Den där domedagskänslan jag har burit på i flera år (särskilt strax innan 21.12 2012), börjar blomma upp igen. Ja, det är förstås summan av flyktingkrisen och det ekonomiska bottenläget i landet som påverkar mig.
Trots att jag nästan jämt brukar lita på världen och tillvaron känner jag mig orolig. Ekonomin i landet är nu vad den är, men då det gäller flyktingarna och hur vi reagerar på att andra människor är i kris blir jag riktigt rädd. Det finns många människor som hjälper till och rycker in och volontärarbetar med det de kan göra, men det finns samtidigt också väldigt många rädda och/eller främlingsfientliga typer som helst vill stänga alla gränser på direkten. Som sprutar ner barnfamiljer med vattenkanoner, som attackerar små pojkar med tårgas. (Och så finns det förmodligen en stor grupp som blundar.)
Det känns som om det är nu det visar sig huruvida man klarar av att leva upp till föreställningen om den människa man tror sig vara. Det är inte lätt och smidigt och enkelt att engagera sig som volontär för flyktingarna som kommer, men det är viktigt. Det är svårt att veta hur mycket pengar vi ska betala in till olika hjälporganisationer, men att det är det som är svårt i vårt liv bevisar hur bra vi har det. Det kanske inte känns det minsta roligt att göra något konkret som att hjälpa till på ett flyktingcenter, eller att åka till loppis och sortera kläder, eller göra nån annan insats, men det är inte för att det gynnar oss själva nu som vi ska hjälpa. Hjälpen ska inte vara en transaktion, något vi gör för att få uppskattning eller tack eller beundran tillbaka. Hjälpen ska vara något vi ger, utan att förvänta oss något i utbyte. Om vi känner oss duktiga eller självgoda är egentligen helt oväsentligt. För det här handlar inte om oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar