Nytt år, nya möjligheter (nä fy vilken tråkig rubrik även om det är precis det mitt inlägg handlar om)

På samma sätt som skolstarten kan sätta igång en förnyelseiver i mig, har årsskiftet den effekten på mig. Jag har i flera dagar gått och småmyst åt allt jag ska lyckas med och uppleva under 2019. Dessutom har jag bara några ynka sidor kvar i min gamla anteckningsbok, så för ovanlighetens skull sammanfaller en ny anteckningsbok med ett nytt års början. Så otroligt tillfredsställande (eller "satisfying", som mina tre barn brukar säga).

Saker jag funderade på under 2018

• utmaningarna med att vara förälder till barn i olika åldrar
• att jag har börjat se dåligt, men är lite för slö för att gå till optikern fast jag borde få starkare glasögon.
• att jag verkligen är en periodare då det gäller motion. Under första delen av året yogade jag nästan varje dag, under november och december promenerade jag istället. Men att göra båda, som antagligen skulle vara det bästa, det lyckas jag inte med.
• världen och klimatet och vad som håller på att hända med vår kära planet.
• hur jobbigt det är att älska att resa långt bort med flyg, och samtidigt vilja vara en miljövän.
• hur vi ska bo. Vi har funderat på allt och just precis som vi hade bestämt oss för att bygga ut istället för att göra en uthusbyggnad på gården, ändrade vi oss igen och bestämde oss för att vi nog främst måste spana efter ett större hus, allt annat är för jobbigt. Det kommer att sluta med att vi velar tills barnen flyttar hemifrån, och sen är vi nöjda med storleken på vårt hus igen.
• att jag verkligen ska anstränga mig för att vårda min kreativitet, och också att jag måste se till att jag ska skapa saker utan krav på kvaliteten. Jag tror nämligen det är så man håller skaparlusten vid liv: man gör lustfyllda saker, och inte bara sådana saker som lönar sig ekonomiskt.
• att ha totalt köpförbud under 2019, men om vi t.ex. köper ett nytt hus är ju det lite svårt. Dessutom har jag reserverat en begagnad overlockare som jag inte fick innan julen som jag hade tänkt, så jag vet redan att jag kommer punga ut med en hel del pengar direkt i januari.

Saker jag lovar mig inför 2019

• att inte handla kläder, smink eller skönhetsprodukter (shampo och deo är ok, om det behövs) under årets fyra första månader. Det här löftet hittar jag på medan jag skriver, så vi får se hur det går med den saken. Men ok, jag kör!
• att göra Dedicate med Adriene på Youtube i januari (och februari, eftersom jag inte brukar klara av att yoga exakt varje dag, oavsett hur höga mål jag lägger upp för mig).
• att fortsätta leva hälsosamt (ok, jag har ätit massor med godis under julen, men under november och december har jag faktiskt klarat av att äta som jag önskar och vara ute ordentligt nästan varje dag, i dagsljuset. Maten har varit vegetarisk, innehållit minimalt med socker, jag har ätit mycket surkål och kefir och sånt som är bra för magen. Och som resultat hade jag nästan ingen migrän eller annan huvudvärk, och ingen magkatarr heller. Men nu under julen då jag har ätit lite vadsomhelst i sockerväg kom allt det där tillbaka, så det är nog verkligen en bra sak för hälsan att anstränga sig lite.)
• att inte jobba för mycket utan försöka hålla arbetsmängden på en förnuftig nivå.
• att fortsätta sova bättre än 2012-2017.
• att läsa lika mycket som jag brukar.
• att ha mera tumistid med barnen. Under 2018 blev jag lite bättre på den saken, men det finns stor utvecklingspotential ännu! I dag var jag ute på en lång promenad med Lovis och det är alltid så bra att tillbringa tid med barnen, ett och ett, så vi faktiskt hinner prata.
• att vara en snällare mamma som inte blir vrålarg så ofta (jag känner redan hur svårt det här kommer bli)
• att göra roliga, kreativa saker som inte har direkt att göra med skrivandet. Rita, läsa, måla, sy, pyssla och sticka, till exempel.

Saker jag hoppas på inför 2019

• att något stort händer så klimatförändringen stoppas.
• att jag ska kunna slappna av och bli en lite bättre förälder som vet vad hon gör.
• att vi och våra nära och kära ska få vara friska
• att min 40årskris inte blir värre än så här
• att Caj och jag orkar ordna en rolig fest då vi fyller år.
• att det kommer gå bra för det jag får publicerat under 2019 (i nuläget två böcker och en text i en antologi).
• att jag ska komma på en riktig kanonidé till den sjätte och sista boken om Patrik, Irene och Pensionärsmakten.
• att vi antingen ska bli engagerade hönsägare igen, eller gör oss av med hönsen.
• att vi ska hitta ett drömhus som vi har råd med.
• att vi ska få vara glada och lyckliga och tillfreds med livet.

Idun och jag (foto: memento / Linda Tallroth-Paananen)

Caj, jag och Edda

Jag och Lovis

Den bästa stunden

Innan jag började skriva var jag säker på att den bästa stunden i bokprocessen skulle vara den dagen boken kommer från tryckeriet. Dagen då jag får peta upp tejpen på paketet, öppna lådan och se hela högen med alldeles tryckfärska, obrutna böcker ligga där och brösta sig.

Visst är det trevligt och bra och allt det där, men vid det laget är jag ofta ganska långt inne i nästa projekt redan. Den nytryckta boken har stötts och blötts så många gånger att den inte känns som bara min längre.

Nej. Den verkliga euforin infinner sig för min del då jag har kommit igenom hela berättelsen från början till slut. Då jag vet att jag lyckades få ihop det, att jag löste alla problem, att jag fick allt att funka, och att jag kan skicka iväg hela paketet till den allra första läsaren. Innan jag har skrivit igenom hela berättelsen är det nämligen inte alls säkert att det ens blir någon berättelse. Jag kan aldrig vara säker. Jag litar ganska mycket på min skrivförmåga vid det här laget, men ändå. Jag vet ju aldrig.

När jag skriver och skriver och är mitt i en text kan det ibland kännas lätt tröstlöst. Jag vet inte vart berättelsen är på väg, men jag har stängt en massa möjligheter genom att välja vissa saker och välja bort andra. Dessutom vet jag ju aldrig exakt NÄR jag är halvvägs, att halva vägen är passerad märks först när berättelsen får fart igen. Ibland har jag ingen aning om vad berättelsen riktigt handlar om, och då är det bara att skriva på tills jag upptäcker det. Ett av mina pågående projekt är just sånt. Jag har skrivit massor, jag älskar den där världen jag har skapat, men har inte riktigt koll på vad berättelsen går ut på ännu. Riktningen är oklar. Och för att få reda på det måste jag bara skriva vidare, hur underligt det än låter.

Förra veckan blev jag klar med första versionen av en bok som kommer nästa år. I ett par dagar gick jag omkring med en särskild känsla i kroppen och hjärtat, en känsla som bara infinner sig då jag är färdig med första versionen av en bok. Det är den bästa känslan! Jag klarade det ännu en gång! Jag fick veta hur boken slutade!

das Elchmädchen

Roliga, jätteroliga nyheter! Älgflickan ska bli översatt till tyska av förlaget Reihe Hanser! Boken utkommer våren 2020. Det här är superspännande! Detta blir min tredje översättning (Alberta Ensten utkom på danska 2017, Patrik och Pensionärsmakten utkommer på finska nästa år, och så den här då). Nu har jag ingen aning om vad Älgflickan ska heta på tyska, kanske das Elchmädchen? Vi får se! Hurraa!

Och vinnaren av ljudboken är...

Malin Wiklund! Grattis till dig! Jag kontaktar dig direkt så du får din vinst!

Ljudboken är här!

I somras åkte jag ut till Monäs för att läsa in Patrik och Pensionärsmakten som ljudbok. Inspelningen gick väldigt fort och smidigt, och att samarbeta med Henry, som är producent för boken, var väldigt trevligt. Ett exempel: när jag föreslog att vi skulle tonsätta och spela in Pensionärsmaktens kampsång, istället för att bara läsa upp texten rakt av, var han genast med på noterna (hehe). Han drog ett rivigt ackord på gitarren (precis som det stod i boken), och en timme senare hade vi en färdig låt med två instrument och många stämmor på band. Inte illa!

Från och med nästa veckas onsdag, den 28.11, finns boken tillgänglig på ljudbokstjänsterna Nextory och Storytel. Den kan också köpas på Ad Libris, Bokus och Elisa, och går att låna på biblioteket. Men redan nu går den att förhandsbeställa direkt från Book Sounds hemsida, klicka här, så kommer du raka vägen dit! Och kampsången, den kan du höra här:





Dagen till ära lottar jag ut en gratis nedladdning av boken! Lämna en kommentar antingen härunder eller som kommentar på Facebook, så drar jag en vinnare på söndag! Lycka till!

