"Oosa syyyta"

I morse när Caj skulle gå ner från övre våningen stack han in armen och släckte lampan i toan i farten. Han besvarades av en liten röst som ropade "buu" ur mörkret, med ödesdiger, mörk stämma. När han tände lampan igen fick han syn på Edda, som hade bänkat sig mitt på golvet med en bok (En dag med Moa och Marcus) och en kopp vatten. Edda, som skrämde honom, istället för att själv tycka det var läskigt med mörkret.

Jag säger det varje dag nuförtiden: det är så oerhört mycket roligare nu när Edda är över ett och ett halvt. Allt har förändrats till det bättre.

Hon sover. Hon skämtar. Hon kan förklara var hon har ont, att hon vill dricka, att hon inte vill bli lyft, matad, påklädd. Hon kan gräla på sina äldre syskon (Oosa, syyyta, ropar hon och sticker upp ett argt litet pekfinger i luften, trots att Lovis inte har rört en fena och därför inte kan förväntas sluta med något.) Hon pratar plötsligt mycket, och i långa meningar. Vissa ord har hon inte bara lärt sig förstå, hon har dessutom förvrängt dem och lärt oss sin nya variant, så vi ska fatta vad hon menar när hon säger dem.

Här, en kort ordlista:

Didun-Idun

Osa-Lovis

kimma-springa

asa-pyamas

pesa-spela

öcka-mjölk

siin-apelsin

aja-halare

Hon är dessutom extremt artig för tillfället, säger "kan jag få" om hon vill ha något (det här har inte kommit gratis, vi har på riktigt tränat henne typ i ett år, haha) och "ja tack" när man frågar om hon vill ha något.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: jag är så glad över att vi kommit förbi det som både Caj och jag har tyckt att har varit mest utmanande med föräldraskapet, de första 18 månaderna. Nu blir det bara bättre. (Och det bästa av allt är att vi faktiskt vet hur vi fungerar som föräldrar nu på ett helt annat sätt än vi gjorde första gången. Förstås. Vi vet att vi alla gånger föredrar de utmaningar barn mellan 2 och 9 ger oss, framom långa nätter utan sömn, med ledsna bebisar som helst vill bli burna när vi själva håller på att gå under av trötthet.)