Inte och nog

Den här veckan gjorde jag inte detta:

• Gick ut på härliga, dagliga promenader i solen
• Inledde varje morgon med yoga
• Gick på Ellens releasefest
• Gick till Friends och lyssnade på Noviastuderande som sjöng låtar ur les Misérables
• Skrev nya texter
• Läste igenom den ombrutna versionen av Älgflickan utan att hitta ett enda fel
• Fick ett arbetsstipendium av Svenska kulturfonden
• Skidade och såg fyra vargar cirkla runt mig i skogen
• Hittade min tygsax

Den här veckan gjorde jag däremot detta:

• Hämtade Edda från dagis med sparkstötting i snöyra. Det var svettigt.
• Läste igenom en gammal text som jag längtar efter att börja skriva igen. Efter påsk! Då!
• Gick på massage två gånger eftersom min nacke är en katastrof.
• Åkte till Vasa för att lyssna på mina kompisar Ellen och Elin som pratade om sina debutböcker vid Wasa teater. Superintressant, särskilt som jag har fått kika in i båda skrivprocesserna medan de har pågått.
• Lyssnade på min kusin Emma som hade konsert i Schaumansalen.
• Drack te hos mommo tillsammans med ett kusinbarn, hennes moster, samt min moster. (Lös den rebusen, om du kan.)
• Hälsade på hos Christin och åt kladdkaka som Lovis hade bakat.
• Grät flera gånger. Jag är ovanligt trött och deppig just nu.
• Klippte till en klänning genom att skära ut den eftersom jag inte hittade tygsaxen.
• Beviljades ett projektstipendium. 
• Fotograferade en solnedgång och la ut den på instagram.
• Funderade ungefär tio gånger om dagen på vad vi ska göra för att få lite mer plats här hemma.
• Fick ett paket på posten med Karins bok Pojken, som jag just har börjat läsa.
• Läste Ellens bok Jaga vatten, det var ett rent nöje! (Så många snygga formuleringar och bra karaktärer! Läs den!)

Frågor på det?

Min sämsta sida

Jag har ju många irriterande egenskaper, som till exempel att jag demonstrativt tutar varje gång en bil kör förbi vår lilla gata utan att notera att vi har förkörsrätt, eller att jag korrigerar mina barns språkfel då de berättar något för mig. Men det som just nu är mitt största tillkortakommande är att jag är så oerhört dålig på att vara mamma till prepubertala barn. Jag har noll tålamod med uppkäftighet, medvetna provokationer, sarkastiska, spydiga kommentarer, uppmaningar som bemöts av total nonchalans, ögon som himlar sig, kommentarer om att jag är SÅ pinsam, och så vidare. Jag hade väl hoppats att jag på något sätt skulle ha mognat till en bättre, större, generösare människa vid det här laget, men det har jag inte, utan jag blir precis så där arg och provocerad som man inte ska bli. Jag vet ju bättre. Jag vet ju att man ska vara så där som barn, och att föräldrar ska vara milda och bara surfa över dumheterna med ett godmodigt skrockande och en tanke om att det hör till ålder, och att det snart går över.
Men jag kan inte!
Och det här skedet i livet lär inte vara över på ett bra tag ännu.
Giv mig styrka.

Somedepp

Ju längre man är tyst, desto mer märks det då man säger eller skriver något. Det leder till att det känns som om jag borde ha något jättejätteviktigt på hjärtat för att blogga. Men det måste jag ju inte! Kanske ingen ens är här längre. Dagens filosofifråga: om man publicerar ett inlägg och ingen läser det, har man bloggat då?

En orsak är förstås att jag nästan inte läser bloggar själv längre. I dag läste jag den här artikeln och hörde på radion att det finns en undersökning som visar att man blir ledsen om man använder sig mycket av sociala medier. Jag är inte jätteförvånad.
Ibland blir jag glad av Facebook och Instagram förstås, men ofta blir jag ledsen, bara för att nätet är en sån tidsslukare. Jag fastnar. Jag ska kolla något snabbt, och plötsligt har jag gjort en massa annat, och glömt det jag ursprungligen skulle göra. Det känns som om jag håller på att avveckla mitt förhållande till internet, faktiskt. Jag har inte lagt ut lika mycket bilder på instagram som jag brukar, jag har avföljt en massa människor på facebook, jag har inte ens facebookappen på min telefon längre. Dessutom har jag tagit bort ljudet på pushnotiserna till t.ex. Wordfeud. Jag håller också på att träna min impulskontroll: att inte svara i telefonen varje gång den ringer (om jag håller på med något viktigt kan jag ju ringa upp istället för att avbryta mig), att inte kolla vem som skriver direkt telefonen plingar till. Det går faktiskt ganska bra, ibland kan det gå flera timmar mellan det att jag hör att jag har fått ett meddelande tills jag läser det. Jag räknar med att de som skriver tycker om mig ändå, fast det ibland tar en stund innan de får svar.

OM någon mot all förmodan skulle läsa det här (jag räknar med att ni är ännu mer avancerade i er internetavhållsamhet än jag), har ni några bra tips på hur man ska hålla sig borta från telefonen?