Jag traskade iväg till skolan för att hämta barnen. Edda sov i vagnen, svala vindar blåste i trädkronorna och jag hörde på ett gammalt avsnitt av Snakk, den enda podden jag faktiskt har hängt med i från början (eller ja, nästan, har ett halvt olyssnat avsnitt. Känns som en oöppnad karamell). (Att jag nämner Snakk här beror mest på att jag skrev det där om att jag aldrig hinner lyssna på podcasts häromdagen.)
Jag mådde rätt bra tills jag plötsligt slogs av insikten. Sommaren är förbi. Visst, jag gillar hösten, men alltså vemodet! när jag fattade hur länge det är till nästa sommar.
Ju äldre jag blir, desto större blir min förståelse för pensionärerna som bor i Marbella eller på spanska solkusten (är det samma sak?) halva året. Jag vet inte vad det är jag har börjat tycka är så tragiskt, eländigt och deprimerande med vintrarna. Det är så kallt. Så ändlöst mörkt och trist. Och framförallt är det så länge tills man får slappna av igen. Nu vet jag att många vill säga: men hösten är OCKSÅ fin, vintern är LJUVLIG, tänk på alla skidturer, och så LJUSET om våren, åh. Men även om jag i princip fattar njutningen med såväl höst, vinter som vår gör vetskapen om att vi är på väg bort från ett okomplicerat liv med värme och ljus att jag inte kan glädjas fullt ut. Och slappna av. När det är sommar behöver jag inte bekymra mig om vädret. Det är ju sommar.
Jag undrar vad det här, i kombination med min ständiga impuls att prova på nya bostadsorter, kommer att leda till på sikt. Det känns ganska osunt att vara knäckt och nedstämd över årstidernas växling tre gånger av fyra per år (obs, att bo annanstans är sällan så perfekt som jag målat upp det på förhand, åtminstone inte till en början, men jag brukar i alla fall slå till och prova på nya vyer med jämna mellanrum, min familj verkar vara av samma kaliber, vilket gör det rätt sannolikt att vi flyttar igen i något skede. Om det är om fem år eller om femton får tiden utvisa.)
Har jag blivit en dysterkvist? Eller är detta normalt?
Detdär har jag också funderat på. Varför jag slappnar av i kropp o själ när mörkret kommer. Känner att det är okej att det inte händer så mycket. Att världen blir mindre. Att sova mera. Göra allt långsammare. Tillåtet att vara långsam. O första snön. Julen. Allt detdär. Ingen åsikt eller tanke jag har. Ro i själen långt in. Sommaren innebär kaos, hitodit yrande o måste älskas, måste vilja en massa, måste ta vara på. Passar inte mig. Även om jag kan gilla sommaren.Intressant, undrar om medfött eller inlärt. Mikaela som har lite att göra vid sidan om grytkok :-)
SvaraRaderaNå tidigare har jag nog varit sån, och på många sätt älskar jag ju vardagen MEN INTE VÄDRET! Och det här har helt kommit med åldern, när jag var yngre gillade jag höstmörker mycket, och kylan på vintern. Jag har blivit kräsen och besvärlig, det är väl bara att konstatera.
RaderaAlltså jag fattar att jag är tvärtom. Men lika lite går det att påverka med åsikter om den ljuva sommaren :-) har också små depp-perioder, oftast vid årstidsbyten, men det tror jag hör till! Alla. Mer eller mindre. Mikaela
SvaraRaderaFast ja, i och med att jag aldrig LIDIT av det här tidigare så kanske det ändå inte hör till? Eller gör det? Jag måste få fler svar så jag ser hur folk tänker!
RaderaHar inte heller märkt dessa små-vemods deppar innan "lilla kraschen" efter andra barnet. Sen jag stannade upp o hinner känna, plus att barnens liv så tydligt visar hur snabbt tiden går. Men för mig blev/blir dessa dalar bara nåt jag behöver ha. För att veta var jag är :-) Mikaela
RaderaJag funderade på det här då semestern tog slut, varför jag kände mig vemodig. Det är inte bara själva årstiden, men efter att vi fick barn tycker jag att sommarens slut, semesterns slut, på något sätt markerar att ytterligare en era tar slut. En ny inleds, barnet återgår till dagis, jag till jobbet och så är det egentligen först på sommaren det blir en paus igen, ett nytt avstamp inför en ny era. Jag tror jag också kopplar ihop det med det lite utmanande i att få vardagen att rulla på ett sätt som gör att man inte klappar ihop av matthet.
SvaraRaderaDet är sant, en ny era är det ju! Och särskilt för oss just nu då båda stora barnen är bundna av skolåret.
RaderaOch nog är det ju märkligt det där att det verkligen, oftast är precis det där som vardagen går ut på: att se till att man inte klappar ihop av matthet. Och ändå är det många, många som gör det, kollapsar. Vad är det för liv? Va? (vi är ju värre än de flesta just nu som kombinerar två heltidssysslor med tre barn, ingen dagvård och ingen eftisvård. Galna är vi)
Tack! Du sa det, Det är det jag har: HÖSTDEPP! Vi får peppa varandra och hitta någo ljusglimtar. En stor kopp te framför brasan kan väl vara rätt skönt också..eller? Kanske inte, dunno.
SvaraRaderaJa! Er podd är t.ex. sannerligen en ljusglimt! Men det var nog när jag lyssnade på alla förväntningar ni hade på sommaren och jag insåg att ALLT DET DÄR ÄR FÖRBI som jag blev lite knäckt inser jag nu. Jag borde ha nöjt mig med att lyssna på avsnittet före sommaren och inte lyssna igen nu efteråt, haha. Där fick jag mig minsann!
RaderaI morgon får jag i alla fall höra på det nya i sin helhet, räknar jag med. Det ser jag fram emot.
Voi räkä! F'låt att vi gjorde dej nedstämd. Men är glad att du gillar podden ändå! Hoppas du hinner höra hela och att det denna gång ger dej lite bättre feelgood.
RaderaJag tycker om hösten och vintern, MEN jag angstar lite för detta med alla vinterkläder, omaka sockor, blöta mössor och att behöva stressa för att hinna med allt. Livet är så lätt när det inte är kallt och regn. Men det kanske handlar om att jag är lat?
SvaraRaderaJa nå det är ju nog en stor del av problemet. Det är ju så enkelt på sommaren, bara att gå ut. Men med tre barn och alla deras klottiga halare blir man smått tokig. Ju mer jag tänker på det, desto mer lockar söderhavet.
RaderaJag börjar alltmera längta till Marbella! Jag planerar att bli en riktig Florida-mommo. Klarar av vintrarna allt sämre.
SvaraRaderaVi får nog ta och köpa aktielägenheter (visst heter det så?) på samma område. Sen kan vi sitta vid poolen och dricka paraplydrinkar mellan oktober och maj.
RaderaJo, för mig har det definitivt kommit med åren. Denhär känslan av att hösten kommer för fort, vintern är åtm. dubbelt för länge och det känns som en halv evighet till nästa sommar. Barnen hinner ju växa massor tills dess, och jag har lite känslan av att tiden "går i hukka" med så så långa tider av mörker och kyla. Okej, jag vet, nog ska vi leva på vintern också, men varje cell i min kropp protesterar över att hösten och vintern är så läääänge. Känns värre för varje år :(
Radera