Vinnaren är utsedd!

Efter flera, noggranna kontrollräkningar på hur många lotter som nu riktigt skulle finnas med i lotteriet blev det ingen mindre än Lotta som vann boken om Alberta Ensten och uppfinnarkungen. GRATTIS!

Lotta, kan du vara snäll och höra av dig till engulapelsin(a)gmail.com med dina kontaktuppgifter så ska du få en bok på posten!

(Ni andra kan köpa boken här eller här eller låna den på ett bibliotek i din stad.)

God jul!

GOD JUL!

Vinnaren!

Oj oj, jag har ju glömt att dra en vinnare i Alberta-lotteriet. Vilken skurk jag är! Och nu sitter jag i bilen på väg till Nykarleby och har inte riktigt möjlighet att fixa det. Men jag återkommer så fort det går och förlänger tävlingstiden: alla som kommenterat när jag drar lott är med! God julaftons-afton från bloggdiktatorn!

Julgodispapper

Förra året köpte jag greaseproof paper från Happy Monday. Det är överlägset bäst när det gäller att slå in julgodis. Snyggt, enkelt och så otroligt mycket smidigare än cellofan som bara går av i fel riktning och spärrar och har sig. Jag önskar att jag hade kommit på att beställa mer, tidigare i höst. Nu är det lite sent, vågar jag gissa. Men ett hett tips för nästa års julgodiskok, alltså: beställ papper av Lena!

Upp och ner

Ett roligt fenomen här på Åland är att jag har lärt känna massor med trevliga ...journalister. Okej, alla trevliga jag träffar är inte journalister, men många. Och de känner alla varandra. Igår var vi bjudna hem till Lisa och Anders på glögg och träffade flera andra som både de och vi känner. Några nya bekantskaper gjorde vi också.

Men trots att de senaste dagarna har varit bra (jag har försökt sova så mycket som möjligt och har ägnat mig åt trevliga aktiviteter som godistillverkning, paketering och pyssel) drabbades jag för en stund sedan av en häftig längtan hem till vårt eget hus. Bara för att det är så mysigt där på julen. Öppen spis och badkar, till exempel. (Dåliga exempel, det handlar nog mycket mer om stämningen och känslan där än om konkreta möbler, faktiskt.) Det går upp och ner i mitt boendekänsloliv, jag säger då det.

Broccolin

Jag började som sagt sticka en mössa. (Eller sa jag det?) Men nu har jag kommit av mig, det är kanske inte så smart att börja med svåra mönster när man inte har stickat på tio år. Jag sprättade upp ett par varv häromdagen och har svårt att studsa tillbaka. Men kanske den blir klar till julen.

Mössan jag stickar ser ut så här. Fast jag stickar min i grönt. När jag just försökte visualisera hur jag kommer se ut i min nya huvudbonad insåg jag att jag förmodligen kommer påminna om en broccoli. Nåja. Grönsaker är nyttiga och goda, så det kan jag stå för.

Den goda nyheten

Mitt i min koma-aktiga trötthet fick jag ett brev från författareföreningen! Jag har fått fem månaders arbetsstipendium, så nu har jag inkomsten säkrad fram till slutet av augusti nästa år.

Hurra! Hurra! Hurra för fonder som vill understöda det jag gör.

Och tack, tack tack så mycket!

Netflixtipsen

Just det, jag lovade ju dela med mig av mina tre Netflixtips! Här kommer tre dokumentärer som jag tycker ni ska se om ni orkar och vill.

1. Mortified Nation
Folk läser ur sina tonårsdagböcker inför publik. Så sjukt roligt. Mycket roligare än man kan föreställa sig. Jag har aldrig, aldrig skrattat åt en dokumentär så att jag har fått kramp i magen och tappat kontrollen. Det gjorde jag nu.

2.  No Impact Man
En man bestämmer sig för att leva ett år utan att göra något ekologiskt fotavtryck. Hans fru är med på det, men när hon inser vad det innebär blir hon lite perplex. All mat de äter ska vara producerad inom en radie på 40 miles från New York (där de bor) de använder inga fordon som drivs av annan energi än benenergi (de cyklar alltså, jag kunde absolut ha uttryckt det där på ett smidigare sätt), producerar inget avfall och stänger slutligen av elektriciteten till sin lägenhet. Mycket intressant och inspirerande på sitt sätt. Även om jag inte fick lust att leva på samma sätt fick det mig att inse hur mycket mer jag verkligen skulle kunna göra.

3. Blackfish
En dokumentär om späckhuggare i fångenskap, om deras enorma känsloliv och om hur en av dem, Tilikum, med tiden drabbas av en psykos och dödar flera av sina tränare.

Har ni andra tips? Jag tycker Netflix kan vara en sann djungel ibland, där finns en massa filmer och serier, men rätt många är dåliga, och dem orkar man ju inte sätta kväll efter kväll på att sålla igenom..

Julstress

Här har jag gått omkring och trott att jag inte är julstressad. Och så märker jag att jag är så trött att jag nästan går av. Det är kanske nu, när ledigheten hägrar, som jag släpper fram allt det där som har byggts upp under sommaren, hösten och vintern. Det har inte varit lätt att flytta, att ha en ettåring som inte sover särskilt bra, att försöka finna sig till rätta, att bolla två jobb, en skrivarkurs och en familj... allt har gått omlott hela tiden och vi är alla jättetrötta. Men mest märker jag förstås av min egen trötthet eftersom jag befinner mig mitt i den. Just nu är jag så slut att jag känner mig alldeles bedövad och bedrövad. Jag vill bara sova. Huset har inte blivit städat på flera veckor. Dammråttorna virvlar fritt, klädhögarna växer. Håhå.

Under julen ska vi åka hem till mina föräldrar. Vi kommer alltså att befinna oss i närheten av en massa vänner som vi inte har sett på alltför länge. Men när jag tänker på antalet människor jag skulle vilja träffa, antalet timmar jag borde vila och antalet dagar vi kommer vara i Nykarleby, ja då misstänker jag att ekvationen inte kommer att gå ihop. För nu när vi för en gångs skull faktiskt är lediga borde vi nog vila. Hittills, sedan början av juni, har Caj jobbat utan paus och när han har kommit hem har jag stuckit iväg för att jobba, vilket gör att vi inte har tagit det lugnt ett enda veckoslut sedan... ja när? Innan vi började packa i våras, antar jag. Det är inte konstigt att jag är trött, att vi alla är trötta. Så vi måste se till att faktiskt vara lediga när vi är lediga, i bemärkelsen att vi inte har en massa program. Hur roligt det än skulle vara.

Och allt det här får mig att tänka på hur vi hade det för ett år sedan. Helt annorlunda på alla sätt. Så där ekonomiskt och samhällsanpassningsmässigt har vi det bättre nu, men på nästan alla andra sätt har vi det jobbigare. Och det är ju rätt intressant, att gå från en extrem till en annan så här snabbt gör att det är rätt lätt att jämföra våra två olika livsstilar. Vår nuvarande för oss onekligen allt längre bort från våra ideal. Det är svårt att hinna leva eftertänksamt, medvetet, ekologiskt, hållbart och i enlighet med alla våra värderingar när vi har så bråttom hela tiden.

Våga vila

Barnen hade ingen skoldag idag eftersom de hade julfest nu under kvällen. Först hade vi en fotografering inbokad eftersom jag ska vara i tidningen på lördag. Vi klädde upp oss lite, försökte äta gröt och gjorde alla andra morgonsysslor, sen kom fotografen, så vi poserade och kråmade oss en stund. Vi gick till öppna förskolan alla fyra, sjöng, handlade lite mat, kom hem, pysslade och pratade. Full fart. Sen började jag baka bröd, jag kokade kola och gjorde grönsakssoppa som vi åt innan vi skulle ställa oss i ordning till kvällens julfest. Och så var det strumpbyxor som var på vift, flätor som skulle flätas och örhängesbeslut som skulle fattas. Caj kom hem en halvtimme innan vi skulle åka, så det var ganska tight, men vi kom nästan i tid. Julfesten var fin och trevlig och nu sover barnen. En helt vanlig dag för de flesta barnfamiljer, skulle jag tro.

Och jag är helt slut. Vi har haft ovanligt mycket program den här veckan, jag har fortfarande inte återhämtat mig från helgens stora sömnsvacka. Jag tittar nästan i kors av overload.

I morgon skulle våra goda vänner egentligen komma på middag, men jag avbokade just. Och trots att det här är en sak jag alla gånger uppmuntrar andra till, att avboka också roliga saker för den egna orkens skull, så kändes det betydligt svårare att genomföra än att rekommendera. För jag vill ju inte att våra vänner ska tänka att jag inte vill vara med dem. Naturligtvis är de tillräckligt fiffiga för att fatta det, men ändå. Och jag antar ju att det jag valt i och med det här är en helt vanlig kväll med yoghurtfläckar, smågnabbande och vanligt kaos istället för en rolig middag. Men. Jag är ändå tämligen säker på att beslutet är rätt. För trots att jag fortfarande är lika trött känner jag mig inte stressad över allt jag vill hinna med längre.