Små nöjen i november

• elda i kakelugnen om du har en
• tänd ljus
• byt lakan, duscha och gå tidigt till sängs
• läs en bra bok
• sortera alla pennor och släng bort såna som slutat funka (gjorde det just, vilket nöje det var!)
• gå på café med en vän
• få plötsligt en känsla av att tips på vad man kan göra i november låter bekant på något sätt
• inse att Ellen hade en sån här lista tidigare i november som är tusen gånger bättre än den här
• inse också att november nästan är förbi
• bli irriterad på att skriva november eftersom det oftast blir det "nobemver" i hasten.
• sucka djupt över små motgångar som uppstår då du ska skriva om små nöjen, men känn dig nöjd över att pennorna i alla fall är sorterade (den här listan börjar mer och mer handlar om min dag, ursäkta).
• läs Ellens lista istället för den här, ännu finns nio dagar att novembermysa (skrev novemberbysa, come on! Jag är inte ens förkyld!)

Fyrtio, fyrtio, fyrtio

De senaste åren har jag mer och mer börjat hänvisa till min ålder i olika sammanhang. Har jag ont nånstans - åldern. Känner jag mig förnuftig -åldern. Sover jag konstigt - åldern. Förändras min hud - åldern. Blir min stresstålighet lägre - åldern. Är jag förvånad över något - åldern. Är jag irriterad över att andra inte fattar saker lika bra som jag - åldern. Jag skyller allt på åldern. Min ålder alltså. Jag är trettioåtta ännu i några veckor. Sen fyller jag trettionio. Det är min sista födelsedag innan jag fyller fyrtio. Fortsätter jag så här kommer jag att ha blivit en ytterst störande fyrtioåring.

Jag tänker på döden för jämnan. Min egen, andras och planetens. Jag tänker på olika saker som kan ta kål på mig, på hur alla människor förr eller senare måste möta sin egen död, anhörigas död. Jag pendlar mellan tanken på att jag måste göra allt som står i min makt för att inte vara alltför medskyldig till jordens undergång, och att känna att jag, som bara är en typ bland sju miljarder, verkligen inte ska tro att det jag gör spelar nån roll. Lika bra att resa jorden runt med flyg trots allt.

För en liten stund sedan kom jag på att det kanske är en redig FYRTIOÅRSKRIS jag håller på att jobba upp. En klassiker alltså. Så o-originellt. Bah.

Jag köpte en ny almanacka för 2019 i går. Och har skrivit in en enda sak hittills, en anteckning den 6.12. Att jag fyller 40, nämligen. Ifall det här är en fyrtioårskris blir det nästan skönt att fylla så jag kommer vidare nån gång. Det här är nämligen lite jobbigt.

Vårdar min kreativitet

Hela mitt liv har jag hittat på saker. Jag har gjort vad som har fallit mig in, fantiserat, byggt världar både i fantasin och helt konkret. Lekt, ritat, pysslat, sytt, ordnat. Jag har med tiden insett att min påhittighet, som jag som barn ibland upplevde att folk inte riktigt begrep sig på, i dag är en av mina största och viktigaste tillgångar. Det är ju tack vare den jag kan jobba som författare, till exempel.

Men som med annat som man tar för givet (hälsan, att kroppen orkar, att ens förhållanden ska alltid ska vara bra) så har jag börjat fundera på vad jag egentligen gör för att faktiskt vårda min kreativitet. Jag vet inte om det här är en begynnande 40-årskris (jag fyller om ett år och en månad!), eller om det bara är en idé som kommer ur insikten om att allt i livet är förgängligt. 

Bekännelsen: jag funderar allt mer på hur jag ska göra för att få inspiration.  Ja. Faktiskt. I flera år har jag åkt runt i skolor och pratat om hur man inte kan jobba bara då man har inspiration, för då blir inga böcker skrivna. Det är i och för sig ingen lögn. Men i samma veva märker jag att jag på något sätt har nergraderat vikten av inspiration, och det är ju helt fel! Inspiration är något viktigt, och viktiga saker ska man ta hand om.

Jag inser nu då jag skriver att den här insikten började ta form för någon sommar sedan. Efter ett sommarlov som mest innehållit träffar med vänner, resor och vanligt familjeliv var mitt behov av att skapa stort och pirrande. Helt konkret fick jag syn på hur viktigt det är med pauser för att jag ska få nya idéer. Det är visserligen ingen ny info, redan som barn minns jag hur mamma ofta påpekade att det inte är ett dugg farligt att ha lite tråkigt, det är då man får de bästa idéerna, men att i praktiken faktiskt inse att det är sant gjorde att jag faktiskt ville skapa de här tomrummen i livet. Fast det är allt annat än lätt. Jag äger ju både smartphone och dator, och precis som alla andra tenderar jag plocka upp dessa så fort en lucka uppstår.

Nåja. I alla fall har jag funderat alltmer på tomrum. Jag försöker numera aktivt få in de här stunderna i mitt liv på ett mera planerat sätt – av sig själv sker det inte. Jag går ut och promenerar utan att lyssna på en podcast eller en ljudbok. Jag försöker att bara sitta och stirra, fast det är lite tråkigt. Jag strävar efter att ta mig mer tid att göra något med händerna: bygga något, sy, sticka, baka, sortera prylar. Vad som helst som kroppen efter ett tag gör på autopilot, så tankarna får sväva fritt. Jag läser något jag annars inte skulle läsa (just nu en bok om fördelarna med att äta bönor). Jag försöker skriva fritt, utan mål, för hand, låta tankarna flöda, jag skriver sånt som jag inte själv ens ska läsa igen.

Jag är inte egentligen rädd för att min påhittighet eller mina idéer ska ta slut. Men jag tror det kan vara fiffigt för mitt skapande att faktiskt vårda kreativiteten, att hjälpa min hjärna in på nya tankespår, att undvika att fastna i gamla sätt att skapa. Att inte bara se på vad jag skapar, utan också på hur jag gör, både för att använda de bästa metoderna fler gånger, och för att undvika att alltid göra på samma sätt.

Jag har ett boktips: en bok av Dorte Nielsen, som heter Idéer. Jag läste den då jag skrev mitt slutarbete, den handlar om kreativitet, flow och hur man kan boosta sitt skapande. MEN det dumma är att den är slut överallt. Kanske det går att få tag i den på nån bibba? Den är i alla fall väldigt inspirerande och rolig. Och användbar om man har fastnat i en process, tror jag.

Hemma igen

Jag är hemma från Helsingfors bokmässa, den sista bokmässan för i år, och bestämde mig på tåget hem att jag inte skulle jobba i dag. Men det är lite svårt, för med några minuters eller halvtimmars mellanrum längs med dagen har jag kommit på något jag borde ta itu med.
Men nej.
Det fick vänta.
Jag försöker lära mig hur viktigt det är med vila och återhämtning.

Bokmässan var jätterolig! Programmängden var alldeles lagom: fyra framträdanden, två intervjuer, två fester och ett möte, allt detta fördelat på fyra dagar. Jag hann med netflix, stickning, luncher och till och med att gå på stan (pyttelite, men ändå) däremellan.

Det jag gillar mest med bokmässan i Helsingfors är att jag får träffa så många bekanta där. Det jag gillar sämst är att allt är så yrt, det är svårt att koncentrera sig på att prata med en person ordentligt eftersom allt rör på sig hela tiden runt en, ljudet och alla som går förbi får mig att tappa koncentrationen helt och hållet. Nu är det skönt att vara hemma i lugnet och tystnaden (nåja, det där gällde mest under dagen då alla barn var på sina respektive ställen, hehe).

Mitt program på Helsingfors bokmässa

I morgon åker jag ner till Helsingfors på bokmässa, i sällskap av Ellen. Trots att det ska bli höstens tredje bokmässa tycker jag det ska bli roligt! Utöver själva mässprogrammen händer allt möjligt trevligt, som ambassadmottagning, förlagsfest och träff med olika människor jag inte ser så ofta. Dessutom är mitt program lite mer utspritt, jag har fyra programpunkter på tre dagar, vilket betyder att jag inte behöver stressa det minsta. Jee.

Hoppas vi ses där!

25.10 kl. 10.30-12.00

Ellen Strömberg, Eva Frantz, Malin Klingenberg, Alfred Backa

Litterär speeddating 

Kom på helt sjuuukt bra litterär speeddating på bokmässan. X3Ms morgons programledare Simon & Märta bjuder årets hetaste finlandssvenska författare på en glass och diskuterar ämnena i deras böcker, allt från det komiska till det som gör mest ont. Alfred Backa hoppar in, ståuppar och är allmänt skojig.

