Brottas med flickor

Caj är på vift och jag är värsta supermamman. Jag orkar aldrig vara så här duktig när han är hemma, och jag skulle aldrig klara av att vara så här flitig i längden. Är redan helt färdig, och då har har bara varit borta drygt två dagar hittills.

Jag har till exempel sytt hissgardiner till alla barnens rum (tre stycken). Åkt till biblioteket med barnen. Handlat strumpbyxor och vantar med dem, åt dem. Släpat hem en megatung sekretär från loppis (okej, där hjälpte pappa till). Lastat ett helt lass med byggskräp alldeles själv och åkt med det till återvinningen. Möblerat om i Eddas rum, inklusive flytt av väggfast lampa och bokhylla. Lärt mig stämma en fiol, stämt den och övat på både fiol- och gitarrläxa med barnen. Läst många, många böcker för Edda. Tvättat, hängt och vikt fyra maskiner tvätt. Gjort mat åt oss alla många gånger. Städat upp efter alla projekt. Det här är förstås helt normalt för många. Men jag tycker ändå att både jag och de (och alla hemmaföräldrar som gör mindre än så här, för det här är galet) är hjältar.

Nu måste jag verkligen softa tills Caj kommer hem igen, så jag inte tar slut.

Men det är intressant det här med familj. När Lovis och Idun var små och Caj var borta längre sjok kändes det lite ensamt och jättejobbigt att vara hemma med två barn. Nu är det inte en så stor grej länge. Lovis och Idun är stora, de kan hjälpa till om det krävs och går bra att diskutera med, och Edda är inne i en rolig och lite tokig ålder just nu.

Ja Edda ja. Haha.

Exempel ett:
När hon vaknade i morse var det av att hon skrattade åt en dröm hon hade. "PAPPA!" ropade hon. "Jag blåtas med flickan!" (pappa, jag brottas med flickan) (hon glömde att Caj inte var hemma). Den drömmen hade jag gärna hört mera om.

Exempel två:
När jag berättade att min pappa skulle komma och sköta henne en stund på förmiddagen eftersom jag skulle på fysioterapi blev hon så glad att hon låg och sprattlade en lång stund. Det slutar man göra i nån ålder. Det är synd.

Exempel tre:
I bibban såg Edda ut att tugga på något. Jag visste att hon inte hade tuggummi eller nåt annat ätbart med och blev tvungen att undersöka saken.
Jag: Edda, vad äter du?
Edda: Stenar.
Jag: Va? Får jag se.
Edda gapar och jag ser rester av små, svarta korn. Det ser ut som grus.
Jag: Men Edda, inte får du äta stenar, du kan ju bita sönder dina tänder. Det kan göra jätteont. Så ska du inte göra fler gånger.
Edda: Men det är ju GOTT!