Det var så roligt, jag måste skratta

Det är konstigt hur enormt stor skillnad det är på december och januari. Det är inte så många veckor sen det var jul, men mitt sinne är i ett helt annat tillstånd. Tänk vad hjärnan ändå är bra på att strukturera upp saker och ting, och att ställa in sig och om sig så att man kan byta stämning helt och hållet på bara några veckor, eller ibland till och med dagar. Julgranen, julklapparna och pepparkakorna är bortglömda och lusten att lyssna på julmusik är helt obefintlig. Helt!

På tal om hjärnan och dess elastiska förmåga så har jag haft en del knäppa idéer på sista tiden. Det är roligt. Jag vill ha flera! Häromdagen tänkte jag till exempel på att skriva en romance baserad på barnsången "Det var så roligt, jag måste skratta, det kom en trekantig gubbe in". Det skulle vara ursvårt, men det måste ju gå om man jobbar tillräckligt hårt, tänker jag, att brodera ut en hel, lång och utförlig romantisk berättelse som faktiskt känns trovärdig, baserad på en så absurd och knäpp sång som den där. Idén blir bara roligare ju mer man tänker på hur man skulle omvandla det till en roman. Kanske huvudpersonen har varit deprimerad, men får ett överraskande besök av en välbyggd man med breda axlar och smala höfter, en trekantig en, alltså, som är klädd i något slags ekomaterial, träskor, näverjacka  -- korvaskinnet vet jag inte riktigt hur man skulle infoga utan att det blir konstigt, men det måste gå -- och hur han helt enkelt flyttar in hos huvudpersonen, som blir glad av hans närvaro. Sedan bor gubben där i generationer, osv. Berättelsen måste ju fyllas ut till oigenkännlighet, så klart, och bli betydligt mer mångfacetterad. Men grunden skulle vara låten i fråga.

Jag berättade om min idé för Ida-Lina. Hon fattade direkt förtjänsterna med tanken, och hur lustigt det skulle vara, vilket fick mig att tänka på hur skönt det är att ha vänner som inte dissar ens idéer och tycker man är underlig, utan istället blir nyfiken på om de går att genomföra. Nu menar jag inte att jag har för vana att umgås med folk som ratar mina idéer, snarare tvärtom. Men att diskutera idéer så här öppet på en blogg är snudd på obekvämt. Inte för att jag är rädd att någon ska stjäla min idé, utan snarare för att det är ganska blottläggande att avslöja att jag faktiskt går omkring och funderar på bland annat såna här saker, medan andra kanske funderar på jätteviktiga ämnen som presidentvalet, klimatförändringen, politiska utspel och litteratur som fyller en med svårmod. I och för sig tänker jag ju på de sakerna också. Men också på romaner om trekantiga gubbar som spelar munspel.

ps. en liten disclaimer, för nu höll jag på att begå samma misstag som när jag var barn och folk envisades med att förklara för mig att vissa idéer verkligen inte skulle genomföras: jag har alltså inte tänkt skriva den här romanen, utan bara funderat på om det skulle gå, och hur det skulle se ut.