System och ordning och reda

Redan när jag jobbade på Eckerölinjen minns jag att jag älskade att jobba med Kata, min kollega, för vi hade samma syn på system och fick allt viktigt gjort i rask och ordnad takt. Ju äldre jag blir, desto tydligare blir det för mig hur viktiga de här systemen är för att jag ska må bra.

Som nu till exempel. Efter en jobbig sommar utan strukturer och med Cajs oförutsägbara och väldigt varierande jobbschema tycker jag att det är skönt att få ordning på saker och ting. Vi har nu bestämt oss föra att varje söndag sätta oss ner och gå igenom den kommande veckan. Vi bestämmer vem som gör vad när, och gör en lista över allt viktigt som inte får glömmas bort.

Det här låter säkert tråkigt och styrt i mångas öron. Men jag tycker det är så evigt skönt. När vi har gjort upp ett program i förväg slipper vi ta ställning till varje ny grej som dyker upp, hela tiden. Det är så otroligt bra för mitt psyke, särskilt den här hösten då jag har en massa olika projekt att hålla i huvudet på jobbet. Jag fattar att vissa skulle avsky det här inrutade, men den här sortens planering (veckostädning en överenskommen dag, vem för eller hämtar från dagis, vem handlar, vem planerar matlistan, när ska stora barnen vart, klarar de sig själva eller behöver de ha nån med sig, vem av oss åker i så fall, osv.) ger mig möjlighet att fokusera på andra, roliga saker, istället för att hålla veckans göromål innanför skallbenet hela tiden.

Barn och fritidsaktiviteter

Vi har tänkt att våra barn ska ha max två aktiviteter per person och vecka. Då hinner de med läxorna, de hinner hem till kompisar och leka, de hinner slappa och vara hemma om de vill.

Jag tror vår plan håller på att gå käpprätt åt pipan.

I fjol hade Idun fiol och dans, Lovis hade kör och dans. Men så ville Lovis söka in till drama i våras, det fick hon, hon kom in, och så ska hon byta från dans till simning, och Idun ska börja med musikteori, flytta över till stråkorkestern och börja med friidrott istället för dans, vilket gör att hon plötsligt har FEM aktiviteter i veckan (3 x fiolrelaterat, 2x friidrott) och Lovis har FYRA aktiviteter i veckan (2 x simning, 1 x kör och 1 x drama). Edda vill också göra något, så hon ska börja i gympa på måndagar. Tio aktiviteter i veckan alltså. Även om vi kanske inte behöver köra eller följa dem till allt längre är det ett sånt pussel att hålla allt i huvudet, särskilt nu i början. Och jag, som parallellt är en förespråkare av att prova på allt möjligt OCH att ha massor av ledig tid då man bara leker, hänger, läser och pysslar, vet inte riktigt vad jag ska känna inför den här förändringen. Hur ska de orka? Hur ska VI orka?

Lite gladare. Lite.

Min arbetsvecka har börjat otroligt bra. Jag har nämligen fått massor skrivet, och tydligen har min produktivitet med mitt humör att göra, jag är så nöjd över mig själv att jag är mycket gladare än sist jag bloggade.

Trots att jag bara har jobbat till halv två och halv tre (Edda mjukstartar i dagis) har jag under mina tre första arbetsdagar skrivit närmare 4300 ord, varit på pressinfo, planerat en litterär afton, gått igenom årets budget och stipendier, diskuterat nästa bok med en av mina redaktörer och gjort en sammanställning över den fiktiva klass 3A som jag skriver om. Dessutom har jag inlett varje dag med minst en halvtimme yoga, och så har jag cyklat både till och från jobbet, via dagis, vilket blir nästan åtta kilometer per dag. Kanske var det några konkreta bevis på att jag faktiskt gör något som behövdes för att jag skulle känna mig bättre. Skrämmande, men bra om nedstämdheten vänder. Inte känner jag ju att jag är som vanligt igen, ännu. Men lite gladare, faktiskt.

Man måste väl inte alltid vara glad?

Jag har upptäckt att jag inte tycker så mycket om att blogga om jag inte har något roligt att blogga om. Och den här sommaren har inte varit så värst rolig. 

Det känns dumt att klaga, för inget har varit extremt dåligt heller, men jag har känt mig nedstämd mycket oftare än jag brukar. Nedstämd och trött, ledsen över världens tillstånd, arg över alla orättvisor som finns, besviken över vädret och över att sommaren inte blev det roliga andningshål jag hade hoppats på, och trött på en massa andra saker också. Jag har träffat en massa människor, det har varit roligt, men något inom mig har gjort att jag inte alls har orkat njuta av det som jag brukar. Jag har känt mig ensam. Vet inte varför, jag vet ju att jag inte är det. Men ja. Om jag plockar fram något roligt och bloggar om det för att det ska bli bra stämning här på bloggen känner jag mig som en hycklare, och det vill jag inte vara, så nu skriver jag rakt upp och ner om mitt dåliga humör för att se vad som händer.

(Nu märker jag i och för sig att det här inlägget låter som ett rop på hjälp, det är det inte alls. Det är bara ett litet surt hej från en som har varit på dåligt humör lite för ofta på sista tiden. Jag återkommer när jag är lite mer inspirerad. Eller tidigare än så om det tar alltför länge att bli som vanligt igen.)