Sällan tycker jag att jag måste göra saker för andras skull, längre. Jag tror överhuvudtaget att folk i min omgivning har ganska låga krav och förväntningar på mig. Däremot är min vilja så mycket större än min ork att jag helt enkelt måste välja att ha det tråkigt ibland bara för att jag inte ska köra slut på mig.

Klart att ni alla redan vet att man kan göra så här. Men jag tänkte ändå berätta att man inte bara KAN göra så här, utan att nån faktiskt också GÖR så här, nämligen jag. Det var inte så farligt. Och förhoppningsvis får vi ha dem över på middag om några dagar istället, då jag är piggare igen. Då kommer jag tycka att det är desto roligare.

Julstök och julgodis

I går fick jag vara med på Nya Åland med mina bästa jultips.

En sak sa jag emellertid inte att jag också brukar göra (en! bara en!!) nämligen att göra eget julgodis. Det här beror dels på att jag älskar sötsaker (vi klarar dock fortfarande av vår godis- och bullastrejk bra, måste jag säga), dels på att jag gillar saker som är hemlagade, dels på att jag faktiskt gillar pysslet med att koka, skära och förpacka hemlagat julgodis. En bonus är att det går att göra godiset helt laktosfritt och helt ekologiskt om man är lagd åt det hållet.

Jag har mina favoriter. Här kommer länkar till två recept som jag bloggat om förr:

Pias dajm

Claras apelsinkola (fast ibland har jag bytt ut apelsinen mot några droppar pepparmyntolja och tagit vanlig, mörk choklad)

Här kommer ett par andra recept som jag verkligen gillar.

Kolafylld choklad 

ca 25 st

100 g ljus choklad

kola:

1 dl vispgrädde

1/2 dl ljus sirap

1/2 dl fint socker

1/2 dl florsocker med chokladsmak

ca 25 små folieformar

Smält chokladen i vattenbad. Pensla insidan av folieformarna med smält choklad. Minst två varv behövs för att det ska bli tillräckligt tjockt!

Blanda alla ingredienserna i en glas-/ porslinsskål som tål mikro (true story: en gång gjorde jag kolasmet i mikron i en plastkål. När jag kollade nästa gång hade botten smultit och hela mikron var full med plastblandad kola. Rekommenderas inte).

Koka smeten på 600 w i 5 minuter. Rör om och koka ytterligare 2-3 minuter. Låt smeten svalna lite och fyll folieformarna. Täck med smält choklad när de har svalnat.

Mycket jobb och petande, men extremt gott!!!

Kokosbitar

ca 50 st

50 g smör

1 dl socker

2 dl vispgrädde

200 g kokosflingor

glasyr:

200 g choklad

25 g kokosfett

Blanda smör, socker och grädde i en kastrull och koka fem minuter. Blanda i kokosflingorna. Häll upp i en form och låt svalna helt. Skär upp i små bitar.

Smält chokon och kokosfettet i en skål i mikron ( i omgångar) eller i vattenbad, i kastrull. Doppa kokosbitarna och låt dem svalna på ett nytt bakplåtspapper. Slå in i cellofan.

Nu får ni berätta: vilka recept brukar ni följa? Vilka julgodissorter är era favoriter? Share, share!

Tävlingsdags!

Idel fina recensioner har hon fått, Alberta Ensten. Senast idag i HBL. Det ska vi fira, det har blivit dags för det utlovade lotteriet!

Du kan vinna ett exemplar av Alberta Ensten och uppfinnarkungen genom att kommentera detta inlägg (berätta gärna vem du ska läsa boken för (dig själv? ett barn? en gatumusikant med litterära brister? - eller om du till och med ska ge bort den.) Om du dessutom delar inlägget på facebook får du två lotter i dragningen (nämn det i så fall i kommentarsfältet nedan, annars har jag inte koll). Tävlingen avgörs nu på söndag, den fjärde advent 2014.

Lycka till!

Bättre på Åland

Efter en rejäl svacka där i november tycker jag plötsligt att jag trivs rätt bra här på Åland igen. Det enda jag (som sagt, jämt och samt, varje dag) längtar efter är ett eget hus. Ett eget, som vi kan inreda, måla och tapetsera på vårt sätt. Ett hus där våra möbler passar in och där det lönar sig att skaffa möbler som passar in, om de saknas. Där vi vill satsa och bo in oss på allvar. För eftersom vi vet att det här boendet är tillfälligt orkar vi inte riktigt göra det till vårt eget. Och det känns.

Men så där i övrigt är allt rätt bra. Att komma hem till Mariehamn kändes vant den här gången (när jag kom hit natten till idag, alltså). Vårt vardagsliv i Jakobstad känns avlägsnare för varje vecka som går. Som ett härligt minne, men ändå nåt som inte har varit vår verklighet på ett tag.

Vi ska åka till mina föräldrar över julen. Då kommer vi också att besöka vårt hus för att hämta lite grejer som vi lämnat efter oss. Det blir intressant att uppleva det mötet. Å ena sidan älskar jag verkligen vårt hus, å andra sidan är det inte vi som bor där nu, det är inte vårt hem längre.

Det är mycket som har hänt i mitt huvud sedan vi flyttade i juni. Och mycket kommer säkert ännu att hända. Därför tycker jag det är bra att vi ger oss tid att bo in oss här i stan innan vi bestämmer hur vi går vidare, om vi slår ner bopålarna djupare på Åland eller om vi fortsätter bo på hyra, behåller vårt hus med tanke på en avlägsen framtid och därmed också väljer att stanna kvar med ena benet i vårt gamla liv. På många sätt tror jag det skulle innebära ganska mycket sinnesro att ha hela bohaget på ett ställe. På andra sätt tvivlar jag på att vi nånsin kommer hitta ett hus som känns så perfekt för oss som det vi har i Jakobstad.

Den plötsliga insikten

Ibland får jag en kalldusch och inser att JAG faktiskt är HÄR och NU. Allt flyter på och så plötsligt väller den där välbekanta insikten in och jag blir så förvånad över att tillvaron faktiskt är sån här, på riktigt. Att just det här är mitt liv, min verklighet. Att personen jag ser i spegeln är jag. Att den som pratar och säger saker är jag.

Det låter ju förstås självklart nu när jag skriver det, men jag är rätt säker på att jag inte är den enda som ibland drabbas av en sån här distans och samtidig närhet till livet, som gör att jag plötsligt på något sätt kan iaktta och analysera det som sker medan det händer. Men bara på ett känslomässigt plan, så fort jag tittar alltför noga försvinner förnimmelsen.

(Ni ser, det går inte att förklara på ett vettigt sätt. Nån som vet vad jag pratar om? Hallå..? Hallå?)

Litterärt skapande

Jag kom mig fram till Åbo utan problem. Utan överraskande problem, vill säga, det är förstås alltid problematiskt att sova för lite, vilket man oundvikligen gör när man ska stiga upp 01.55 och åka med färjan 03.20. Inte alltid idealiskt med ö-liv, nej. 

Sen glömmer jag ofta hur tunga de här helgerna är, vi som deltar i kursen ska både skriva, diskutera och ta in så otroligt mycket under en kurshelg. Det jag däremot aldrig glömmer är hur bra det här är för mitt skrivande. Jag lär, lär, lär mig och det älskar jag. Jag tycker på riktigt att vi alla som går litterärt skapande har blivit jättemycket bättre på sånt vi kämpade med i början. Bra kurs, minst sagt, oavsett om man tidigare mest skrivit i smyg eller om man publicerat sig.

(I kväll är det för övrigt julfest, tjoho!)

Väder, volym 2

I bästa fall stiger jag upp 02.00, klär på mig, åker ut till Långnäs, hoppar på båten, kryper till kojs och vaknar i Åbo.

I värsta fall stiger jag upp 02.00, klär på mig, åker ut till Långnäs, väntar där till 03.20, får veta att Amorella inte kan ta i land på grund av att det blåser för mycket, går tillbaka till bussen, återvänder till Mariehamn, traskar hem igen i stormen och regnet.

Barnfestklädoteket

Eftersom min favoritsyssla är att producera fler idéer än jag någonsin kan förverkliga ger jag er härmed en projektidé som någon med piggare och aktivare sinnelag än jag själv kan köra igång.

Problem:
Så här i julfesttider köps det massor av snygga och dyra (och oetiskt) tillverkade barnfestkläder som används bara en gång. Det är rätt vanligt, skulle jag tro, att man köper en stilig kostym eller en röd klänning som nästa år är för liten, eftersom barn är kända för att växa jättesnabbt. Visserligen kanske stassen i fråga går vidare till följande bror eller syster i ledet, eller till en yngre kusin eller kompis, men faktum är att få festkläder hinner bli uppnötta innan de är så omoderna att ingen vill använda dem längre.