Kl.  10.30 Kaj & Ted, 10.40 Eva Frantz, 10.50 Alfred Backa, 11.00 Maria Turtschaninoff, 11.10 Ellen Strömberg, 11.20 Alfred Backa, 11.30 Dea Solin, 11.40 Malin Klingenberg Arr: Förlaget, Schildts & Söderströms, Yle X3M

Intervjuare Märta Westerlund och Simon Karlsson

Fiskehamnen

25.10 kl. 12.30

Malin Klingenberg, Eva Frantz

Show för slukaråldern

Vi bjuder alla barn som börjat läsa och behöver böcker att sluka till en rolig bokklubb där de får träffa författarna som skriver just precis för dem.

Arr: Schildts & Söderströms, Förlaget

Intervjuare Larrie Griffis

Toukola

26.10 kl. 11.30

Karin Erlandsson, Malin Klingenberg

Gäckande, outgrundliga inspiration

Varifrån kommer inspirationen och fantasin, går de att locka fram? Möt tre prisbelönta finlandssvenska författare och fantasiexperter, tre goda vänner som bor långt från varandra men använder sociala medier för inspiration och kollegialt stöd.

Karin Erlandsson, Malin Klingenberg och Maria Turtschaninoff

Arr: Schildts & Söderströms, Förlaget

Intervjuare Janina Orlov

Fiskehamnen

28.10 kl. 13.00

Malin Klingenberg

Årets barnboksskörd

Bokåret är full av fantastiska finlandssvenska barnböcker. Här får du tips om läsning för hela familjen, från böcker för babysar och dagisbarn till ungar i slukaråldern! Minna Lindeberg, Malin Klingenberg, Intervjuare Sanna Sofia Vuori

Arr: Förlaget, Schildts & Söderströms

Blåbärslandet

Standard

Jag tänker här lista saker jag alltid återkommer till, inom olika kategorier. Mina standardlösningar på livet, helt enkelt.

Standardfrisyren
Knåkan. Så klart. Ibland försöker jag med hästsvans också, särskilt nu då mitt hår är lite kortare, men jag har märkt, genom livet, att så fort det bara är möjligt så är det knåka som gäller igen.

Standardstädningen
Det första jag oftast vill att ska vara i skick är köket. Det är viktigt att köksbänkarna och matbordet är avtorkade, till exempel. Även om det skulle vara städat på alla andra ställen förstör smuliga och flottiga köksytor allt för mig. Så där på det stora hela tycker jag det är viktigare att det är upplockat än att det är dammfritt i alla hörn.

Standardkläderna
Tights och klänning eller en skön tröja. Och yllesockor, utan strumpor under. Huvudsaken är att jag lätt kan hoppa ur tröjan och sockorna och yoga lite, då andan faller på (det har hänt alltför sällan på sista tiden, men just yogade jag en kvart. Å, så skönt det var!)

Standardfrukosten
Havregrynsgröt, faktiskt. Gärna med äppelmos eller lingonsylt, och lite salta nötter på. Och en stor kopp svart te (helst Keisarin morsian) med mjölk i.

Standardbakverket
Kanske Leilas cupcakes med sån flådig glasyr på. De är lätta att baka, goda att äta och fina att titta på. Om jag riktigt vill slå på stort gör jag dekorationer i sugarpaste, men det var mera förr, då jag var mer ambitiös och mindre intresserad av att vila.

Standardkvällsrutinen
Borsta tänderna. Kissa. Tvätta bort smink. I den ordningen, nästan utan undantag. Sen klär jag på mig pyjamasen och lägger mig i sängen. Så ligger jag och läser en stund innan jag somnar. Allra helst somnar jag mellan 10 och 11 nån gång, men tyvärr blir det ofta senare.

Standardhälsningsfrasen
Inser att jag inte har en aning om hur jag brukar svara i telefon. Trots att jag själv skrev den här rubriken. Dumt. Antagligen säger jag hej, men det kan hända att jag också svarar något lite personligare. T.ex. hej mamma (om det är hon som ringer) eller hallååå? med mystiskt tonfall, om det är Caj. Fast nu kan det hända att jag bara hittar på igen.

Standardvärderingarna
Haha: att man ska ha ett korrekt språk, säger Idun som sitter bredvid mig. Själv tänker jag: att man ska vara snäll och tänka på andra (här suckar Idun och skakar på huvudet och säger typiskt dig). Att man ska tacka nej om man har för mycket att göra. Att man ska respektera andra t.ex. genom att inte avbryta, genom att komma i tid osv (fast här misslyckas jag ibland och skäms i olika grad, beroende på hur punktliga andra i sällskapet är). Att man inte ska ljuga. Att man ska våga ta konflikter även då det är jobbigt, men göra det snällt. Att man får vara arg, men inte elak. Och en massa andra saker, antagligen.

Standardmotionen
Yoga, promenader och zumba. Ibland funderar jag på att börja styrketräna, men det verkar lite tungt, så jag börjar aldrig.

Standardmusiken
Alltså jag blir sämre och sämre på att upptäcka ny musik. Istället börjar jag lyssna på äldre musik hela tiden. Det bästa jag vet är att lyssna på 50-talsmusik i jultider. Mmmm. Jag vet inte riktigt vad det ger mig, men det är något med stämningen som sprids av det raspiga ljudet, de gamla rösterna, och alla riktiga instrument.

Standardhandarbetet
Att sy. Jag stickar också sockor från och till, men oftast syr jag. Inte så att jag håller på med något projekt hela tiden, men med jämna mellanrum får jag ett ryck. Oftast syr jag klänningar. Åt mig själv.

Standardsamtalsämnet
Just nu pratar jag bara om hur vi ska bo här hemma. Hur vi ska rymmas, hur vi ska lösa det att vi har ett eller rentav två rum mindre än vi vill ha. Jag har ältat det här i månader nu, och har kommit så pass långt nu att jag har haft en byggare här för att diskutera och mäta upp en eventuell tillbyggnad/nybyggnad. Nu väntar jag på en offert. Få se vad som händer sen.

Standardhänget
Här i Jakobstad umgås vi mest med våra kompisar Simon och Christin och deras barn. Och i övrigt umgås vi mest med Jonas och Saija och deras barn, och mamma och pappa.

Standardhumorn
Jag skrattar mest åt Caj och barnen, av uppenbara skäl. Caj har en särskild ordhumor som jag skrattar mycket åt. Och alla barnen är roliga på sitt eget sätt. Och så skrattar jag åt Kristen Wiik på snl.

Standardingredienser då jag skriver
Uppfinningar. Kidnappade rektorer. Tvillingar och trillingar. Människor med ett storhetsvansinne som får dem på fall.

Man kan ju tänka på allt möjligt

Det har varit ganska lugnt och skönt med höstlov. Vi har gjort trevliga saker som att fira Idun som har fyllt elva, ätit middag hos Simon och Christin, åkt på åttaårskalas till Marias familj i Nedervetil, till Vasa för att hälsa på Jonas & Saija, tittat på Ultimate Beastmaster (vi har bara ett ynkligt avsnitt kvar av säsong tre nu, buhu. Men det är finalen, jippii) och igår var Caj och jag riktigt vilda och började titta på Crazy Stupid Love på Netflix klockan ELVA! Då borde jag ju egentligen redan ha sovit, men efter att ha tittat en liten stund ville jag titta färdigt och jag kom mig i säng först efter klockan ett nån gång. Nu förstår jag att det här är helt normalt för många, men jag är hemskt kvällstrött och älskar att gå och lägga mig om kvällarna numera. Men ja, Crazy Stupid Love är (fortfarande, har sett den förr) en superb film, rolig, romantisk och lite sorglig på sina ställen. Och det finns så många parallellberättelser som alla är intressanta på sitt sätt.

Just nu kokar jag äppelmos (tänk att det ännu går att plocka äpplen i oktober) och städar lite här eftersom det är skitigt och råddigt. Jag målade aldrig Eddas skrivbord som jag sa på instagram att jag skulle göra. Nu har jag börjat överväga att kakla golvet i tamburen istället (vi kom aldrig till skott då vi renoverade och har haft en kuramatta där istället i tre år). Man kan ju tänka på allt möjligt utan att faktiskt göra något har jag märkt. Både synd och lite skönt.

