Manskvoten

Linn skrev just ett inlägg om en av frågorna som kom upp under föreläsningen i måndags. Låt mig citera:

Jag hade äran att ställa några frågor på slutet och Clara levererade kvällens allra bästa svar på frågan om hur vi kan inkludera fler män i bloggvärlden. Hon svarade kanske inte fullt så här brutalt, men ungefär att män faktiskt inte måste finnas överallt. Vi behöver inte kvotera in fler män.

Jag älskade det där svaret, för jag tänker lika. Om vi med våld försöker kvotera in män i bloggvärlden, kan det inte delvis vara ännu ett tecken på hur beroende vi är av det manliga godkännandet? Som om bloggandet blir riktigt supermycket värt först när också de stora massorna män fattar grejen.

Det är klart att alla män som vill blogga ska göra det, och välkomnas i gemenskapen, men det får inte bli ett självändamål med manlig bloggkvotering bara för att man ska kännas att man har lyckats. Börjar bloggportalerna anpassa bloggvärlden för att locka män (inte för att jag vet hur det skulle gå till) går man ju i den klassiska fällan, att granska sig med "den manliga blicken" istället för att bara vara den man är, eller i det här fallet, låta bloggvärlden vara det den är.

Samtidigt finns det ju något underbart med de män som väljer att blogga. Hela bloggkonceptet bygger på personlighet, och det finns för få forum där män förväntas vara offentligt personliga. Jag kom på mig själv med att tänka så här, här om dagen:

Det första steget för mig, med feminismen, är rätten att vara den jag är som kvinna, oavsett om jag är ultrafeminin eller manhaftig eller något däremellan. Att inte låta det att jag är född till kvinna hindra mig. En stor del av den feministiska diskussionen går ut på att peka på orättvisor gentemot kvinnor, vilket är en viktig grej att prata om, förstås. Men en annan sak, som mer och mer dyker upp, är hur bilden av vad en man är måste revideras. Männen i mitt liv (Caj, mina bröder och andra vänner), är ganska mjuka av sig, de är inte rädda för att visa känslor och prata om det, för att gråta eller för att bli uppfattade som feminina om de väljer att röra sig på arenor som av tradition har hört till oss kvinnor. Men jag är medveten om att de här männen inte utgör normen. Och jag tror hårt på att normen kring manlighet måste brytas, att vi, alla, måste hitta ett friare förhållningssätt till vad det är att vara man. För precis som kvinnor, ska ju också män få leva ett liv de känner sig överens med.

Jag tyckte t.ex. det var alldeles fantastiskt när Caj bloggade mer aktivt för ett par år sedan. Jag har  förmånen att leva med honom, så jag känner honom rätt bra vid det här laget (på lördag har vi varit tillsammans i fjorton år), men det är inte så många som är så lyckligt lottade att de får höra hans smarta tankar och uppleva hans roliga humor dagligen. Man lär ju känna en människa på ett helt annat sätt när man läser hennes personliga reflektioner eller helt vanliga vardagsupplevelser, men de flesta män som är offentliga, är det å sitt yrkes vägnar, vilket säkert också formar bilden av manlighet på ett inte alltid så önskvärt sätt. Med tanke på det skulle det ju verkligen vara roligt om fler män bloggade. (Nu då jag satt och läste hans gamla inlägg och hittade det här, blev jag lite extrakär i honom.)