njuter vi av resultatet, möt de tre pristagarna och hör om deras vinnande böcker.

Karin Erlandsson, Eva Franz, Malin Klingenberg

Intervjuare: Larrie Griffis

Söndag 30.9

10.30  Arenan (C02:32)

Gäckande, outgrundliga inspiration 

Varifrån kommer inspirationen och fantasin, går de att locka fram? Möt tre prisbelönta författare och fantasiexperter som använder sociala medier för inspiration och stöd. 

Karin Erlandsson, Malin Klingenberg och Maria Turtschaninoff

Intervjuare: Janina Orlov

Småbus för hela slanten

Hälsningar från Holsbybrunn i Sverige! Jag är här på barnboksfestivalen Småbus, den första någonsin. Hittills har det varit roligt och ganska tungt: vi får höra på intressanta föreläsningar och äter hela tiden däremellan, så fast klockan inte ens är nio i Sverige när jag skriver detta är jag helt beredd på att gå och lägga mig snart. Snark.

I dag har vi fått lyssna på Jenny Valentine, en briljant och smart författare som jag läste en bok av för första gången igår (boken heter ELD FÄRG ETT och var fantastisk, så glad över att ha upptäckt en ny YA-författare jag gillar). Vi har också hört på ett föredrag om hästböcker (tänkte att det kanske finns några beröringspunkter med den lilla, men ack så viktiga genren älgböcker som jag sysslar med), och en intressant diskussion om The Environment of Youth in Young Adult Books med Katarina von Bredow, Jenny Valentine och Edward Van De Vendel. Nu på kvällen var det föredrag om rättigheter och residensmöjligheter, men jag var så slutkörd i huvudet att jag smet ut, och gick på promenad med en trevlig kollega som heter Åsa istället, Hon var lika trött som jag. Vi strosade en bit, råkade hitta en linbana som vi provade några gånger var, och gick runt i en stenig skogsglänta en stund och pratade om John Bauers mystiska död.

Ja, det här författarlivet är sannerligen varierande. En vecka går du omkring med håliga tights och smutsigt hår och sköter din karriär via en skärm, och följande måste du vara skärpt, representativ och trevlig, flänga runt som en österbottnisk fästing och trevla dig. Med smink och rent hår. Och sen ska du plötsligt berätta för norska barn om en bok de bara har läst några kapitel ur, på ett annat språk än deras eget. Roligt med variation, förvisso, men lite tungt också, för en åldrande kvinna som mig.

Action på Gammelklockarsvägen

Är en gång i månaden min nya bloggtakt? Söligt, Malin, söligt!

Jag gnetar på. Har oerhörda problem med nacken, undrar om det är min bettskena som är boven. Eller en visdomstand som har börjat visa sitt fula tryne (alltså har ni tänkt på hur otroligt groteskt det är med tänder som växer, egentligen? Och hår! Människan är ett äckligt djur på många sätt, men det är bara korta ögonblick jag känner den här fasan, för det mesta kan jag leva med mig själv).

I dag var jag på zumba med Ellen.

På kvällen var jag på ett intressant men också lite utdraget föräldramöte som handlade om lägerskolan, uteverksamhet och droger (var för sig, inte i kombination). Både Caj och jag var på mötet, och Lovis skötte Edda under tiden (Idun var hos en kompis). När vi kom hem tillbaka hade följande saker hänt:
1) Lovis och Edda hade skrivit boken "Bilderbok för pappor", som var jättekul.
2) Lovis och Idun (som hade kommit hem) hade spelat en låt för Edda, den var så sorglig att Edda bara grät, för den handlade om en fågel som dog.

Dessutom tror jag att jag har hittat ett lämpligt arbetshus åt mig. Titta! 

När jag hittade det här huset på nätet igår kändes allt plötslig helt rätt. (Å andra sidan känns saker rätt ganska ofta, åtminstone en stund, så nu måste jag låta den här insikten landa i lugn och ro för att se om den håller i sig.)

Det positiva med ett arbetshus är att jag slipper sitta och jobba mitt i huset, där alla går fram och tillbaka hela tiden. Det som känns lite jobbigt är att vi nu måste dra igång hela rumban med bygglov, byggare, ändringar av ritningar (det är ju ändå inte en bastu vi är ute efter), kontroll av vatten- och elanslutningar, grannarnas medgivande, beställning av byggnaden, beslut om VAR på tomten den ska placeras osv. Och ni ska veta att sannolikheten för att vi orkar med det här projektet är cirka 50%. Plötsligt kanske inget blir av alls. Eller så blir det.

Nästa vecka åker jag till Småland på barnboksfestival, sen åker jag till Norge på skolturné och sen på bokmässa till Göteborg. Jag har aldrig varit ifrån mina kära barn så här länge förr. En gång var jag borta åtta dagar, då grät jag floder av lättnad då vi återförenades. Ingen var mer förvånad än jag, jag är ändå ganska pragmatisk och osentimental för det mesta, och känner mig ganska avslappnad och glad då jag får vara på arbetsresa. Fast nu då jag tänker efter gråter jag ju ofta då jag ser på youtubeklipp från talangshower där underdogs får upprättelse, eller återföreningar som resulterar i lyckliga slut, gärna med lämpligt sentimental bakgrundsmusik, och nu då jag skriver det här inser jag ju att vårt återförenande ÄR ett lyckligt slut, och gråten är plötsligt tydligt och klart förklarad.