Barn i olika takt

Idag fyller Idun år. Vi har tagit det ganska lugnt, jag sov ovanligt dåligt och var trött och slapp, och hennes kalas ordnar vi först senare, så vi gick ut och åt, for via butiken på vägen hem och köpte godis och såg på en film. Jag önskar så att vi alla kunde titta tillsammans, men barnen är totalt på olika nivå just nu. Edda vill allra helst titta på typ Greta Gris eller något annat, så hon sitter ofta i ett annat rum och kollar på ipaden och vi andra fyra tittar via datorn med projektorn. Det känns USELT, fast ingen annan än Caj och jag verkar tycka att det är jättesorgligt. De gånger vi tvingar alla att se på samma sak blir det Ultimate Beastmaster eller något bakningsprogram. Eftersom Idun fyllde år fick hon välja film, och hon valde en som Edda var helt ointresserad av och som alla andra ville se, så Edda bad om att få titta på Musse Pigg i sitt rum istället, vilket hon gjorde. Med jämna mellanrum sprang nån av oss (oftast jag) till trappan och ropade HUR GÅR DET? ÄR DET BRA? GÅR DET BRA? och hon svarade (lite frånvarande) att allt var okej. Vi tittade på Sierra Burgess is a Loser. Bra film. Men fattar inte att den var 7+, vi var alla överens om att det mesta nog hade gått över huvudet på de sjuåringar vi känner och själv har varit.

Det är så otroligt skönt att vara hemma efter en helt galen septembermånad. Jag räknade ut att jag och Idun var ifrån varandra mest: 18 dagar, eftersom hon var på lägerskola också, och inte samtidigt som jag var på mina resor. Galet. Men vi har klarat det bra, och nu är jag tacksam och nöjd med så händelselösa dagar som möjligt. Jag håller mig mest hemma (utom förra helgen då jag var till Åbo på bokmässa och i morgon då Hanna och jag drar en ordkonstledarutbildning), sminkar mig inte, byter sällan kläder och duschar bara i nödfall. Jag sover så mycket jag bara kan och har börjat skriva på ett nytt projekt den här veckan, och det är roligt och lätt! Så fantastiskt kul att få skriva då det känns så ibland. Nästan så det är synd att ta höstlov nästa vecka, men alla barnen är lediga, och vi vuxna ska också vara det!

Göteborgs bokmässa 2018

Här kommer mitt program under bokmässan i Göteborg i år! Jag är fortfarande i Norge, har avlagt 13 skolbesök och har tre kvar, men i morgon kväll skippas jag över med buss till Göteborg och sen är det bokmässa i dagarna två! Hoppas vi ses där!

Lördag 29.9

11.30-11.50  Litteraturscenen (i A:hallen)
Lek fram din fantasi
Leken är en fantastisk inkörsport till fantasin. Idéer behöver inte vara dåliga även om de är underliga. Däremot kan de växa om de delas. Det har barnboksförfattarna Emma Karinsdotter och Malin Klingenberg erfarenhet av!
Intervjuare: Ida-Lina Nyholm

13.30  Arenan (C02:32)
Lek fram din fantasi
I vuxen ålder har barnboksförfattarna Emma Karinsdotter och Malin Klingenberg insett att leken är en fantastisk inkörsport till fantasin. Emma botar skrivkramp genom att göra snöänglar och spionera på främlingar. Malin har insett att alla hennes hejdlösa idéer är en guldgruva för kreativiteten. Båda talar också varmt för ett mer generöst förhållande till kreativa processer. Idéer behöver inte vara dåliga även om de är underliga. Däremot kan de växa om de delas.
Intervjuare: Ida-Lina Nyholm

14.30  Arenan (C02:32)
Årets barnboksskörd
Bokåret är full av fantastiska finlandssvenska barnböcker. Här får du tips om läsning för hela familjen, från böcker för bebisar och dagisbarn till ungar i slukaråldern!  Lena Frölander Ulf och Malin Klingenberg.
Intervjuare: Janina Orlov

16.30  Arenan (C02:32)
Berättelsen är bäst!

För knappt tre år sen utlyste S&S en skrivtävling för slukaråldern. Nu njuter vi av resultatet, möt de tre pristagarna och hör om deras vinnande böcker.

Karin Erlandsson, Eva Franz, Malin Klingenberg

Intervjuare: Larrie Griffis

Söndag 30.9

10.30  Arenan (C02:32)

Gäckande, outgrundliga inspiration 

Varifrån kommer inspirationen och fantasin, går de att locka fram? Möt tre prisbelönta författare och fantasiexperter som använder sociala medier för inspiration och stöd. 

Karin Erlandsson, Malin Klingenberg och Maria Turtschaninoff

Intervjuare: Janina Orlov

Småbus för hela slanten

Hälsningar från Holsbybrunn i Sverige! Jag är här på barnboksfestivalen Småbus, den första någonsin. Hittills har det varit roligt och ganska tungt: vi får höra på intressanta föreläsningar och äter hela tiden däremellan, så fast klockan inte ens är nio i Sverige när jag skriver detta är jag helt beredd på att gå och lägga mig snart. Snark.

I dag har vi fått lyssna på Jenny Valentine, en briljant och smart författare som jag läste en bok av för första gången igår (boken heter ELD FÄRG ETT och var fantastisk, så glad över att ha upptäckt en ny YA-författare jag gillar). Vi har också hört på ett föredrag om hästböcker (tänkte att det kanske finns några beröringspunkter med den lilla, men ack så viktiga genren älgböcker som jag sysslar med), och en intressant diskussion om The Environment of Youth in Young Adult Books med Katarina von Bredow, Jenny Valentine och Edward Van De Vendel. Nu på kvällen var det föredrag om rättigheter och residensmöjligheter, men jag var så slutkörd i huvudet att jag smet ut, och gick på promenad med en trevlig kollega som heter Åsa istället, Hon var lika trött som jag. Vi strosade en bit, råkade hitta en linbana som vi provade några gånger var, och gick runt i en stenig skogsglänta en stund och pratade om John Bauers mystiska död.

Ja, det här författarlivet är sannerligen varierande. En vecka går du omkring med håliga tights och smutsigt hår och sköter din karriär via en skärm, och följande måste du vara skärpt, representativ och trevlig, flänga runt som en österbottnisk fästing och trevla dig. Med smink och rent hår. Och sen ska du plötsligt berätta för norska barn om en bok de bara har läst några kapitel ur, på ett annat språk än deras eget. Roligt med variation, förvisso, men lite tungt också, för en åldrande kvinna som mig.

Action på Gammelklockarsvägen

Är en gång i månaden min nya bloggtakt? Söligt, Malin, söligt!

Jag gnetar på. Har oerhörda problem med nacken, undrar om det är min bettskena som är boven. Eller en visdomstand som har börjat visa sitt fula tryne (alltså har ni tänkt på hur otroligt groteskt det är med tänder som växer, egentligen? Och hår! Människan är ett äckligt djur på många sätt, men det är bara korta ögonblick jag känner den här fasan, för det mesta kan jag leva med mig själv).

I dag var jag på zumba med Ellen.

På kvällen var jag på ett intressant men också lite utdraget föräldramöte som handlade om lägerskolan, uteverksamhet och droger (var för sig, inte i kombination). Både Caj och jag var på mötet, och Lovis skötte Edda under tiden (Idun var hos en kompis). När vi kom hem tillbaka hade följande saker hänt:
1) Lovis och Edda hade skrivit boken "Bilderbok för pappor", som var jättekul.
2) Lovis och Idun (som hade kommit hem) hade spelat en låt för Edda, den var så sorglig att Edda bara grät, för den handlade om en fågel som dog.

Dessutom tror jag att jag har hittat ett lämpligt arbetshus åt mig. Titta! 

När jag hittade det här huset på nätet igår kändes allt plötslig helt rätt. (Å andra sidan känns saker rätt ganska ofta, åtminstone en stund, så nu måste jag låta den här insikten landa i lugn och ro för att se om den håller i sig.)

Det positiva med ett arbetshus är att jag slipper sitta och jobba mitt i huset, där alla går fram och tillbaka hela tiden. Det som känns lite jobbigt är att vi nu måste dra igång hela rumban med bygglov, byggare, ändringar av ritningar (det är ju ändå inte en bastu vi är ute efter), kontroll av vatten- och elanslutningar, grannarnas medgivande, beställning av byggnaden, beslut om VAR på tomten den ska placeras osv. Och ni ska veta att sannolikheten för att vi orkar med det här projektet är cirka 50%. Plötsligt kanske inget blir av alls. Eller så blir det.

