Könsneutrala leksaker eller leksaker för alla?

Efter de diskussioner som uppstod på Facebook efter att den här artikeln delats av flera personer har tankarna snurrat. Det verkar som om flera stör sig på debatten kring frågan. Man uppfattar att målet med motståndet mot uppdelning i flick- och pojkleksaker är att alla barn skall bli likadana. Man tror att man som jämställd förälder har misslyckats om man får döttrar som leker med rosa glitterklänningar och prinsesslott eller söner som gillar bilar för att de då inte bryter traditionen.

Jag tror det är väldigt ovanligt att jämställdhetsförespråkare försöker tvinga sina barn att bli något konformt, könsneutralt. Jag tror att man försöker ge alla alternativ till sina barn istället för ett enbart erbjuda de alternativ som traditionellt hör ihop med barnets könstillhörighet. Men det här missuppfattas av någon anledning ofta, debatten ses som överdriven och onödig.

Personligen har jag verkligen inget emot att mina döttrar leker med dockor, leker sjukhus, eller leker prinsessor. Men att dela in aktiviteter i pojk- och flicklekar begränsar. I fjol kom Lovis hem från dagis och berättade att en av kompisarna förbjudit henne från att vara pappan i leken, bara för att hon var flicka. I en lek kan man väl vara vad som helst?

 

Att Lego kommer ut med ”lego för flickor” innehållande smalare (!) dockor vars huvudsakliga syfte är att göra sig fina eller pyssla med omvårdnad gör mig faktiskt upprörd. Observera: det är inget fel med omvårdnad, det är inget fel med vare sig skönhetssalonger, att sy modekläder eller att baka cupcakes. Men måste man gå från en extrem (krigarlego) till en annan (cupcake- och skönhetslego) för att nå alla barn? Eller är artikeln väldigt vinklad, finns det kanske en massa lego däremellan som inte uppfyller den där föråldrade uppfattningen om hur en flicka respektive en pojke bör bete sig? Och hur lätt är det för en pojke i tioårsåldern att önska sig Lego Friends när de uttryckligen är skapade för flickor?

Det är mycket möjligt att majoriteten av pojkarna beter sig på ett annat sätt än majoriteten av flickor. (Huruvida det beror på gener eller på socialt inlärt beteende är en annan diskussion.) Men det finns också en massa människor som inte uppfyller normen hur en pojke eller flicka beter sig. Och varje gång man betonar hur en pojke "skall" vara (tuff, vild, stark men inåtbunden och oartikulerad) eller en flicka (uttrycksfull, omhändertagande, pysslig men fysiskt svag och lite hjälplös) känner sig de som inte passar in ännu mera utanför.

Verklig samhörighetskänsla uppstår ofta i små grupper. Hälften av världens befolkning är en ganska stor grupp, så att försöka skapa samhörighet utgående från kriterierna pojke eller flicka tror jag är mer förödande för dem som inte känner igen sig i de klassiska karaktärsdragen för respektive kön, än vad det är gemenskapande för de övriga. Läs den här texten så kanske du förstår vad jag menar.