De där småbarnsåren som jag tänkte var över nu visade sig mynna ut i ett annorlunda, men minst lika hektiskt liv. Det är inte lika intensivt som när barnen var små, men det är desto mer bråttom, och bekymren är av en helt annan art. Jag fattar inte hur folk hinner med i sina liv. Varken Caj eller jag jobbar fyrtiotimmarsveckor och ändå rinner tiden bara iväg. Vi hinner knappt handla och städa och sånt. Tjoff, så är det fredag. Tjoff, tjoff så är det måndag igen. Till och med barnen tycker det går för fort.
(Jag hinner nästan inte ens tänka på att skida.)
Jag vet inte när jag har varit utomhus ordentligt senast, inte ens fast det här är en av de vackraste vintrarna i mannaminne. Inte för att jag inte vill, men för att jag inte hinner. Hemskt. Så fort jag skulle kunna sätta igång med något roligt är det något som måste göras. Mat som ska kokas, nån som ska köras/hämtas nånstans ifrån, eller något annat som är mer brådskande. (Nu låter jag kanske som en hushållsmaskin, jag läser nog också massor, och stickar, och häromveckan sydde jag en klänning i merinojersey som jag nästan har levt i sedan dess, den är så skön! Men jag har tusen grejer jag inte hinner med, och det är frustrerande, för jag vill så mycket och är så trött!)
Men idag handlade Caj och vi har skåpen fulla av mat igen. Det var på tiden, fast jag hade glömt att skriva upp matolja så vi kunde inte alls poppa så mycket popcorn som vi hade tänkt. Jag jobbade och hann till och med yoga. Och medan Caj åkte till simhallen med Edda, och Lovis hängde hos grannen med två kompisar byggde Idun och jag lego i trekvart. Vi byggde en gård med bara gröna bitar. Huset är inte städat, tvätten är inte vikt, men vi har ätit tacos och tittat på en dansshow i vardagsrummet. Efter halva tiden i min famn sprättade Edda över till Caj där hon kände sig tvungen att vila ögonen lite, varpå hon somnade som en varm fisk utan att ha borstat tänderna.
Att saker blir på hälft är ett återkommande tema här i huset.