Nästa vecka åker jag till Småland på barnboksfestival, sen åker jag till Norge på skolturné och sen på bokmässa till Göteborg. Jag har aldrig varit ifrån mina kära barn så här länge förr. En gång var jag borta åtta dagar, då grät jag floder av lättnad då vi återförenades. Ingen var mer förvånad än jag, jag är ändå ganska pragmatisk och osentimental för det mesta, och känner mig ganska avslappnad och glad då jag får vara på arbetsresa. Fast nu då jag tänker efter gråter jag ju ofta då jag ser på youtubeklipp från talangshower där underdogs får upprättelse, eller återföreningar som resulterar i lyckliga slut, gärna med lämpligt sentimental bakgrundsmusik, och nu då jag skriver det här inser jag ju att vårt återförenande ÄR ett lyckligt slut, och gråten är plötsligt tydligt och klart förklarad.

Hej arbetsliv

Det här har kanske varit den bästa sommaren nånsin för mig, eller i alla fall den varmaste. Förlåt alla som lidit, förlåt alla odlare, förlåt alla som har sovit dåligt (inklusive jag själv, ibland), men jag tycker verkligen det har varit ljuvligt!

Jag vet inte hur rädd jag borde vara för värmen, hettan, torkan, men eftersom jag:
1) fryser nästan hela året pga usla kapillärer (obs, hemsnickrad diagnos)
2) inte har odlat något i år (försökte mig på lite donerad grönkål, men den har fått mycket vackra, ihåliga blad nu)
3) har en luftvärmepump som kan förvandlas till luftkonditionerare vid behov
4) har tillgång till en sommarstuga vid havet
5) bor nära flera jättejättebra simställen (Fäboda och Sandåsen, jag tittar på er!) ...
... så har jag personligen inte lidit det minsta. Alltså varmt och svettigt har det varit, jo, men jag har ändå njutit, jag har hunnit ta vara på de fina dagarna, jag har varit ute, jag har simmat mer i sommar än jag gjort under hela min vuxendom (tror jag), jag har promenerat i skog och mark, ja, jag har faktiskt maxat upplevelsen av världen som den har sett ut den här sommaren. Och träffat massor, massor med folk. Barnens kompisar och kusiner har övernattat i flera omgångar och vi har också gjort korta avstickare till olika ställen, fast inga långa vägar. Mest har vi varit i hemknutarna (utom på midsommar då vi åkte till Åland) och kanske det är just mängden vanliga aktiviteter som har gjort att jag har njutit.

Att jag har tagit ut allt jag kunnat har säkert innerst inne varit med tanke på hösten, som dånar in som ett gammaldags ånglok just idag. Det är mycket roligt som ska hända, men mängden program i förhållande till min ork gör mig lätt oroad. Jag skriver scheman, försöker planera, göra översikter, allt för att jag inte ska behöva hålla programmet i huvudet och tänka på allt på samma gång. Och när jag en gång har fått ner allt på papper känns det inte lika övermäktigt. Bra metod, att skriva listor.

Edda är tre timmar på dagis i dag, i morgon börjar Lovis och Idun skolan, på torsdag åker jag till Danmark och skriver en knapp vecka. Och snart kommer allt vara som vanligt igen. För första gången på länge känner jag mig inte helt peppad, jag vill fortsätta vara ledig, fortsätta ligga i sängen och dra mig om morgnarna, fortsätta läsa böcker, skjuta upp måltider, slarva med städningen...

Min tionde bok kom förresten förra veckan! Kattligan, välkommen! (Lite roligt att 2018 blev året då alla mina (två) titlar innehöll ett djur.)

Hoarders

Under många år (ända sen Lovis föddes typ), har levt väldigt inrutat. Barnen har gått och lagt sig mellan åtta och nio, Caj och jag har lagt oss vid elva, tolv, och vi har alla vaknat sju, åttatiden på morgonen.

Förra sommaren började det här rucka på sig, och i år har dygnet förskjutits med många timmar! Det är så underligt. Jag som trott att jag är en obotlig morgonmänniska sover plötsligt till tio, halv elva, flera morgnar i sträck. Barnen gör detsamma. Ingen orkar gå och lägga sig på kvällarna då vi inte måste, och vi sover ikapp på morgnarna. Edda också. Ljuvligt.

I går vid midnatt började Caj och jag titta på en intressant dokumentär om hoarding, alltså att tvångsmässigt samla på sig saker och vara helt oförmögen att göra sig av med dem. Jag kom att tänka på en bok jag läste förra året som heter The Law of Tall Girls (den var jättebra!), där en av karaktärerna är en hoarder, letade på youtube och fick upp den här filmen. Att få en bild av hur det på riktigt ser ut hemma hos någon som lever med det här var otroligt intressant. Och obehagligt. Och tydligen inspirerande, för i dag började vi rensa bland våra ytterkläder. Och nu vet jag att jag inte är en hoarder, för varje plagg som sorteras bort blir jag lättare om hjärtat.

Min hastighet i trädgårdsbranschen

På morsdag fick jag en fin blåbärsbuske av min man. Sedan dess har den stått i en hink på gården och fått lite vatten ibland. Vissa dagar har jag tänkt att jag ska plantera den.

I dag skred jag till verket. Och jag tror faktiskt att den fortfarande lever.

Två listor med två punkter

Vi firade midsommar på Åland! Äntligen fick de stora barnen två drömmar uppfyllda:
1. Att åka till Åland i sommar.
2. Att bli överraskade med en resa. Allt var planerat mer än en månad innan vi skulle åka, men de fick nyheten dagen innan resan inleddes och blev överlyckliga. Om vi överraskar dem fler gånger ska vi kanske dra ut på det ännu mer. Typ "sätt er i bilen, nu åker vi till Paris".

Vädret var uselt, men det gjorde inte ett dugg, av två anledningar:
1. Vi var ändå mest måna om att träffa våra vänner, och det kunde vi göra både ute och inne. Vi umgicks i en bra sjuttonpersonerskonstellation de två hela dagar vi var där, och däremellan i lite mindre grupper. Tänk så fint att vi ALLA fick vänner där som vi vill träffa.
2. Nu när vi är tillbaka här och solen skiner igen, och det är varmt och skönt, känns det som om vi har rest söderut, till ett VARMARE ställe, istället för tvärtom.

I dag sov vi (eller några av oss) otroligt länge. Caj steg visserligen upp och åkte på jobb, men vi andra tog en megalång sovmorgon. Jag vaknade 10:47 av att Edda just hade vaknat, Lovis vaknade klockan 11 och Idun väckte jag halv 12. Det här hade jag aldrig, aldrig trott för några år sedan.

Det här innebär också att det fortfarande känns som lunchtid, trots att klockan är halv sex. Inte mig emot. Jag flätade just ihop en spaljé och planterade ut några krukor med luktärter som jag har drivit upp (låter betydligt mer ambitiöst än det är, de har nästan dött många gånger redan och ser rätt eländiga ut), och nu ska jag hänga tvätt. Vi borde väl börja med lunchen så småningom också. Eller maten. Eller vad vi nu ska kalla det.

Kröken

När jag gick i sjuan hade jag en hemlig klubb med Aja. Jag tror inte att klubben hade något namn, vi var mer som hemliga agenter, med pyttesmå väskor (min var gul), där vi hade lagt nödproviant, gummiband, huvudvärkstabletter, en pytteliten penna och ett pyttelitet häfte och annat viktigt som kunde vara livsavgörande i knipa. Vi hade ett hemligt kodspråk som vi skrev brev till varandra på, och så hade vi kodnamn: Kroken och Kröken. Ibland spionerade vi på folk och en gång minns jag att vi gick in i olika höghus i Nykarleby och tog tid på hur snabbt hissarna tog sig från bottenvåningen till de som låg högre. (Ifall nån undrar varför det finns så många författare, konstnärer och andra fantasifulla i Nykarleby så kan det här vara en orsak: vi ser till att skapa äventyr där det inte finns några!)

Och på tal om krökar: vi har bott här i huset i elva år, och likt Pavlovs hund börjar snålvattnet alltid rinna på mig på samma ställe varje kväll, nämligen i kröken i trappan, då jag har lagt något barn och går ner från övre våningen. Det här har alltså pågått i elva år, och ganska ofta tar jag tillfället i akt och äter något gott efter att jag har passerat trappkröken i kvällningen. Är det rimligt, va? Att bli inledd i frestelse av en krök i en trappa, kväll efter kväll? Jag vet inte jag. Ett mysterium för Kroken och Kröken att lösa, kanske?

Ljuva sommar!

Den här försommaren är den bästa! Vi har redan hunnit måla huset, ett projekt som har hängt över oss redan i två somrar, och när facebook påminde mig nyligen om att det samma dag i fjol hade utlovats 3-4 grader och snöblandat regn kände jag i hela kroppen hur mycket mer jag gillar årets väder.