Lösning:
Ett nätverk eller en firma som hyr ut festkläder till barn för några euro per kväll. Sällan äger alla julfester i en stad rum på samma dag, så redan under en säsong skulle kläderna kunna användas många gånger. Jag skulle åtminstone jättegärna ha anlitat en sån, nischad firma nu till julfesten istället för att köpa festkläder åt Lovis för dyra pengar, som jag gjorde igår. Eller bara ha gått in i en facebook-grupp och kollat vad som finns, vad som är ledigt när och bokat in mig. Det skulle ju vara toppen, eller hur? Och jätteenkelt, egentligen. Man startar en sluten grupp där kriteriet för att vara med är att man själv bidrar med festkläder som kan lånas ut. Under bilden skriver man in vilka datum kläderna är tillgängliga, storlek och var de finns. Sen är det bara att höra av sig om man behöver låna. Bra va?

(Enda problemet är kanske hur man ska göra ifall någon råkar förstöra ens kläder... kanske man måste garantera att återlämna dem i gott skick, eller skaffa något nytt, motsvarande om det går illa? Alla betalar in 1 euro på facebookgruppens konto, och så kan man få ersättning därifrån ifall kläderna får fläckar som inte går bort. Det finns en del att lösa, men inte mycket, vågar jag påstå.)

Väder och öar

Det stormar. Det stormar säkert på fastlandet också, men här på Åland betyder en storm att jag inte kan ta mig härifrån. Eller hem, ifall jag är bortrest. Natten till måndag var det nära att Viking Grace inte skulle kunna lägga till i Långnäs. Efter spänd förväntan fick vi faktiskt köra i land till slut, men det var osäkert in i det sista. Vindar och vågor påverkar min vardag på ett helt nytt sätt nuförtiden. (I morgon hoppas jag det mojnar, för då ska jag till Åbo på kurs igen.)

Bloggisk intertextualitet

Linn bloggade just om framtidsplaner, inspirerad av Janina. Ofta när jag läser andras bloggar får jag lust att blogga om samma sak. Och sådana här svallvågor går det förstås ofta inom bloggvärlden, det är trevligt, tycker jag. Jag föreställer mig att vi till viss del har olika läsare (samtidigt som jag tänker mig att alla läser Linns blogg), vilket gör att vi plötsligt är många som kan berätta vad vi tycker om en viss fråga. Ni och jag, alltså. Och Linn och hennes läsare och Janina och hennes. Till saken:

Linn frågade ifall vi som läser kan leva utan att ha ett specifikt framtidsmål eller en konkret plan på vad som ska hända. Så här kommenterade jag inlägget:

Bra inlägg! Jag tror inte att jag har ett så stort behov av konkreta planer, mera fantasier och en öppenhet inför att precis vadsomhelst fortfarande kan händ (typ att plötsligt skaffa höns eller sen lika plötsligt flytta till Åland. Eller åka utomlands i några månader). Ja, nu när jag tänker efter är det precis SÅ jag vill ha se på min framtid: ivrigt och med en massa idéer som inte känns omöjliga, men inte heller som något jag går under av att inte få uppleva. Så där har jag nog alltid varit, förresten. Jag har haft önskemål, men inga sådana där ”HIT MÅSTE JAG KOMMA”-planer. Sånt orkar jag inte med, det känns för bindande.

(ursäkta alla skrivfel i citatet ovan, jag blev tydligen så ivrig inför ämnet att jag inte kollade hur jag formulerade mig)

Jag funderar på framtiden, hela tiden. Tänker ut en massa möjliga scenarier. Men jag har faktiskt inga sådana där "måsten" kvar i livet, och det är riktigt skönt. De jag hade när jag var yngre var de vanliga: hitta en livspartner, få barn, få en utbildning, skriva en bok, i vilken ordning som helst. Och jag har Caj, jag har Lovis, Idun och Edda, jag är utbildad till formgivare och jag har skrivit fyra böcker.

Jag tycker det är superskönt att vara vuxen och ha uppnått alla de där stora sakerna i livet. Det är klart, inget varar för evigt, man vet aldrig vad som händer (plötsligt kanske jag glömmer ALLT jag en gång lärde mig under studietiden, haha. Nå nej, nå nej, menar snarare att det plötsligt kan dyka upp nya, konkreta målsättningar som känns jätteviktiga), men på det stora hela är jag nöjd och tacksam över var jag är i livet. Samtidigt som det ingalunda känns som om det är här jag kommer förbli för evigt.

Tack vare barnen befinner vi ju oss i en ständig metamorfos, och så där jobbmässigt vet jag aldrig heller vad som finns bakom nästa krök: kommer jag att få fler stipendier? Kommer mina böcker att fortsätta bli antagna? Man vet aldrig. Spännande. Och det är så många variabler som påverkar min vardag att det känns ganska svårt och stelt att sätta upp konkreta mål. Visst skulle jag gärna bo utomlands igen någon period, visst skulle jag gärna åka tillbaka till Canada och hänga med mina vänner där, så att alla mina gamla värdfamiljer skulle få träffa min nya familj, visst skulle jag gärna interraila med Caj och eventuellt också barnen genom Europa i något skede... men inget av det där MÅSTE ske för att jag skall känna att jag har lyckats. Tillvaron är ju bra som den är nu också.

(Förresten, ett mål har jag faktiskt. Det är att så småningom hitta ett hus, ett hem, vi kan köpa om vi blir kvar här i Mariehamn, vilket vi verkar bli. Ett hus som varken får oss att må illa på grund av att det är så osnyggt och mögligt eller som ruinerar oss. Det verkar omöjligt, men med tanke på att det mesta ordnar sig med tiden är det väl bara att vänta.)

Ett år äldre

I lördags fyllde jag år! 35 stycken, för att vara exakt. Vi var i Borgå och hängde med svärsläkten, min svärfar bjöd alla sina barn, svärdöttrar och barnbarn på julgröt, det var både trevligt och gott. Dessutom uppvaktades jag med sång ca tre gånger, fick äta likadan tårta som man lär inmundiga på slottsbalen och fick bland annat en jätteskön pyjamas (mitt favoritplagg nummer ett). Den bästa presenten jag fick var kanske ändå att barnen uppförde sig exemplariskt när vi senare på kvällen åt på restaurang. Middagen intogs på Rafael's som ligger mitt i Borgå. Jag åt kött för första gången på länge och märkte att jag har fått problem med konsistensen nu också. Få se hur det här slutar, alltså när jag blir vegetarian på heltid. Jag känner att det närmar sig...

Så här såg vårt gedigna gäng ut när vi satt och väntade på käket.

Jag, 35-åringen. Äntligen lika gammal som min 25 dagar äldre make.

Caj, 35 år. Glad.

Idun, sju år gammal, hungrig.

Lovis, åtta år gammal, bordsgranne

Edda, ett och ett halvt, svårfångad.

Dagens lucka

Första december gjorde vi som sagt pappersstjärnor.

Andra december fotograferade vi snygga julbilder av oss, hela familjen. Ni kanske får se dem någon gång om ni har tur!

Tredje december fick barnen var sitt kärleksbrev av mig och Caj (bara ett par meningar om vad som gör oss glada med dem. Eller ja, i Eddas brev hade jag bara ritat en katt, för hon kan inte läsa.)

Och idag, fjärde december ritade vi djur.

Ni vet den där leken där man sitter i en ring, först ritar alla ett huvud på sitt papper, viker det bakåt så att bara halsen syns, sedan skickas alla papper till vänster och så fortsätter man på grannens teckning utan att ha sett hur huvudet ser ut. Rolig lek. Den har vi gjort förr, så vi tänkte testa något nytt, nämligen roliga djur. Samma sak, alltså, men i sidled. Varje teckning fick dessutom en egen färgskala, så en bunt utvalda färgpennor skickades runt tillsammans med respektive bild. Barnen (och vi) tyckte det var hysteriskt roligt. 

Den här kvällen var typexempel på varför den här sortens planerade aktiviteter är så bra för oss. Vi var trötta och griniga innan, men Caj och jag tvingade oss ändå att fullfölja vårt löfte och stämningen blev SÅ mycket bättre. (Vi är för övrigt urusla på att leka med barnen så där till vardags, så det är verkligen något extra för oss alla att vi sätter oss ner tillsammans och gör nåt.)

Så här blev slutresultatet:

Detta inlägg är inte för sådana som somnar lätt

Ända sedan jag blev gravid med Edda har jag haft återkommande sömnproblem. I över två år, alltså. Inte så att jag inte skulle kunna somna, jag däckar ofta som en strandad val om kvällarna, men om jag en gång vaknar har jag hemskt svårt att somna om. Och att inte vakna till, nattetid, är rätt svårt när man har ett barn som gör det.

Men ibland får jag inte sömn förrän till exempel efter 01.30. Om detta sker inför en natt där jag dessutom väcks av Edda 04.50 är det inte nådigt att vara jag.

Det är nästan tur att jag fyller 35 på lördag så mitt snabba fysiska förfall får nya förklaringar än sömnbrist. Det är ju tråkigt att inte variera sig.

