Jag är inte de där principfasta föräldern när jag lägger Edda. Jag försöker, men det går ganska dåligt. Hittills har hon oftast somnat rätt snabbt och smärtfritt, oftast i sin egen säng (!), men vi verkar vara på väg in i en ny era.
Först får hon nattblöja, rena tänder och pyjamas. Sedan läser vi en saga eller två, ber aftonbön och ligger och pratar en stund (det vill säga jag berättar allt vi har gjort under dagen och hon svarar med gulliga ljud). Sedan lyfter jag henne från vår säng ner i hennes, varpå hon börjar gråta. Det blir värre och värre och jag upprepar med lugn röst att hon ska lägga sig ner, att det är natt och att hon ska sova.
I dag hade jag gett mig sjutton på att inte ge mig, att hon måste lära sig att somna i sin egen säng. Men efter 40 minuter sorg stod jag inte ut längre utan lyfte upp henne i famnen, torkade hennes tårar och kramade henne lite. Sedan lade vi oss ner på vår stora säng, tillsammans. Hon somnade på två minuter, ungefär.
Det enda jag vet om nattning av barn är att det finns tusen olika sätt. De flesta föräldrar/barn hittar en kombination som funkar för båda, åtminstone under någon period av livet. Jag känner dock att vår nuvarande metod inte är helt perfekt. Så vi får fortsätta att försöka.
Det är bara lite tröttsamt.
Samma krux här hemma. Nu är nog min flicka lite större än din men just nu går vi igenom en sömntjorvsfas som är hiskeligt jobbig. Hoppas att den går över snart och att vi hittar vår kvällsro igen.
SvaraRaderaDet är svårt detdär, ska man tampas med gråt och ibland flera dagars/veckors kamp eller tänka att dom själva kan bestämma eller visa när dom e färdiga? Ingen aning. Lägger min två-åring så att han får somna i min armhåla i vår säng och sen flyttar jag över honom till hans egen säng när han somnat. Det går relativt smärtfritt. Men på rådgivningen sa dom att vi bara borde lära honom att sova i egen säng, att han är stor nog för det nu.Jag vet inte, hatar ju dendär utdragna gråten men å andra sidan är det kanske det enda sättet. eller är det?
SvaraRaderaI över fem år nattade vi Jenni så att hon fick hålla i handen, hon låg antingen i egen säng eller i vår, men under nattens lopp fann hon ändå alltid sin väg till vår säng. Sedan - när det blev knappare resurser här hemma så ansåg jag att hon var stor nog att somna utan min hand, men då låg jag bredvid henne och läste eller sov själv. Det tog två kvällar för henne att acceptera. Efter det kunde jag redan bara säga att gå i säng och jag kommer snart. Hon började somna medan hon väntade på mig. Nu är jag igen fri från allt nattande som pågått i sammanlagt nästan 11 år, men hittar mig själv ofta där bredvid henne bara av gammal vana. Det är så mysigt :)
SvaraRaderaFörresten, det glömde jag säga, att jag nattade henne i famnen tills hon var 1,5! Hon har nog fått världens lyxbehandling. Och nu efteråt känns det bara bra - inga bortkastade år.
Vad skönt att läsa!
Radera