Sommarlovet inleddes med att Idun gick ut fyran, Lovis gick ut femman (och flyttar över till ny skola och ny klass i höst, som alla andra sexor här i stan), vi gick till Skorpan på glass... och sen spydde Edda tre gånger på raken, sov ett par timmar och blev frisk direkt. Effektivt, jag gillar hennes spysjukestil! Vi hade tänkt ha släktkalas för Lovis och Edda i dag, men avbokade det eftersom vi gissar att ingen annan vill ha spysjuka, även om varianten här i huset var snabb.

Så istället har vi oljat terrassen, rensat mellan rosenbuskarna, fixat hönshagen så hönorna inte ska rymma hela tiden (efter att jag kämpat, skruvat och fixat, och släppt ut hönorna rymde tre av dem på raken. Jag tror jag gjorde nåt fel!), flisat, förberett en grund för ett nytt växthus, klippt gräs och ätit jättemycket kex som vi egentligen borde ha sparat till kalaset, men tja. När vädret är fint och man inte orkar fixa ett avancerat mellanmål känns det hemskt enkelt med kex i olika omgångar.

Nu börjar det mulna. Och jag är lite rädd att det ska börja regna (även om det skulle behövas). Vi har ännu halva terrassen kvar att olja ett varv till, och MASSOR med saker som ligger ute i det fria eftersom vi inte har behövt tänka på regn de senaste veckorna. Sällan är man redo för regn, alltid för sommar.

Allt det där jag inte är

Jag undrar hur det skulle vara att vara en sån där tevetyp som vet vilka program som sänds vilken dag. Som har serier att följa med i, och som troget klickar in rätt kanal varje gång det vankas nyheter.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara en sportig sort. En sån som får myror i benen av att sitta stilla för länge, men alldeles yr av glädje när det erbjuds språngmarscher och handboll.

Jag undrar hur det skulle vara att ha en svaghet för svårlästa texter. Att känna livet i sig då man får bena ut någon riktigt krånglig formulering eller tanke, att få en själslig kick när man lyckas lägga vantarna på en riktigt tjock, svår och invecklad, vetenskaplig skrift.

Jag undrar hur det skulle kännas att älska vintern. Älska doften av minusgrader, älska snöflingor i ansiktet, kalla händer och frusna fötter. Att aldrig längta in, utan bara ut. Att sky värmen och solen, men känna sig hemma i mörket, kylan och tystnaden.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara jättebra på att shoppa. Att ha ett hjärta som bankar då butikerna lägger fram säsongens nyheter, att känna sällsam lycka över nya trender och oupptäckta klädmärken.

Jag undrar hur det skulle vara att ha bara ett enda intresse, ett stort, ett som överskuggar allt. Så att resten av livet bara är ett nödvändigt ont, man får göra det där man längtar efter.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara vagabond och sjödam. Att ha alla ägodelar inne i segelbåten och tillgång till hela världen, via vattnet. Att resa vidare när man tröttnar, att skaffa tillfälliga vänner, att upptäcka länderna från ett annat håll. Att låta vinden visa vägen, bunkra upp med främmande matvaror i nya hamnar.

Jag undrar hur det skulle vara att kunna bygga ett hus. Att förstå, instinktivt, hur saker och ting hänger ihop, hur man ska konstruera för att det ska hålla, i vilken ordning man ska utföra de olika momenten. Hur det skulle vara att bara sätta igång, självklart skaffa det som behövs, modifiera på vettiga ställen, bli klar, aldrig känna motvilja eller osäkerhet.

Jag undrar hur det skulle kännas att vara karriärhungrig. Att spränga gräns efter gräns, att jobba dagar och nätter för att nå sitt mål. Att aldrig ge upp, inte ens då man vill, för man vet att man kommer tycka kampen är värd allt. Att ge upp nattsömn, vänskaper, familj, allt, bara för att lyckas.

Alla de där liven jag aldrig kommer få leva. Så lite jag vet, och så lite jag är, jämfört med allt.

Så dålig

I dag var jag till Vasa för att justera min bettskena för förhoppningsvis sista gången. Den sitter perfekt nu (tror jag). När jag frågade Johanna, - tandläkaren som fixat den - om hon inte tycker det är jättejättetråkigt att slipa bettskenor så de passar började både hon och de två tandsköterskorna gapskratta, som om jag sa något högt som de alla tänkte. Hon avslöjade inget, men jag insåg att jag var något på spåren. Vilket fick mig att beundra hennes tålamod ännu mer.

Nåja, det jag skulle komma till var något helt annat. Jag försökte gå på stan efteråt och konstaterade igen att jag är så otroligt dålig på att shoppa. Jag behöver till exempel ett par (minst ett par) nya skor just nu, och jag försöker gå i butiker, men jag tycker det är så tråkigt! Dessutom vill jag inte sätta pengar på något jag inte älskar, och jag hittar väldigt sällan saker som får mitt hjärta att bulta lite extra. Jag skulle också köpa en yogamatta (som jag dessutom har varit och tittat på förr), men minsta lilla motgång får mig att backa. Den här gången hade jag alltså redan bestämt mig för vilken jag skulle ha på förhand, men plötsligt märkte jag att det stod något om att den kan bli hal om den blir våt, och då ändrade jag mitt köpbeslut direkt, för jag vet att det finns yogamattor som har motsatt funktion: att greppet blir bättre om den blir fuktig, och jag vill hellre ha en sån.

Fast en sak köpte jag ju faktiskt! Ett verktyg som man använder för att sätta fast knappar i kläder när man syr! Det är jag nöjd med, till och med fast jag inte har ett uppenbart behov av den just nu. Då det gäller att skaffa grejer så det finns förutsättningar att gå igång på en kreativ idé här hemma har jag tydligen inte lika mycket hämningar.

Prickiga klänningar och aktiva val

Vappen i måndags (Caj och jag har för övrigt varit ihop i 16 år nu!) firade vi här hemma hos oss med vårt vanliga vappgäng. När jag skulle klä om inför gästernas ankomst tog jag i min prickiga klänning och tänkte "den här har jag inte så ofta", och tog den på mig.

Just såg jag i mitt facebookflöde att jag hade exakt samma klänning förra vappen. Great minds think alike.. eller ja. The same mind thinks alike, kanske.

Första maj blev en lugn dag. Vi cyklade till Staraby på traditionell majlindo som områdesföreningen ordnade, men eftersom vi har ett par hästallergiker i familjen stannade vi inte så länge. Hela dagen kändes trög, vädret var grått och lite kallt, och det började till och med regna.

På kvällen bestämde Caj och jag oss för att titta på Black Mirror, och för ett ögonblick kände jag mig lite stressad av alla serier vi har lämnat på hälft och aldrig sett klart. Och jag fick en insikt:

Förr i tiden, då allt kom på teve, och inte fanns tillgängligt jämt, så ingick det som en del av livet att missa saker. Råkade man inte vara hemma då nyaste avsnittet av Beverly Hills kom, ja då hade det liksom ... farit. Det var kanske inte ett aktivt val att missa avsnittet, utan ett passivt. Numera finns allt alltid tillgängligt, vilket gör att det måste vara ett mycket aktivare val att välja bort saker än förr. Ifall jag avbryter en serie som finns på Netflix dyker den ändå upp i mina listor med jämna mellanrum och påminner mig om det jag inte har avslutat. Jag måste välja bort den gång på gång på gång. Förr behövde jag inte tänka på sånt jag hade missat, för det fanns inte tillgängligt i all evighet. Det här tror jag faktiskt är en orsak till att jag kan bli så stressad av internet, samtidigt som det finns allt möjligt som är bra också, så klart. Det är jobbigt att hela tiden ta ställning till allt.

Nästa steg är väl att alla konserter och andra evenemang spelas in, så att man inte slipper känna sig stressad av dem ens då man har valt att inte gå, för man kan alltid välja OM och titta på dem på nätet i efterhand istället. Alla har bara 24 timmar per dygn, men det känns som om man borde vara så otroligt smart, beräknande, planerande och medveten för att optimera de här 24 timmarna så man hinner hänga med i allt, göra allt, röra på sig, läsa allt viktigt, sova tillräckligt, få frisk luft, hålla koll på hus och hem, ja allt!

Det känns som om jag var något stort på spåren då jag tänkte den här tanken igår, men nu då jag ska skriva ner den är det inte riktigt lika tydligt mera vad jag menade. Fattar ni ändå?

Camilla och dom

Edda äter ett äpple i fjärdedelar. Plötsligt tar hon tag i en äppelbit och hugger till, i mitten, där kärnhuset hade suttit.
Edda: Visst åt man så här förr i tiden?
Jag: Nja, det tror jag inte.
Edda: Jo visst. Det gjorde de ju. Camilla och dom. Visst pappa?
Caj börjar skratta, för nu syns det att Edda egentligen bara drar en rövarhistoria.
Caj: Jo, det gjorde de ju. Camilla och dom.
Edda: Just det.