Egenmäktigt förfarande

Jag lånade den augustprisvinnande boken Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson som e-bok, efter att ha hört om den både här och där. Det var först när jag började läsa den som jag insåg att jag bara snappat upp att den finns, aldrig vad den handlar om. Så här kommer en kort beskrivning, hittad på adlibris:

"Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat."

Jag kände pinsamt nog igen mig i Ester, huvudpersonen. Även jag har i min ungdomliga enfald inte fattat när ett önskat förhållande inte har potential överhuvudtaget, jag känner igen mig i det där att vackla mellan stolthet och förnedring och så vidare. Ändå blev jag i likhet med Jessi mycket irriterad på boken. Samtidigt som den innehåller drösvis med briljanta och skarpsynta resonemang (jag hade ständigt lust att anteckna eller på något sätt märka ut olika rader -vad jag skulle använda dem till har jag ingen aning om, men de var både snitsigt formulerade och innehållsmässigt ackurata) återspeglar den en pinsam del av verkligheten som jag på något sätt hade hoppats (fåfängt, gissar jag) att aldrig behöva konfronteras med längre, absolut inte på riktigt, men inte heller i fiktiv form. Temat i boken är maktbalansen i ett förhållande där den ena vill mer än den andra, varpå den andra beter sig väldigt vårdslöst med den makt hen får i och med detta.

(Jag hade för övrigt väldigt svårt att föreställa mig vilken ålder Ester och Hugo befinner sig i. Tänkte hela tiden att det handlade om 40-50-åringar, men jag vet inte. Nån annan som kan gissa?)

Egenmäktigt förfarande är liten och tunn, bara 123 sidor, men måste läsas ganska långsamt eftersom man tappar bort sig i ordvindlingarna annars. (Eller så är det bara jag.) På något underligt sätt kan jag nog rekommendera den, trots detta väldigt ambivalenta inlägg.

Årets julkalender

För flera år sedan gjorde jag en julkalender åt barnen av en gammal träbit som jag målade vit och fäste 24 små krokar i. Sedan sydde jag 24 påsar, alla olika, av diverse resttyger och -spetsar som jag hade i skåpet.

Det första året fyllde jag påsarna med allehanda presenter, men ganska snart började jag tycka att det blev överdrivet med alla prylar. Dels går det emot min filosofi om konsumtion (det var dessutom inte alls fråga om nåt ansvarsfullt handlande, jag hade köpt diverse skräp som var billigt och roligt men antagligen tillverkat av någon som bara fick en bråkdel av det lilla pris jag betalade). Dels tänkte jag mig att barnen fort blev vana med att få en present om dagen och det är ju helt sjukt när man tänker efter. Vilket överflöd! Och vad trist att bli likgiltig inför presenterna redan innan jul! Så jag tänkte om och började med en aktivitetskalender istället.

För mig handlar julen mest om gemenskap och mys, hur klyschigt det än må låta. Så varför inte göra en ansträngning på den fronten istället? De senaste åren har jag därför fyllt påsarna med lappar, på vilka det står olika aktiviteter vi ska göra tillsammans istället.

Nej, jag är inte nån toppenperson som lyckas hitta på 24 välplanerade aktiviteter redan i november, skriva ner dem i god tid och dessutom hålla mig till planen. De flesta adventsaktiviteterna hittas på med kort framförhållning (cirka en dag), det är lite jobbigt att rådbråka sin hjärna varje kväll, men det har ändå alltid varit värt det. För grejer som kan kännas motiga (charader minns jag till exempel att verkade ambitiöst och svårt innan vi provade, sen visade det sig vara så kul att vi har gjort det flera gånger fast det inte ens är advent! Tänka sig!) kan bli riktigt lyckade. Och sånt som inte är lika hejsan kan man skippa följande år.

I går gjorde vi pappersstjärnor enligt en modell som jag hittade på Pinterest. De ser ut så här. Barnen tyckte det var så roligt att de fortsatte med dem ännu i dag (de är fortfarande sjuka).

I dag ska vi försöka fotografera julkort.

Aktiviteterna kan vara precis hurudana som helst. Det behöver, det SKA inte vara komplicerat. Här kommer en lista med förslag på vad man kan hitta på (jag trodde jag hade publicerat den för några år sedan, men hittade den ingenstans. Några av tipsen har jag fått från andra, bland annat min kusin Emma.)

Baka pepparkakor

Fotografera/rita julkort

Frukost-på-säng-biljett (får utnyttjas närsomhelst så länge de överlämnar biljetten till den frukostansvariga kvällen innan)

Hemmabiokväll med popcorn och kompisar (var jättelyckat i fjol)

Biobesök

Lördagsgodis

Simhallsbesök

Gå på café efter skolan

Julgransjakt i skogen

Gjuta islyktor

Sjunga och spela julsånger

Pyssla julklappar (finns oändligt mycket julpyssel på pinterest, räcker till många dagar)

Äta frukost under bordet med ficklampor eller ljuslyktor

Kurragömma utomhus med ficklampa och reflexväst

Ansiktsmålning

Göra julgodis

Gjuta islyktor/ göra ballonger med färgat vatten i som får frysa= ispärlor

Skogspromenad och korvgrillning

Fotbad framför öppna spisen

Charader (funkar jättebra, man kan bara ta ord medan barnen är små) Julklappspaketering

Skriva rim/juldikter

Lussa åt nån bekant

Saffransbulle efter frukost kan ju vara lyx någondag.

Spritsa glasyr på pepparkakor

Potatistryck på dynvar att ge bort

Läsa extra lång godnattsaga

Fyll gärna på med fler tips i kommentarsfältet! Då kan vi som kör med en sådan här kalender gå tillbaka till det här inlägget nästa år och utnyttja varandras expertis. Bra va?

Grönkål

Även om jag lever i en liten bubbla på en liten ö har jag inte undgått att märka hur omåttligt populärt det har blivit med grönkål. Denna kål dyker upp på bloggar, i tidningar och i receptböcker.

Låt mig berätta en historia innan vi går vidare.

När jag var liten kokade min mamma grönkålssoppa. Jag och min bror ville inte ha den. "Ni måste åtminstone smaka", sa mamma. Som de välartade och lydiga barn vi var sa vi inte emot vår mor utan smakade pliktskyldigt på soppan. En liten stund senare gick min bror till toaletten och spydde. Därefter gjorde jag detsamma.

Mamma kokade aldrig mer grönkålssoppa.

Jag har själv inget minne av den här incidenten, den har emellertid berättats för oss flera gånger, med den påföljd att jag har hyst en viss skepsis gentemot grönkålsfenomenet. Men ända sedan jag såg Gwyneth Paltrow tillreda grönkålschips i ett avsnitt av the Ellen de Generes Show har jag velat prova. Idag gjorde jag slag i saken.

Jag körde enligt det här receptet, ungefär.

Det blev ganska gott, faktiskt. Men jag gjorde så mycket att jag inte vet hur jag ska förvara resterna. (Är det förresten alls gott att äta när det inte är nylagat längre?) Och så tyckte vi alla att vi fick en underlig eftersmak i munnen. Som aska ungefär.

Jag är inte helt övertygad om grönkålens förträfflighet, inte än. Men det finns ju flera recept att prova.

Hello December

Nu är jag tillbaka! Jag har haft en massa saker jag velat blogga om under månaden som har gått. Hoppas jag minns dem sen när jag ska blogga om dem.

Detta hände i november:

• Jag misslyckades med mitt NaNoWriMo-projekt. Jag har visserligen skrivit mycket och därmed fått reda på en massa intressant om berättelsen jag håller på att skapa, men MYCKET mindre än jag tänkt. Faktorer som inverkat på min fart: stipendieansökningar, hemuppgifter, klassfester, sjuka barn, trevliga gäster med mera, med mera. Jag försöker att inte känna mig misslyckad. Det går ganska bra.
• Min syster kom hit med sina två döttrar. Vi hade roligt, barnen fick rida och blev ännu hästtokigare än förr. Min syster bor i Uppsala, vilket gör att vi plötsligt har möjlighet att träffa dem mycket oftare än vi kunnat göra tidigare. Det har vi nog utnyttjat också, vill jag påstå. Bra.
• Mamma och pappa kom äntligen på besök! Det var så roligt, jag saknar dem jättemycket nu då vi bor så långt ifrån varandra. Mamma stickar rätt mycket nuförtiden, vi gick till Svalan (en fin garnbutik här i Mariehamn) och stirrade på fina garner. Jag drogs med i ivern, köpte ett snyggt, grönt nystan och började sticka mig en mössa. Har kommit halvvägs. Lovis och Idun lärde sig också sticka. 
• Vi såg på ett par intressanta Netflix-dokumentärer. Jag ska berätta mer om dem i ett framtida inlägg.
• Jag köpte äntligen vegekokboken Mera vego av Sara Ask och Lisa Bjärbo. Den är superbra. Allt hittills har varit antingen gott eller jättegott. Rekommenderas. Kanske som julklapp till nån som vill äta mindre kött?
• Jag skickade in fem stipendieansökningar till Kulturfonden och ansökte om två olika stipendier från Författareföreningen. Jag håller tummarna hårt hårt för att jag ska kunna fortsätta skriva. För det är det jag helst av allt vill göra resten av mitt liv.
• Barnen har tittat på Frost och soundtracket ljuder genom vår vardag ständigt nu, vare sig vi vill det eller inte (just nu sitter barnen och äter flingor och mjölk och sjunger let it go, både på engelska och på en spontanöversatt svenska version) (de är förresten sjuka IGEN, vi som aldrig brukar ha sjuka barn har en massa olika konstiga fel den här vintern)
• Finland fick äntligen en jämlik äktenskapslag. Jag blev jätteglad.

