Det finns nog ingen som uppskattar min blogg lika mycket som jag. Missförstå mig inte, jag går absolut inte omkring och beundrar mig själv och mitt skrivande i övermått (även om också det kunde vara trevligt, kan jag tänka mig). Nej det är det att mitt minne är så sällsynt dåligt, och tack vare bloggen kommer jag aldrig (om inte internet går sönder, förstås) att glömma saker som det här. Eller det här. Eller det här. Eller detta.
Fniss.
Instämmer i det stora värdet i att kunna ha den egna bloggen som minnes-stöd... :)
SvaraRaderaEller som jag inte glömmer när nån av flickorna berättade en saga om en gubbe(?) som var ut på vandring och gick och gick och gick, det var så långt att han tog bil. :) jag kan ännu gapskratta åt historien, så klockren!!!
SvaraRadera