Några timmar senare får Edda ett sår i fingret.
Jag: Ta ett plåster. Vet du förresten vad man gjorde förr i tiden om man fick ett sår? Man klippte av hela tummen! Det gjorde Camilla och dom.
Edda: Du vet inget om Camilla och dom. Det gör bara pappa och jag.
Jag: Vadå, jag vet allt möjligt om Camilla och dom.
Edda: Nä. Du har egna kompisar.

Där får man för att man försöker knycka nån annans låtsaskompisar. Just nu berättar hon om en bebis som heter Brikter som knep henne i magen här nyligen. Jag vågar inte hålla med.

Inte och nog

Den här veckan gjorde jag inte detta:

• Gick ut på härliga, dagliga promenader i solen
• Inledde varje morgon med yoga
• Gick på Ellens releasefest
• Gick till Friends och lyssnade på Noviastuderande som sjöng låtar ur les Misérables
• Skrev nya texter
• Läste igenom den ombrutna versionen av Älgflickan utan att hitta ett enda fel
• Fick ett arbetsstipendium av Svenska kulturfonden
• Skidade och såg fyra vargar cirkla runt mig i skogen
• Hittade min tygsax

Den här veckan gjorde jag däremot detta:

• Hämtade Edda från dagis med sparkstötting i snöyra. Det var svettigt.
• Läste igenom en gammal text som jag längtar efter att börja skriva igen. Efter påsk! Då!
• Gick på massage två gånger eftersom min nacke är en katastrof.
• Åkte till Vasa för att lyssna på mina kompisar Ellen och Elin som pratade om sina debutböcker vid Wasa teater. Superintressant, särskilt som jag har fått kika in i båda skrivprocesserna medan de har pågått.
• Lyssnade på min kusin Emma som hade konsert i Schaumansalen.
• Drack te hos mommo tillsammans med ett kusinbarn, hennes moster, samt min moster. (Lös den rebusen, om du kan.)
• Hälsade på hos Christin och åt kladdkaka som Lovis hade bakat.
• Grät flera gånger. Jag är ovanligt trött och deppig just nu.
• Klippte till en klänning genom att skära ut den eftersom jag inte hittade tygsaxen.
• Beviljades ett projektstipendium. 
• Fotograferade en solnedgång och la ut den på instagram.
• Funderade ungefär tio gånger om dagen på vad vi ska göra för att få lite mer plats här hemma.
• Fick ett paket på posten med Karins bok Pojken, som jag just har börjat läsa.
• Läste Ellens bok Jaga vatten, det var ett rent nöje! (Så många snygga formuleringar och bra karaktärer! Läs den!)

Frågor på det?

Min sämsta sida

Jag har ju många irriterande egenskaper, som till exempel att jag demonstrativt tutar varje gång en bil kör förbi vår lilla gata utan att notera att vi har förkörsrätt, eller att jag korrigerar mina barns språkfel då de berättar något för mig. Men det som just nu är mitt största tillkortakommande är att jag är så oerhört dålig på att vara mamma till prepubertala barn. Jag har noll tålamod med uppkäftighet, medvetna provokationer, sarkastiska, spydiga kommentarer, uppmaningar som bemöts av total nonchalans, ögon som himlar sig, kommentarer om att jag är SÅ pinsam, och så vidare. Jag hade väl hoppats att jag på något sätt skulle ha mognat till en bättre, större, generösare människa vid det här laget, men det har jag inte, utan jag blir precis så där arg och provocerad som man inte ska bli. Jag vet ju bättre. Jag vet ju att man ska vara så där som barn, och att föräldrar ska vara milda och bara surfa över dumheterna med ett godmodigt skrockande och en tanke om att det hör till ålder, och att det snart går över.
Men jag kan inte!
Och det här skedet i livet lär inte vara över på ett bra tag ännu.
Giv mig styrka.

Somedepp

Ju längre man är tyst, desto mer märks det då man säger eller skriver något. Det leder till att det känns som om jag borde ha något jättejätteviktigt på hjärtat för att blogga. Men det måste jag ju inte! Kanske ingen ens är här längre. Dagens filosofifråga: om man publicerar ett inlägg och ingen läser det, har man bloggat då?

En orsak är förstås att jag nästan inte läser bloggar själv längre. I dag läste jag den här artikeln och hörde på radion att det finns en undersökning som visar att man blir ledsen om man använder sig mycket av sociala medier. Jag är inte jätteförvånad.
Ibland blir jag glad av Facebook och Instagram förstås, men ofta blir jag ledsen, bara för att nätet är en sån tidsslukare. Jag fastnar. Jag ska kolla något snabbt, och plötsligt har jag gjort en massa annat, och glömt det jag ursprungligen skulle göra. Det känns som om jag håller på att avveckla mitt förhållande till internet, faktiskt. Jag har inte lagt ut lika mycket bilder på instagram som jag brukar, jag har avföljt en massa människor på facebook, jag har inte ens facebookappen på min telefon längre. Dessutom har jag tagit bort ljudet på pushnotiserna till t.ex. Wordfeud. Jag håller också på att träna min impulskontroll: att inte svara i telefonen varje gång den ringer (om jag håller på med något viktigt kan jag ju ringa upp istället för att avbryta mig), att inte kolla vem som skriver direkt telefonen plingar till. Det går faktiskt ganska bra, ibland kan det gå flera timmar mellan det att jag hör att jag har fått ett meddelande tills jag läser det. Jag räknar med att de som skriver tycker om mig ändå, fast det ibland tar en stund innan de får svar.

OM någon mot all förmodan skulle läsa det här (jag räknar med att ni är ännu mer avancerade i er internetavhållsamhet än jag), har ni några bra tips på hur man ska hålla sig borta från telefonen?

Hälften

De där småbarnsåren som jag tänkte var över nu visade sig mynna ut i ett annorlunda, men minst lika hektiskt liv. Det är inte lika intensivt som när barnen var små, men det är desto mer bråttom, och bekymren är av en helt annan art. Jag fattar inte hur folk hinner med i sina liv. Varken Caj eller jag jobbar fyrtiotimmarsveckor och ändå rinner tiden bara iväg. Vi hinner knappt handla och städa och sånt. Tjoff, så är det fredag. Tjoff, tjoff så är det måndag igen. Till och med barnen tycker det går för fort.

(Jag hinner nästan inte ens tänka på att skida.)

Jag vet inte när jag har varit utomhus ordentligt senast, inte ens fast det här är en av de vackraste vintrarna i mannaminne. Inte för att jag inte vill, men för att jag inte hinner. Hemskt. Så fort jag skulle kunna sätta igång med något roligt är det något som måste göras. Mat som ska kokas, nån som ska köras/hämtas nånstans ifrån, eller något annat som är mer brådskande. (Nu låter jag kanske som en hushållsmaskin, jag läser nog också massor, och stickar, och häromveckan sydde jag en klänning i merinojersey som jag nästan har levt i sedan dess, den är så skön! Men jag har tusen grejer jag inte hinner med, och det är frustrerande, för jag vill så mycket och är så trött!)

Men idag handlade Caj och vi har skåpen fulla av mat igen. Det var på tiden, fast jag hade glömt att skriva upp matolja så vi kunde inte alls poppa så mycket popcorn som vi hade tänkt. Jag jobbade och hann till och med yoga. Och medan Caj åkte till simhallen med Edda, och Lovis hängde hos grannen med två kompisar byggde Idun och jag lego i trekvart. Vi byggde en gård med bara gröna bitar. Huset är inte städat, tvätten är inte vikt, men vi har ätit tacos och tittat på en dansshow i vardagsrummet. Efter halva tiden i min famn sprättade Edda över till Caj där hon kände sig tvungen att vila ögonen lite, varpå hon somnade som en varm fisk utan att ha borstat tänderna.
Att saker blir på hälft är ett återkommande tema här i huset.

Vintern och skidorna

Vintern är så oerhört vacker i år. Den är så fin så att jag till och med har funderat på att skida. Som tur är, är sträckan mellan tanke och handling alltid väldigt lång när det gäller skidande. En gång lånade vi hem mina föräldrars skidutrustning och hade den hos oss i ett par år, och skidade bara en enda gång. Det var den där gången då Edda strejkade efter 50 meter och vi gav upp. Dessutom var skidornas vallning väldigt fäst vid snön, så jag kom knappt framåt.

Men nu! Nu är det inte många år kvar tills jag ska skida igen. Jag känner det på mig!