Adjö! Adjö! Adjö!

Den här helgen har vi besök av min syster och mina två systerdöttrar. I dag har vi alla ätit en ultraläcker middag hos Karin och Fredrik. Efteråt åkte jag iväg och handlade; jag upptäckte att det var en hit att handla mat när man är jättemätt eftersom man både är snabb (man vill ju gärna lägga sig på soffan och smälta maten så fort som möjligt) och inte köper något onödigt. Men milda makter vad det går åt mat här i huset nuförtiden. Vi äter som hästar.
Och på tal om hästar, i morgon ska vi rida. Fast den här gången är det bara barnen som tar sig fram till hästs, vi andra promenerar.

Det är den sista oktober i dag och det betyder att det är hög tid för mig att dra mig tillbaka för att hitta på knasiga lögner i mina hemliga scrivenerdokument istället för att tala sanning offentligt på bloggen.

Jag återkommer första december. Då (kanske inte EXAKT då, men efter 1.12) ska jag ordna en utlottning, dela med mig av mina Viktiga Tankar om Livet och leverera jätteroliga inlägg som förgyller allas dagar tills de skimrar likt enhörningshorn vid horisonten. I solnedgången.
Vi ses då! Visst?

En orsak till att allt tar hemskt länge med småbarn:

När vi gick ner från övre våningen gick Edda med små, små myrsteg över varje trappsteg ända tills hon kom till kanten. Där krökte hon tårna runt kanten och stod stilla en liten stund, tog därefter ett steg ner och började proceduren från början.

Inte undra på att man så ofta är sen.

Detta kan bara hända en förstaklassist

Häromdagen när Idun skulle gå till skolan och klädde på sig skorna var väskan så tung att hon föll bakåt och satte sig pladask på rumpan. Hon började skratta, och Lovis också.
Lovis: Det där har ju hänt en gång förr, när vi gick hem från skolan!
Jag: Hur gick det till?
Idun: Jag tappade balansen när jag pratade med en fågel...

NaNoWriMo

2012 tänkte jag vara med i NaNoWriMo, National Novel Writing Month, för första gången men tog det en månad tidigare istället och skrev första utkastet av Alberta Ensten och Uppfinnarkungen.

2013 insåg jag helt enkelt att jag inte skulle orka delta. Edda var liten och började sova allt sämre. Sen sneglade jag avundsjukt på alla som var med.

2014 kan vara året då jag faktiskt är med i National Novel Writing Month för första gången, men med mina egna målsättningar. Jag ska fundera lite till, jag vill ju inte börja och sen ge upp. Men vi har inte vansinnigt mycket program i november och jag kan behöva en bloggpausmånad, så det är faktiskt möjligt. Ska nån annan vara med? (Mia, jag såg att du skrev om NaNoWriMo på din blogg och insåg att jag kanske måste läsa reglerna... jag får kanske inte vara med om man fibblar hur som helst med mängder och regler och olika projekt.)

Vad åt ni?

Det här funderade jag på medan jag lagade vår kvällsmat:

Vad äter/åt ni idag? Var det gott?

(Vi åt potatis, morötter, palsternacka och paprika i stavar i ugnen 30 minuter, stekt halloumi, sallad och sås på helt vanlig naturell yoghurt+ketchup, en rätt vi åt ganska ofta förr men lite har glömt bort på sista tiden, vilket är synd, för det är jätteenkelt, snabbt och gott. Ett tips.)

En liten notering

Observerade nyligen en märklig sak: världen över (kan eventuellt vara en överdrift, jag har ingen statistik på detta) försöker man sprida myter om att varken kvinnor eller män kan kommunicera. Att inte kunna säga vad man menar uppges alltså vara en TYPISKT kvinnlig egenskap samtidigt som det uppges vara en TYPISKT manlig egenskap. Lite olika presenteras det visserligen, kvinnor framställs ofta som barnsligt truliga typer som vägrar säga vad hon menar utan istället vill att mannen ska veta vad hon tänker (jag känner inga sådana kvinnor) och männen framställs ofta som smått imbecilla junttar vars tankar inte kan ta sig förbi den mentala barriären av sex och fotboll som förmörkar deras sinnen (känner inga sådana heller). 

Problemet är i varje fall bristande kommunikation. Men det är inte ett allmänmänskligt problem, inte. Utan det är bara så himla typiskt kvinnor att inte kunna säga vad de menar. Och det är ju så väldigt typiskt män att inte kunna säga vad de tänker.

(Samtidigt vet jag inte om nån annan art som är så bra på att kommunicera som människan. Så där ur ett djur-perspektiv sett.)

Bokmässan, bokmässan!

Nu har jag bokmässat så mycket att jag är alldeles vinglig. I och för sig kan vinglet också bero på att jag har sovit alldeles för lite de senaste tre nätterna, det har hänt en massa trevligheter, men jag kan fortsättningsvis inte somna om när jag en gång har vaknat, så nätterna har blivit väldigt naggade i alla kanter (och vintertid. Vad sjutton? Så konstigt varje år, alla blir ur synk, idag vaknade jag 05:54 och då hade jag sovit klart. Psykiskt helt galet mycket tyngre att stiga upp 05.54 vintertid än 06:54 sommartid).

På fredagen blev jag intervjuad av Katarina Gäddnäs på scen, hon var precis så välförberedd som jag gissade. En hel skolklass och ganska många andra kom och lyssnade, vilket var roligt, och efteråt fick jag prata med illustratörs-Ida, som förutom att vara sällsynt begåvad också är hemskt trevlig. Jag hoppas detta inte var vårt sista samarbete.

Det var på det stora hela en massa program att titta på under fredagen, bland annat Mia Franck, Karin Erlandsson och Monica Fagerholm som pratade om Farliga flickor, på ett sätt var diskussionen i sig ganska konstig på grund av mikrofonkapning och annat, men den gav verkligen uppslag för många tankar om ämnet, på det sättet lyckades det egentligen rätt bra. Under lördagen var det betydligt sparsammare med program jag ville se. Å andra sidan var det ännu fler människor och bekanta på plats, så det passade egentligen rätt bra.

Det har varit författaröl, förlagsmingel, handledning i ett skrivprojekt (framför en artificiell brasa, obs!), signeringar och dediceringar, Maria fick Yles litteraturpris (hurra!), det var lunch med Jessi, Lotta, Karin och Jolin, det var lustiga diskussioner och mycket skratt. Det var kaffe med Heidi, det var några oöverlagda bokinköp (hade liksom lite glömt bort den aspekten eftersom jag faktiskt försöker att INTE köpa böcker just nu, tänker att vi behöver hålla nere bokmängderna tills vi flyttar nästa gång, oavsett när det blir). Jag är jättenöjd med allt det här mässandet. Det har varit så roligt. Så roligt!

När man sitter ensam och skriver största delen av tiden behöver man verkligen sånt här. Tack för i år!

Alberta Ensten och Uppfinnarkungen

Hurra, hurra, hurra! Idag fick jag äntligen min tredje bok, Alberta Ensten och uppfinnarkungen!

En bokselfie, kanske min första nånsin!

Om en timme åker jag till bokmässan i Helsingfors, jag fick boken lite före ett, för ett par timmar sedan, alltså. Men den hann fram! Fint. Jag är mycket uppspelt och ser fram emot att hinna bläddra i den på flyget eller på hotellet i kväll.

Kom gärna och lyssna i morgon, om ni är på bokmässan! Jag befinner mig på Edith Södergran-scenen klockan 11.30. Kom, kom! Och om ni vill skaffa boken borde den finnas i Fontana Medias monter 6K81.

Visst ses vi?

Dålig på

En sak som jag har blivit riktigt dålig på de senaste åtta åren är att sova länge på morgnarna. Som nu till exempel: jag hade ställt klockan att ringa på 08.15 men vaknade redan före halv sju och kan inte somna om. Helt omöjligt.

När vi var i Karibien för nästan tre (!) år sedan sov jag ut riktigt ordentligt. Under två månader följde jag min egen instinktiva dygnsrytm och kom till att min kropp helst sover mellan 22 och 06 (jag vaknar av mig själv). Men det är sällan jag kommer mig i säng ren tio på vardagskvällar.

Jag önskar ibland att jag var en kvällsmänniska. Dels verkar det härligt med kreativt flow nattetid (minns ännu hur mysigt det var i Edda & Didrik när Filips mamma stod och färgade tyger i köket mitt i natten, sån ville jag också bli! Men jag vill ju bara sova istället) men framförallt är det omöjligt för mig att skriva om kvällarna fast det skulle vara ypperligt med tanke på att barnen sover då.

