Jag är en kräsen podcastlyssnare. På sista tiden har jag lyssnat på Ted & Kaj, som jag tycker är hemskt roliga, och på Mammapolis, som jag tycker är ett härligt utelämnande och intressant program. (Program?! Podcast heter det ju. Hälsningar från Hulda, 98.)
Avsnittet Mammapolis jag lyssnade på igår handlade om vänskap.
Det fick mig att fundera på mig själv som vän. Jag kände igen mig i mycket av det som sades. Att jag till exempel har jättegoda avsikter när jag säger att jag vill träffa folk, men att jag har svårt att få till det i praktiken. Till en av mina bästa vänner från tonåren har jag varje gång jag har träffat henne det senaste året sagt: "men vi går på lunch. Snart!", och hon har svarat "ja, absolut, kanske vi kan höras nästa vecka?" och fortfarande har varken jag eller hon hört av sig och ordnat nåt. Så typiskt (faktiskt). Men jag tröstar mig med att vi båda är lika upptagna, och föreställer mig att hon är lika ärlig som jag, när hon säger att hon vill. Ibland räcker bekräftelsen på att man fortfarande vill ses rätt långt.
Jag tror att jag är en ganska ärlig vän. Om det är något som skaver i förhållandet brukar jag nog säga till om det, trots att jag inte alls gillar konflikter. Men livet har lärt mig (haha) att fnurror på tråden* äter sig in och förstör mer och mer och mer, ju längre de är outredda.
Om man en gång är vänner, kan man plocka upp den tråden* lite närsomhelst, då det passar, tycker jag. På ett sätt tar jag väldigt mycket av min vänskap med andra för given. Jag hör inte av mig så ofta för att bara småprata, men drar mig sällan för att ta kontakt om jag ser en möjlighet till att träffas. Det känns inte ett dugg konstigt för mig att höra av mig med ett sånt ärende, trots att min vän och jag inte finns i varandras vardagsliv. Som en av mina äldsta vänner Jenni, till exempel. När jag började på Litterärt skapande i Åbo hade vi inte setts på flera år, men jag sov jag hos henne flera gånger, och det var lika roligt och okomplicerat att hänga som vanligt.
Jag förväntar mig att mina vänner gör lika gentemot mig. Hör av sig om de vill komma och hälsa på, om de har problem eller om de bara vill prata. Jag skulle aldrig bli sur på nån för att hen inte hör av sig, för jag är ju likadan själv, men det betyder inte att jag inte tycker om mina vänner. För det gör jag. Men jag är jättedålig på att höra av mig bara för att uppdatera mig på läget. Förlåt!
Jag minns att jag pratade med en som sa att en av hennes gamla vänner hade vänt henne ryggen, och att det ultimata beviset på det var när vännen inte skickade något julkort åt henne ett år. Jag antar att julkortsutbytet för dem var ett viktigt sätt att bekräfta sin vänskap. Men jag hoppas verkligen att mina vänner inte tänker lika, för i så fall har jag nog inga vänner kvar alls.
* Alla de här trådanalogierna har förmodligen att göra med att jag äntligen städade upp lite bland mina tyger och trådar den här veckan. Jag kan tydligen inte släppa det.
Hur ser ni på vänskap? Hurdana vänner är ni? (Nu försöker jag få igång en diskussion här. Obs!)
Jja, du. Detta är en intressant diskussion.Och viktig. Såhär tycker jag:
SvaraRaderaVänskap är kärlek.
Lika komplicerad och lika underbart omöjlig att definiera. Föränderlig men ändå alltid.
Ologisk, irrationell, underbar,flyktig och evig. Paradoxernas ultimata paradox.
Vänskap är kärlek, det bästa, det svåraste. Utan vänskap är jag en överkörd cymbal.
Ja, vänskap är kärlek! Men så där spontant ville jag skriva att det finns så många fler gråzoner i vänskapskärleken än i den romantiska, men antagligen har jag alldeles fel! Livet är ju en enda stor gråzon!
RaderaEtt fint och tankeväckande inlägg. Jag känner ofta att jag är den som får höra av mig till folk och bestämma luncher och kaffedejter, men det här gäller absolut inte alltid. Ibland saknar jag studietiden just för att vi då umgicks så himla mycket med kompisarna. Det var inte så mycket jobb, barn och annat vuxet, utan mest eviga fester och oceaner av tid. Jättelånga samtal och söndagshäng, nu känns det omöjligt att hitta en dag i kalendern som passar hela gänget.
SvaraRaderaMen med det sagt – det betyder ju inte att vänskapen försvunnit, utan att den bytt skepnad och jag börjar så småningom vänja mig vid det.
Allt har att göra med livssituationen, gissar jag. Jag var en mycket aktivare vän under studietiden (blev klar när Lovis var 10 dagar gammal, så det finns verkligen en klar koppling för mig, studieliv=livet innan barnen).
RaderaÄr av lite samma sort som du, Malin. Är verkligen inte den som håller igång vänskap, uppskattar stort de vänner som lever enligt samma princip som jag, att det är bara att plocka upp tråden då man äntligen ses eller hörs. Vänner som blivit sårade eller arga för att jag inte är small talk-typen, de hänger nog inte med längre.
SvaraRaderaJag är den som gärna bokar in träff med vänner, bara för att sen den dagen då det är dags tycka att det till och med är lite jobbigt att åka iväg. Men, väl framme är det alltid lika roligt och fint.
Ja PRECIS! Jag brukar också tycka att det är lite jobbigt att ta mig iväg hemifrån fast jag ska träffa människor jag tycker jättemycket om. Det är alltid värt det men ho ho vad det kan ta emot att ställa sig och fara.
Radera