Det var så roligt, jag måste skratta

Det är konstigt hur enormt stor skillnad det är på december och januari. Det är inte så många veckor sen det var jul, men mitt sinne är i ett helt annat tillstånd. Tänk vad hjärnan ändå är bra på att strukturera upp saker och ting, och att ställa in sig och om sig så att man kan byta stämning helt och hållet på bara några veckor, eller ibland till och med dagar. Julgranen, julklapparna och pepparkakorna är bortglömda och lusten att lyssna på julmusik är helt obefintlig. Helt!

På tal om hjärnan och dess elastiska förmåga så har jag haft en del knäppa idéer på sista tiden. Det är roligt. Jag vill ha flera! Häromdagen tänkte jag till exempel på att skriva en romance baserad på barnsången "Det var så roligt, jag måste skratta, det kom en trekantig gubbe in". Det skulle vara ursvårt, men det måste ju gå om man jobbar tillräckligt hårt, tänker jag, att brodera ut en hel, lång och utförlig romantisk berättelse som faktiskt känns trovärdig, baserad på en så absurd och knäpp sång som den där. Idén blir bara roligare ju mer man tänker på hur man skulle omvandla det till en roman. Kanske huvudpersonen har varit deprimerad, men får ett överraskande besök av en välbyggd man med breda axlar och smala höfter, en trekantig en, alltså, som är klädd i något slags ekomaterial, träskor, näverjacka  -- korvaskinnet vet jag inte riktigt hur man skulle infoga utan att det blir konstigt, men det måste gå -- och hur han helt enkelt flyttar in hos huvudpersonen, som blir glad av hans närvaro. Sedan bor gubben där i generationer, osv. Berättelsen måste ju fyllas ut till oigenkännlighet, så klart, och bli betydligt mer mångfacetterad. Men grunden skulle vara låten i fråga.

Jag berättade om min idé för Ida-Lina. Hon fattade direkt förtjänsterna med tanken, och hur lustigt det skulle vara, vilket fick mig att tänka på hur skönt det är att ha vänner som inte dissar ens idéer och tycker man är underlig, utan istället blir nyfiken på om de går att genomföra. Nu menar jag inte att jag har för vana att umgås med folk som ratar mina idéer, snarare tvärtom. Men att diskutera idéer så här öppet på en blogg är snudd på obekvämt. Inte för att jag är rädd att någon ska stjäla min idé, utan snarare för att det är ganska blottläggande att avslöja att jag faktiskt går omkring och funderar på bland annat såna här saker, medan andra kanske funderar på jätteviktiga ämnen som presidentvalet, klimatförändringen, politiska utspel och litteratur som fyller en med svårmod. I och för sig tänker jag ju på de sakerna också. Men också på romaner om trekantiga gubbar som spelar munspel.

ps. en liten disclaimer, för nu höll jag på att begå samma misstag som när jag var barn och folk envisades med att förklara för mig att vissa idéer verkligen inte skulle genomföras: jag har alltså inte tänkt skriva den här romanen, utan bara funderat på om det skulle gå, och hur det skulle se ut.

Administration

Nu är jullovet slut. Två av barnen var mycket bedrövade över detta sorgliga faktum i morse. Tårar föll och mina peppande ordsalvor gjorde ingen skillnad. En av dem var i alla fall glad och ivrig över att få träffa sina kompisar igen. Det kunde ha varit värre.

Jag sitter nu i mitt nya arbetsrum på Campus Allegro och ska så småningom ta itu med att redigera Älgflickan. Jag har två dagar med författarbesök nästa vecka, de måste förberedas. Och så ska jag fixa undan en massa pappersarbete som har hopat sig under jullovet och i december. Det är alltid lika förvirrande med papper. Vilka behöver jag spara? Vilka kvitton har jag inte kollat upp? Har jag betalat alla räkningar? Jag brukar i allmänhet tycka att jag är ganska organiserad, jag kan till och med gilla att ordna och ställa, men att gå tillbaka och dubbelkolla saker och ting tycker jag ändå är lite besvärligt. Skulle jag bara syssla med papper skulle jag säkert vara bra på det, nu är det precis på en sån nivå att jag måste ha koll, men aldrig får upp nån bra och smidig rutin.

Mitt element

Jag kom på mig själv häromdagen med att fundera hur folk som tecknar och målar vet vad de ska teckna och måla. Och sen slog jag mig (mentalt) i skallen, för den här frågan får jag jätteofta angående mitt skrivande, och har inte riktigt förstått den. Hur får man inte idéer till vad man ska skriva, tycker jag skulle vara en mer intressant fråga*. Lite förenklat så funkar det så här för mig: det är bara att sätta ner pennan på pappret eller fingrarna på tangentbordet, och så är jag igång. Jag har sällan en plan, det kan bli lite vad som helst. När jag gick på Litterärt skapande undrar jag om det ens en enda gång hände sig att jag inte började skriva direkt när vi hade fått en uppgift.

Precis lika är det säkert för de som uttrycker sig bäst på något annat sätt. Eller ungefär, i alla fall.

Det var en ganska bra ögonöppnare för mig att tänka på det här. Att fatta att det här med att komma på berättelseidéer inte är så enkelt för alla, och att fatta att det kan vara precis lika lätt för en bildkonstnär att komma på motiv till sina tavlor som det är för mig att hitta på något att berätta om.

En liten disclaimer: bara för att jag har lätt att komma på idéer inbillar jag mig på inga sätt och vis att jag har lätt att komma på BRA idéer. Det kommer mycket ruttet ur den här hjärnan kan jag tala om. Men för att det ska komma ut något bra måste man sålla igenom alla tankar, eller åtminstone jag måste göra det, och våga tänka också på dåliga idéer, för kanske det finns något bra där inne som är värt att ta tillvara?

Det var skönt att få den här insikten (igen). Mina idéer, som jag ofta tyckte att folk inte fattade när jag var yngre (fast några av mina närmaste vänner, främst Aja, förstod mig exakt, som tur) blev något jag slutligen kunde kanalisera och till och med börja jobba med. Och nu, när jag är vuxen, känner jag att jag gör exakt rätt sak. Ett lyckligt slut, på sätt och vis (jag hoppas att det här slutet håller på i cirka femtio, sextio år till).

* svaret på hur man inte får idéer hela tiden är i mitt fall yoga. När jag står där och koncentrerar mig på andning, hållning och position kan jag inte använda hjärnan till något annat, och det är otroligt skönt. Yoga är så nära en off-knapp till huvudet jag har kommit.

2017

Jag var mer nedstämd 2017 än jag kan minnas att jag har varit sedan våren 2002, då jag skaffade mig magkatarr och tillfälligt hoppade av studierna. Kanske det beror på att Caj har börjat jobba, och att vi har haft svårt att få allt härhemma att löpa smidigt och rättvist, kanske beror det på att hösten har varit så mörk, kanske beror det på att jag har jobbat massor och tagit på mig mer än jag nästan har orkat, kanske är det att summan av barnens fritidsaktiviteter överstiger min ork, kanske på att jag börjar inse hur psykiskt tungt vårt Ålandsår faktiskt var för både Caj och mig ... Mest troligt är väl att det är en kombination av allt.

I fredags flyttade Caj och jag mina grejer från Strengbergs, där jag har hyrt in mig i två olika arbetsrum sedan vi for till Malta i fjol. Nu är jag tillbaka på Campus Allegro, där jag delar rum med Lisen. Det är mitt fjärde arbetsrum sedan hösten 2015, och jag börjar verkligen vara lite trött på att släpa runt mina (släktingars avlagda) möbler över hela stan. Jag börjar så småningom känna mig mogen att jobba hemma igen. Men just nu finns ingen plats här, så om det ska lyckas borde jag låta bygga något åt mig på gården. (Kanske ett sånt här hus?) Tills dess måste jag ha ett arbetsrum, för lugn och ro och fokus kan vara svårt att hitta här hemma då stora barnen kommer från skolan med ett gäng kompisar och ska öva in ett dansprogram eller något annat som kräver plats och hög volym.

2018 ska jag försöka ta ner på tempot och fokusera på att skriva. Jag har redan inlett med att tacka nej till ett par uppdrag som jag antagligen hade tackat ja till för ett år sedan. Jag vet precis vilka projekt jag ska satsa på nästa år och får inte ta på mig flera. Jag ska också försöka ägna en dag per vecka åt att läsa och fundera och göra praktiska saker istället för att bara producera text och idéer hela tiden, för jag märker nu då jag har haft ett riktigt lugnt jullov, att nya, fräscha och riktigt inspirerande idéer dyker upp igen, så ofta att jag inte ens hinner skriva ner dem. Tid alltså. Det är så viktigt hur jag disponerar den för att det ska bli bra.