(Jag kommer SÅ att vara den där pensionären som sitter och väntar på att morgontidningen kommer 04.15.)

Hördu ni!

Två lekar dominerar det här höstlovet. Jag har fått tillstånd att berätta.

1. Bibliotek
Lovis och Idun klassificerar och ordnar böcker, ger boktips och sköter utlåningar (till och med åt mommo och moffa i Nykarleby via FaceTime). De heter samma sak som bibliotekarierna på deras skola. Idun scannar in koder med en gammal ficklampa.Varje dag finns det böcker på tipshyllan. Dem får man låna 3% längre än alla andra böcker.

2. Tjänstefolk
Lovis och Idun heter Eulalia och Aunist. De utför hushållssysslor, främst i köket, och pratar med högtidliga röster. De tilltalar mig och Caj med "kära miss Malin" och "käre herr Caj", och niar oss för det mesta. T.ex. "hördu ni!" I morse frågade de hur man gör gröt, och när vi kom ner var gröten klar, bordet dukat och allt annat undanstädat. Och i eftermiddags gick Caj in i köket för att hämta något, men Lovis ingrep direkt (det fattar väl minsta hjon att herrskapsfolk inte ska vistas i kökskvarteren). "Nämen käre du, vad önskas?" sa hon och stod beredd på att servera honom något. Lovis packade också egenhändigt en matsäck åt mig: en ask med grynost och päron i bitar, en banan, en påse nötter och två knäckebrödsbitar med smör samt en flaska vatten.

Även om jag älskar böcker tycker jag att lek nummer två bräcker ettan.

Det är nästan synd att åka bort (jag sitter på båten till litterärt skapande i Åbo just nu) när de är på detta humör. Å andra sidan har jag packat ner tre halvutlästa böcker (en Mari Jungstedt som jag fick av Caj på bröllopsdagen, Dimma över Darjeeling som jag köpte i Sverige för två veckor sedan, samt Henrika Anderssons En skärva av själen, definitivt den som lockar mest just nu) och har en massa annat att läsa och skriva, så mig går det ingen nöd på.

Att lägga Edda

Jag är inte de där principfasta föräldern när jag lägger Edda. Jag försöker, men det går ganska dåligt. Hittills har hon oftast somnat rätt snabbt och smärtfritt, oftast i sin egen säng (!), men vi verkar vara på väg in i en ny era.

Först får hon nattblöja, rena tänder och pyjamas. Sedan läser vi en saga eller två, ber aftonbön och ligger och pratar en stund (det vill säga jag berättar allt vi har gjort under dagen och hon svarar med gulliga ljud). Sedan lyfter jag henne från vår säng ner i hennes, varpå hon börjar gråta. Det blir värre och värre och jag upprepar med lugn röst att hon ska lägga sig ner, att det är natt och att hon ska sova.

I dag hade jag gett mig sjutton på att inte ge mig, att hon måste lära sig att somna i sin egen säng. Men efter 40 minuter sorg stod jag inte ut längre utan lyfte upp henne i famnen, torkade hennes tårar och kramade henne lite. Sedan lade vi oss ner på vår stora säng, tillsammans. Hon somnade på två minuter, ungefär.

Det enda jag vet om nattning av barn är att det finns tusen olika sätt. De flesta föräldrar/barn hittar en kombination som funkar för båda, åtminstone under någon period av livet. Jag känner dock att vår nuvarande metod inte är helt perfekt. Så vi får fortsätta att försöka.

Det är bara lite tröttsamt.

Den stora pausen

Efter Iduns födelsedag bestämde vi oss för att godis- och bullapausa fram till jul, allihopa. De enda två eventuella undantagen är min födelsedag och Cajs födelsedag. Om barnen klarar detta får de 10€ på var för hela tiden (veckopeng istället för godis alltså). Om vi klarar det kanske jag ryms lite bättre i mina kläder och kanske Caj blir lite piggare.

Alla är entusiastiska.

Hittills har det gått bra.

Är nån annan med?

Dagens knäckebröd

Jag brukar få vissa hang-ups, t.ex. den där yogavideon som jag delade med mig av till höger och vänster för ett år sedan (jo, jag kör samma program fortfarande, inte lika ofta, men heller inte särskilt sällan. Jag tycker fortfarande att Sarah Beth Yoga på youtube har en massa bra program).

Förra året fick jag ett muntligt tips om ett knäckebröd som skulle vara mycket delikat. Det tog länge innan jag kom till skott men i måndags rörde jag ihop smeten och gräddade en plåt. 

Den första satsen tog slut samma dag. Det gick inte att sluta äta. Jag har redan pratat mig svettig om knäckebrödet åt flera personer (så känns det i alla fall, fast det kanske bara är min stackars kompis Sara som fått höra om det tio gånger istället), jag har också mailat receptet till en annan av mina Sara-vänner och bakade min andra sats idag. Får verkligen hålla mig i skinnet för att inte äta upp allting en gång till.

Så. Brace yourselves. Här kommer årets hetaste tips:

Muminmammans glutenfria knäckebröd

2 dl majsmjöl
¾ dl solrosfrön
½ dl linfrön
½ dl sesamfrön
½ dl pumpakärnor
2½ dl kokande vatten
½ dl olja
flingsalt

1. Sätt ugnen på 150°C varmluft.
2. Blanda alla de torra ingredienserna i en bunke.
3. Häll det kokande vattnet och oljan över de torra ingredienserna och rör om till en jämn massa.
4. Klä en plåt med bakplåtspapper och häll över massan på plåten.
5. Dra en plastpåse över handen och platta ut massan så tunt du kan, (täcker nästan en hel plåt). 
6. Strö till sist över flingsalt och platta in det med plastpåshanden.
7. Skär ut bitar i valfristorlek med en degskrapa. (Det går också att bara bryta bitar då knäckebrödet är färdigt, men bitarna blir snyggare om man skär på förhand)
8. Grädda i ugnen ca 1 timme
9. Ta ut och låt svalna
10. (Gör en ny sats inom ett par timmar eftersom den första är slut)

Hon är ju riktigt snygg

Jag såg just på Facebook att en ny polischef utsetts på Åland. Första kommentaren under inlägget var "hon är ju riktigt snygg" eller nåt i den stilen.

Måste utseendet gå före allt annat, vara det första som är värt att kommentera? Före gratulationer till den nya befattningen kommer det utseendemässiga godkännandet, här nästan lite överraskat.

Det är inte det att utseenderelaterade komplimanger skulle vara otrevliga. Jag blir jätteglad när nån säger att jag är fin eller snygg. Jag säger ofta åt folk att de är fina och snygga när jag tycker det.

Men i sammanhang där det är något helt annat än utseendet som uppmärksammas och utseendet ändå hamnar i fokus blir det både osakligt och osmakligt. För vad har den nya polischefens utseende att göra med nyheten om hennes nya befattning, egentligen? Jag är säker på att mannen som skrev kommentaren inte menade något illa, tvärtom. Och på ett sätt gör det saken ännu värre. För det visar hur självklart det i vissa kretsar är att en kvinna i första hand betraktas som ett vandrande utseende och först i andra hand som någon som kan något.

Kan man få vara kompetent och snygg utan att det hela tiden påtalas att man inte bara är kompetent utan faktiskt också riktigt snygg? Hur vanligt är det att samma tankesätt tillämpas på offentliga män? Berätta om ni vet.

En kopia av en kopia

Ni minns att jag pratat lite om Jenny Jägerfelds briljans här på bloggen, eller hur? Min hemliga idol Lisa Bjärbo* delade med sig av en av Jennys facebookstatusar på sin blogg (jag inser att meningsbyggnaden ovan inte är den mest smidiga, men istället för att göra det lätt för er som blev förvirrade ber jag er se det som en liten träning i att veta skillnad på "sin" och "hennes".)

"När Svenska författarfonden sammanställde en lista över de mest utlånade författarna 2013 är de 21 första (om inte jag ser fel) barn- och ungdomsboksförfattare. Samtidigt är det fortfarande ett enormt fett neglect vad gäller rapporteringen om barn- och ungdomslitteratur (och barn- och ungdomskultur generellt för den delen). Barn och ungdomsboksförfattare intervjuas sällan och böckerna recenseras lika styvmoderligt som om de hade varit Askungen förkroppsligade. Samtidigt kan det tjatas om i samma tidning att det är FÖRSKRÄCKLIGT (insert valfri moraliserande falsettröst) att barn och ungdomar läser så lite. SÄRSKILT KILLAR OMG!!! Kan man inte göra en liten samhällsanalys där och fundera över hur olika (t ex mediala) institutioner förhåller sig till den sortens litteratur och kultur? Nedvärderande och som om det inte vore så viktigt? Och tänka att det kanske smittar av sig neråt? Hejdå från signaturen Part i målet."

JUST DET.

