Min förbenade fart

Jag pratar snabbt. Jag tänker inte så ofta på det, bara när nån påpekar det, eller när jag ska hålla en presentation och jag vet att många tänker på det samtidigt. Jag försöker förstås att inte låta det bära iväg HUR fort som helst, och brukar gardera mig genom att be åhörarna säga till om det ändå går för snabbt.

Nästa vecka ska jag till Estland och hålla två författarpresentationer. En är en bokklubb (delvis via videochatt) för gymnasieelever med svenska, ryska och estniska som modersmål. Den går på engelska. Man skulle ju tycka att ett främmande språk skulle sakta in mig, och det gör det kanske lite, men jag pratar nästan lika kulspruteaktigt när jag pratar engelska som svenska, har jag fått höra. Det andra besöket är en författarpresentation för en grupp svenskastuderande vid universitetet i Tartu. Det besöket ska jag hålla på svenska. När jag pratade med lektorn på telefon, bad han mig prata ännu långsammare sedan när jag håller min presentation. Om han bara visste hur snabbt jag egentligen pratar skulle han säkert vara skräckslagen.

Jag brukar tycka att det är roligt att berätta om böckerna och om mitt skrivande. Att prata långsamt är däremot något av det svåraste jag vet. Det är som om hela energin går åt till att bromsa, istället för att få något sagt. Gah!

Jag försöker hålla mina presentationer högt här i mitt ekande arbetsrum (både för att träna mig, och för att kontrollera hur länge de tar) och blir alldeles andfådd av att ständigt hålla tillbaka. Jag har ägnat nästan hela veckan hittills åt att förbereda dem, och är långt ifrån klar. Jag vill bara skriva vidare på mitt manus nu, men hinner inte.

Jag är verkligen nervös inför det här besöket. Om någon har något slowspeaking-tips får ni gärna dela med er av det. För jag vet faktiskt inte hur jag ska klara av det här med äran i behåll.