Och så vill jag än en gång höja ett varningens finger. Om man fortsätter att behandla barn- och ungdomsböcker som andra klassens litteratur går fiktionen en säker och ond död till mötes. De som aldrig har intresserat sig för att läsa som barn kommer förmodligen heller inte att börja göra det som vuxna vilket gör att vi snart inte heller har några vuxna läsare kvar. Just sayin'.

*Jag är främst överförtjust i hennes och Per Bengtssons pod Allt vi säger är sant, samt i hennes lysande blogg.

Happy Friday

Den här veckan har vi haft mycket program. Dunderdans, kalas, öppet dagis, ett besök på matkulturdagsfesten (det var fenomenala Karin som bjudit in oss, barnen fick meta och jag fick dricka lite bubbel och prata om fiskeri och småbarn med henne, jag hade lätt kunnat fördriva timmar i hennes behagliga sällskap), Klapp & klang i församlingshemmet, om en stund ska vi simma familjesim i folkhälsans bassäng, i morgon ska Lovis och Idun och jag göra ett nytt försök med ridningen och på söndag fyller Idun sju år.

Det har varit en bra vecka samtidigt som jag blir andfådd bara av att tänka på allt program. Vi är mer skapta för att slappa i den här familjen. (Fast å andra sidan kan min andfåddhet också bero på att jag just rev fem morötter för hand till dagens middag. Det är jättejobbigt att riva morötter för hand!)

Hemskt förvånad

Egentligen skulle jag ha åkt med Lovis och Idun till Ponnylyckan och premiärridit idag (de har alltså inte ridit förr, nog jag) men vädret är så grått och regnigt att vi sköt upp det till lördag. Så nu fick jag några extra skrivtimmar istället.

Jag vet verkligen inte vad jag håller på med så där skrivmässigt just nu, eller jag vet visserligen vilket manus jag jobbar med (ett som är helt annorlunda än alla andra manus jag åstadkommit) men jag har ingen aning om vad jag vill med det. Vad har protagonisten för drivkraft? Varför gör hon som hon gör och vem är hennes största antagonist? Det finns en massa om hennes liv jag inte har en aning om, och en massa saker jag bara anar, vagt, utan att veta. Jag bestämde mig för att skriva ner en massa frågor jag själv måste få svar på innan jag kommer vidare. Samtidigt insåg jag att jag inte kan hitta på svaren så där bara utan att jag måste berätta mig fram till all info för att den ska bli trovärdig. Jag lär mig hela tiden.

Om den här boken nån gång blir klar blir jag hemskt förvånad och glad. Om den inte blir det har jag i alla fall genomfört en mastodontisk skrivuppgift. Intressant, det här att skriva böcker. Processen ser olika ut varenda gång (för mig åtminstone) och jag är alltid lika överraskad över att det går att skriva klart. Alltid går det förstås inte. Men det mesta, bara man filar och filar och filar. (Och slutar blogga och kolla facebook hela tiden. Busted.)

Hur prioriterar ni?

Som vanligt sitter vi och funderar över livets mening, vilka olika vardagslivsalternativ som finns, hur det kommer sig att de flesta väljer ett snarlikt liv trots att det kanske inte alls är det hälsosammaste alternativet, och nu undrar vi, både min käre make och jag, hur ni andra prioriterar.

Om vi tänker bort sånt som de flesta gör: att jobba, laga mat, diska och städa, vad väljer ni att göra med er tid utöver detta? Vilka saker prioriterar ni och vad hinner ni med? Nämn gärna också eventuella barn och deras åldrar så vi har något att jämföra med. Go! Go!

Bröllop och död

När jag var 19 flyttade jag till Paris för att jobba som au pair. Jag kom inte alls överens med min arbetsgivare, så eftersom jag redan pratade franska sökte jag jobb på café istället och blev barista på heltid. Men via au pair-jobbet fick jag kontakt med tre kvinnor som blev mina innerligt goda vänner och som jag fortsatt att träffa med ojämna (och alltför glesa) mellanrum därefter. Det är Johanna (som jag delade lägenhet med resten av Paristiden, vi sov i en utdragssoffa och levde ett fantastiskt samboliv på 18m2 mitt i stadens centrum), det är Sara och det är Sara. Igår gifte sig den enda av Sarorna med sin Olof i Göteborg. Den enklaste lösningen var att jag åkte ensam (fast när det skulle dansas vals saknade jag Caj extra mycket, han är en suverän valspartner).

ÅH, det här var ett av de roligaste bröllopen någonsin!

Hela bröllopet var så glatt, uppsluppet och kärleksfullt att jag ännu är riktigt pirrig. Sara kommer från en stor familj och hela Petrén-klanen är både rolig och musikalisk, både Saras och Olofs familjer och vänner bjöd på fenomenala tal (jag skrattade mer än på länge hela kvällen, och då är jag en person som skrattar ganska mycket i vanliga fall också), massor med musikaliska utsvävningar (musiken i kyrkan var helt magisk!), maten var urläcker, jag fick prata franska halva kvällen eftersom jag satt bredvid de roliga fransyskorna Caroline och Karelle som jag träffade i Paris för några år sedan och allt var bara så där... ÅH.

Mot småtimmarna svävade Johanna och jag iväg mot vårt hotell, sov en ytterst kort natt och steg upp tidigt i morse för att äta frukost innan jag skulle hoppa på tåget tillbaka mot Stockholm, Grisslehamn, Eckerö och Mariehamn. Nio timmar tar det, bara, att komma hem. Bara. Ja. Men det är ingen tvekan alls om att resan var värd besväret. ÅH vad jag tycker om mina vänner (det gäller för övrigt inte bara de här vännerna). Vi kom varandra så nära under det där året och vår vänskap försvinner ingenstans fast vi träffas rätt sällan.

(Det skulle annars vara hur trevligt som helst att resa, men min läsplatta har legat mot något som gjort att batteriet HELT har laddat ur och jag har ingen SLADD. Gah. Jag köpte ett nummer av Vi läser på pressbyrån, men jag hade precis lånat Jag är ju så jävla easy going som e-bok och hade sett fram emot att få läsa ut den i lugn och ro och nu gick ju inte det.)

Mitt drömfängelse

Jätteofta när jag går ut från biblioteket tänker jag att OM jag skulle bli inlåst nånstans för evigt skulle bibban vara den idealiska platsen. Förutsatt att det finns en matkällare nånstans i byggnaden. Och rinnande vatten.

Blogloving

Det finns nog ingen som uppskattar min blogg lika mycket som jag. Missförstå mig inte, jag går absolut inte omkring och beundrar mig själv och mitt skrivande i övermått (även om också det kunde vara trevligt, kan jag tänka mig). Nej det är det att mitt minne är så sällsynt dåligt, och tack vare bloggen kommer jag aldrig (om inte internet går sönder, förstås) att glömma saker som det här. Eller det här. Eller det här. Eller detta.

Fniss.

Fotokopiering

Insåg just (för jag vet inte vilken gång i ordningen) att jag fortfarande inte har en enda backupkopia av de av våra foton som tagits sedan 2010. Fyra år som hänger löst, alltså. Jag började exportera alla 9000 bilder från iPhoto för några timmar sedan och är fylld av fasa inför tanken på att något skulle gå fel nu, i det här skedet, när jag äntligen tar tag i det. För det tar länge att kopiera 9616 bilder. Det är rätt många ja. (Och fy och hu, de är inte sorterade, inte det minsta, där finns högar med bilder som jag fotade när jag jobbade på tidning, bland annat. Alltså många, många varianter av bilder som egentligen inte angår mig personligen längre. Alls.)

Medan min dator jobbar på ska jag ut med barnen (alla tre) och en av deras kompisar i skogen och plocka svamp. Jag hoppas på att hitta kantareller (höll på att skriva karameller först, och det vore inte heller så dumt) men kommer förmodligen hem med två soppar av okänt slag.

Lovis och Idun har för övrigt snöat in på svampar. De sitter och läser i varsin svampbok dagarna i ända, skriver av och sammanställer fakta, hittar på och ritar egna svampar som pricksopp och blodslem (den hade cirka hundra kors), gör snabbanalyser av de svampar vi råkar se i dikena ("mamma, det här är nog en sopp eftersom den har rör och inte skivor." "Det här är antagligen en blodriska, det syns på färgen" osv). Jag tycker det är roligt att de har nördat in sig på svampar av alla saker. I approve. (Och tycker plötsligt inte att det är så överraskande att ett av de första långa orden Lovis lyckades dechiffrera när hon var tre år var just "svampkokboken".)

Här ligger jag och blöder

Jag lånade några ungdomsböcker sist jag var till bibban, bland annat Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld, som jag tänkt läsa ett bra tag men inte bara kommit mig för att låna eller köpa.

Mitt omdöme: fantastisk! Verkligen en bok jag bara sögs in i och inte kunde lägga ifrån mig, jag sträckläste den från början till slut.

Så här står det om boken på Jennys hemsida:

Boken handlar om Maja som är sjutton år och går första året på gymnasiet. Det vore en underdrift att säga att Maja inte passar in. För Maja passar v e r k l i g e n inte in. Egentligen är hon inte särskilt missnöjd över det. Att gå runt med ett menlöst leende bara för att göra andra tillags ligger liksom inte för henne. När hon råkar såga av sig tummen under en skulpturlektion så att blodet sprutar över hela klassrummet tror somliga att hon gjort det med flit. För att hon inte kan “verbalisera sin ångest”. Maja detonerar nästan av indignation över misstankarna. För hon skulle aldrig göra något så vanvettigt som att lemlästa sig själv med flit. Och är det nåt hon kan göra med sin ångest så är det att verbalisera den. Varför koncentrerar sig alla alltid på helt fel saker? Och varför måste hennes pappa alltid dejta små imbecilla kulturoffer? Och varför ringer aldrig mamma?

Hett tips, alltså.

(ps. Så där i allmänhet tror jag vuxna läser alltför lite barn- och ungdomsböcker.)

Igelkottshjärna

Just nu är det bokmässa i Göteborg. Jag önskar att jag var där, för två år sedan gjorde jag premiär där och jag var verkligen i mitt esse. Strax därefter höll jag en månadslång bloggpaus när jag skrev första utkastet av min tredje bok som kommer från tryckeriet om ett par veckor. Skriven, redigerad, illustrerad, layoutad, tryckt och klar. Så länge tar det alltså ibland (ofta) för en barnbok att gå från idé till tryck. Två år.

Ibland känns det verkligen som om jag borde öva mig på att vara mindre splittrad. Just nu till exempel håller jag på att läsa fem böcker parallellt. Jag simultanskriver också fyra olika textprojekt. Fyra. Det är tre för mycket, det. Plus att jag kollar facebook och läser lite bloggar alltid när alla fyra texterna ger för mycket motstånd, samtidigt. Eller vad sjutton, det räcker med att en av dem inte flyter för att jag ska tänka "undrar om det hänt nåt på facebook de senaste två minuterna" och svischa över dit. Så dåligt! 

En sak som däremot är bra är att Edda och jag började gå till Rädda Barnens öppna förskola här i Mariehamn förra veckan, det är jätteroligt. Dels för att det finns riktigt trevliga föräldrar att hänga med, dels för att man får sjunga med barnen, vilket Edda älskar och dels för att allt är barnsäkert (i motsats till vårt hem som består av en massa dåliga arrangemang, bland annat en byrå med 60 smockfulla småpryls-lådor vilka Edda numera kan dra ut utan hjälp. Det är ingen slump att "nä" är ett av de ord hon använder mest just nu).

Och ja, jag är medveten om att det här inlägget är ett tydligt bevis på hur spretigt jag tänker. (Som bonus kan jag tillägga att jag medan jag skrivit det här både har hunnit utvärdera vår boendesituation, fundera på om jag skall skaffa lite lördagsgodis på väg hem från bibban, tänkt på en film vi tittade på igår och försökt ringa Caj för att kolla om maten är klar snart.)

Kroppen och världen

Ni vet hur det är (fast det hoppas jag i och för sig inte), man äter lite mer än man borde enligt de allmänt rådande idealen, ens kläder blir för små, man vacklar mellan att tappert lyfta hakan och försöka sticka hål på alla onödiga tankar om otillräckligt utseende samtidigt som man med ett hörn av tanken ändå är fullt upptagen med att planera en ny, hälsosammare livsstrategi... (numera hejdar jag mig så gott som alltid innan jag faktiskt försöker skrida till verket men det verkar nästan omöjligt att få bukt med de där tankarna om att man alltid kunde vara lite smalare och därmed lite snyggare, två saker som givetvis inte alls behöver ha med varandra att göra.)

Tur att det finns andra som kan se förbi dravlet. Ylva hade en jättesmart insikt som jag bad om lov att få dela med er här på min blogg. Jag citerar:

"Jag har inte kropp för att jag ska kontrollera den och forma den efter världens ideal och normer, jag har en kropp för att jag ska kunna finnas i världen tillsammans med andra och göra den till en trevligare plats att finnas på för alla.

Det är inte världen som ska förbättra min kropp, det är min kropp som ska förbättra världen."

There.

Skördefest

Festligheterna fortsätter, mitt liv är en enda karneval! Den här helgen är det skördefest på hela Åland. Det innebär att över 30 (tror jag) gårdar och företag öppnar sina dörrar för allmänheten. Man får köpa lokalproducerad mat eller färska råvaror och gårdsprodukter och på många av gårdarna har man ställt till med en massa roliga aktiviteter för både vuxna och barn. Vi åkte iväg tidigt på eftermiddagen och kom hem så sent att vi missat alla barnens sovtid. Men det var det värt. Det var folk på alla ställen, jag misstänker att hela Åland har varit på vift idag. Och nu förstår jag också varför så många har verkat ivriga inför skördefesten, det var både välarrangerat (fantastisk skyltning, bland annat) och trevligt.

Jag är överraskad över hur många bekanta och halvbekanta jag stötte på. Alltså inte för att jag inte förväntade mig att de jag känner skulle röra sig ute, utan snarare för att jag insåg att jag ju faktiskt har lärt känna en hel del människor här. Tiden har gått och allt är inte lika nytt och främmande som i början -hade detta evenemang gått av stapeln i juni hade jag knappast känt nån, nu stannade jag och pratade med minst tio sällskap. Så på ett sätt börjar det ju faktiskt kännas mer och mer som om vi bor här. Barnen träffade också flera klasskompisar som de lekte med. Hö- och halmhoppning fanns på alla de tre gårdar vi besökte och för en stund sedan fick jag en bild av en kompis som fotat våra barn när de hoppade i höet. Så här fint är det här på Åland, fortfarande (20° hela eftermiddagen, 16° klockan 20).

Gissa hur mycket hö vi hittade i kläderna när vi kom hem!

Höstfest

Ah, nu har jag fått vara på en snabbresa till Helsingfors. Att flyga gör onekligen att den här ön känns lite mindre perifer, men så där ur miljösynpunkt är väl nog båten att föredra. Nåja.

Det var superroligt! Först hade Joanna (min vän som utöver att vara trevlig och trofast också gör de fantastiska illustrationerna i Patrik-böckerna) och jag möte med vår redaktör Jonna på Schildts & Söderströms. Lukrativt och inspirerande!

Sedan råkade jag snubbla över (inte bokstavligen, hon var på benen hela tiden när vi möttes) min härliga släkting Lena på Akademen, vi gick på kaffe direkt, för det vill man om man får chansen. Efteråt smög jag mig in på toaletten, bytte om och försökte piffa upp frisyren och makeupen lite och sedan gick jag på fest. Tänk om man fick leva ett sådant här jetsetliv lite oftare. Och att man rör sig snabbt när man inte har tre minitanter i släptåg.

Jag fotograferade oregelbundet och oplanerat, en massa fina människor kom aldrig på bild men här är några av dem jag hängde med. Jag gillar verkligen att socialisera med hel- och halvbekanta (för att inte säga helt okända) på dessa tillställningar, det finns alltid massor att prata om. (Det finns också en möjlighet att jag på grund av mitt hemmamammande och mitt ensamma skrivande verkligen tar ut varenda liten sväng när jag har chansen.)

Jessica, Ida-Lina och Mia. Jag föredrar att tro att Ida-Lina hälsar.

Den sprudlande Tahvanainskan

Maria, hemlige Basse och Pia.

Mäster Taivassalo och jag efter ett antal ännu märkligare selfies

Min kära Joanna som ritar Patrik & co. Och jag ja.

Mina hotellföreståndare Ida-Lina och Janne

Jag somnade sent.

Idag: en galen fart. Jag vaknade av mig själv 06.20 (VEM gör sånt dagen efter en baluns? Jag tydligen) och steg upp, klädde på mig och promenerade till flygbussen, checkade in, åt en frukost-i-farten, flög hem, började läsa en fånig bok, blev hämtad av Caj, Lovis och Edda, skjutsade Lovis till skolan, gick med Edda på barnens sångstund, gjorde några jättetrevliga nya bekantskaper, hämtade Idun, promenerade hem, lade Edda, låg på soffan och kliade Idun på ryggen medan jag läste vidare i den där jättefåniga boken, var med om ett par oproduktiva timmar där jag inte har en aning om vad jag gjorde, vilade gjorde jag i alla fall inte fast jag ville, cyklade med barnen till bibban och lånade en 20, 30 böcker, cyklade till sjökvarteren på plåtbröd, åkte hem, nattade barnen, läste ut den där fåniga boken (varför satte jag en hel dag på den? Tur att jag har nya bibbaböcker att kasta mig över), började läsa en ny bok av Frida Nilsson för barnen, tog emot min hårt arbetande make som fått flexa väldigt mycket för att jag skulle kunna åka på fest, och här sitter vi nu och tänker inte gå och lägga oss fast vi borde eftersom man ju faktiskt måste göra något annat än bara susa förbi varandra. Så nu ska vi montera upp projektorn och se på något, tror jag.

Solen lyser ALLTID i Mariehamn när vi kommer hem nånstans ifrån. Också idag.